Sista veckans aventyr...

Jag tar mig en forsiktig titt pa en Colobus-apa som fallit dod till marken

Jag sitter pa verandan och dricker kaffe. Det ar fortfarande lunchdags. Trots att elen har gatt, taket lacker fran monsunregnen och babianerna smiter runt huset, ar det en ganska handelserik dag. Imorse akte vi ut till Kilakitu for att forsoka fa ner en skadad men vacker colobus-apa ur ett baobab-trad for att ta honom till veterinarkliniken hos Rona, men han var for hogt upp, sakert 20 m. Baobab-traden ar enorma! Husagaren kom ut i kikoy-skynke och visade oss runt. Tillbaka pa organisationen intervjuade jag Tom & Rona till en artikel for det lokala nyhetsbladet, Coast Residents' Association, om deras motiv till att resa till afrika, deras lejonprojekt i Maasai Mara, problem med Kenya Wildlife Service och otaliga kulturkrockar. Darefter packade jag, Filip och Rona filmkameran och stativet och begav oss till den brittiska familjen som adopterat de tre ap-ungarna vi tog hand om for fyra manader sedan, och bor bara nagra minuters promenad nerat stranden. Vi haller pa att gora en dokumentarfilm om problemen och hemligheterna bakom kulisserna pa en conservation trust. Vi filmar lokalbor, anstallda, djur och natur och jag intervjuar enligt manus. Sen var det lunch har. Jared hade gjort veckans godaste lunch: rostade rotfrukter med rosmarin och ris. Vi har i princip atit helt vegetariskt har sedan i januari och vi har helt vant oss av kott. Rona sager att vi haller pa att bli vegetarianer. Intressant. Det finns liksom inget sug efter kott langre. Kan ju ocksa bero pa att kottet har mestadels ar daligt get-kott...

Helgen var valdigt handelserik. Vi hade forst en utekvall med ungdomar fran hela varlden som av nagon anledning hamnat har i Diani (forr eller senare stoter man pa varandra), vilket var trevligt. Nagot som inte var lika trevligt var att vi fick tva stycken animal welfare calls, vilket innebar att nagon ringer pa organisationens hotline om ett skadat djur i omradet och vi aker ut med var jeep och utrustning. Forst handlade det om en colobus-apa (swahili "mbega" som svingat sig i en el-ledning och brants till dods. Den lag dar i sin langa, vackra pals med slutna ogon och manskliga ansikte, de fem fingrarna och tarna alldeles benhart spanda och munnen halvt oppen. Det andra samtalet handlade om en Sykes-apa (swahili "kima") som var egen manager fatt syn pa vid sidan om vagen. Folk kor som galningar har, det finns inga trafikregler overhuvudtaget och trafikpoliserna ar lika korrupta som ryska maffian ar maffig. De kor ihjal apor lika stora som manniskor som slungas av vagen, utan att stanna eller ens bry sig. Vi korde dit och hittade apan, det var en ung hona som blivit hart pakord. Hon hade lyckats klattra upp i ett trad men sedan ramlat ned och slagit i huvudet, och lag nu avdomnad i graset innanfor ett staket vid sidan av vagen. Rona och Filip gjorde bedomningen att det handlade om minuter, och gick mot grinden (det var ju privat mark) och borjade ropa och hojta efter agaren. Nar ingen kom, tog de pa sig sina handskar och klattrade over. Det sista Rona sa nar hon landade pa andra sidan grinden var: "jag hoppas for allt i varlden att de inte har en vakthund." Vilket alla privata agor i Kenya sjalvklart har. De lyckades fa tag i apan, men just nar Rona lyfte huvudet for att be oss hjalpa henne med den stirrade hon rakt in i ogonen pa en blodtorstig rottweiler. Den var los. Genast borjade den skalla och gjorde tecken att attackera, och Rona och Filip fros till is och stod blickstilla. "DIPESH!!!" ropade Rona med bracklig rost (Dipesh ar var manager som vantade i jeepen utanfor). "There is a rottweiler! Do something, he's attacking us!") Medan jag och Dipesh sprang langs staketet och visslade och distraherade rottweilern, forsokte Rona och Filip att ga mot grinden och utgangen igen. Da kom agaren ut. En vit, medelalders man som stirrade pa oss. "Vad gor ni har?" fragade han. Vi forklarade att vi raddade en skadad apa som tagit sig innanfor hans staket. "Och vad ar det for apa?" "Kima", svarade vi. "Jaha, och?" sa han. Vi vadjade till honom att snalla kalla tillbaka hunden, men han vagrade. Vi hade gjort intrang pa hans mark utan tillstand och det var bara ratt att vi blev straffade som de inkraktare vi var. Hur som helst, efter mycket visslingar, rop och skrik lyckades Rona och Filip ta sig till grinden och kunde klattra over och ut. Nar vi kom tillbaka till organisationen gav vi all forsta hjalp vi kunde i veterinarkliniken. Apan var i chock, dessutom verkade hon blind och ena handen ville inte rora sig som den skulle. Det har nu gatt fyra dagar sedan dess och apan mar mycket battre. Imorgon flyttar vi henne till var karantan, och forhoppningsvis kommer hon snart att vara frisk och redo att slappas ut i det vilda igen.

Filip, jag och Rona hjalper en Kima i veterinarkliniken

Idag lamnade vara tva israeler Tom och Rona oss for att aka tillbaka till Nairobi och slutfora sitt lejonprojekt i samarbete med Nairobi National Museum. Istallet har tva nya personer kommit, Aria fran Israel (som verkligen sett HELA varlden) och Andrew som ar buddhist och lyssnar pa afrikansk hiphop och ar var nye assistant manager. Men vi kommer att mota upp Tom, Rona och fore detta volontaren Rachael om tva dagar, da vi lamnar organisationen for att ta nattag fran Mombasa till Nairobi. Vart arbete i Kenya ar slut och vi har borjat packa vara backpackervaskor, som kanns som gamla goda vanner. Det ar sa mycket souvenirer att jag inte vet vad jag ska gora av dem. Anda ar det jag funderar mest over hur det kommer vara att komma tillbaka till Sverige igen. Jag har helt och hallet vant mig vid livet har, klimatet, maten, ljuset, spraket, musiken, tempot... att ha tjugo meter ner till den turkosglittrande Indiska Oceanen och kristallvit sand med hoga kokospalmer som stracker sig upp mot en molnfri himmel. Det kommer att kannas konstigt att slippa titta under sangen varje kvall efter skorpioner och megaspindlar, att inte ata det mesta med handerna, att inte vakna av ibisarnas tjut eller aporna som springer pa taket.. Ikvall markte jag att jag fros, och satte pa mig langarmat och drog en filt omkring mig. Filip hade precis kollat temperaturen och det var 28 grader ute. Vi har verkligen acklimatiserat oss.

Det har varit en helt underbar resa har i Afrika, trots rasismen mot vita och trots monsunregnen mot slutet sa har jag lart mig sa fruktansvart mycket, klyschigt varre. Man lar sig mycket av att bo i kollektiv och varje morgon trangas i koket med skottar, kanadensare, israeler, venezolaner och britter for att laga frukost. Alla ar i olika aldrar och jag vet inte hur manga kvallar jag har suttit och lyssnat fascinerat med ett glas juice i handen pa 50-ariga Alicias alla reseberattelser fran hela varlden. Jag har dansat pa de lokala diskoteken med folk jag inte ens kan kommunicera med och jag har blivit attackerad av meter-hoga babianer som bokstavligt talat gatt igenom fickorna pa byxorna jag haft pa mig i jakt pa nagot att sno. Nar jag varit sjuk och haft feber har husets katt Nala, som klattrar pa vaggar och ater Gecko-odlor, gjort mig troget sallskap och gosat ner sig vid min sida. Samtidigt kanner jag faktiskt att vi verkligen gjort avtryck har. Nar man vandrar runt organisationen stoter man gang pa gang pa sma saker som jag och Filip konstruerat, malat eller skrivit.

Jag kan avsluta det hela med en trevlig nyhet: Ostafrikas storsta resemagasin TWENDE har gjort en artikel-bestallning av mig, vilket ar superkul! Artikeln handlar om primate-friendly tourism, ar pa fyra sidor och kommer att publiceras i juli-numret i sommar. Filip har hjalpt till med fruktansvart bra foton pa djurlivet haromkring. Det kommer att bli toppen!


Sa aker ni till Kenya om an for en kort tid - missa inte kusten.

Det finns farska kokosnotter har.

Öga mot öga

Det ar fredag har i Diani och jag har fatt feber. Efter att ha suttit i organisationens kontor med var kenyanska sekreterare och ekonom Catherine en hel dag, lyssnande till hennes intensiva nysningar, hostningar och beklaganden over hur forkyld hon ar, vaknade jag i forrgar upp med tjock hals och stekhet panna. Medan de andra varit upptagna med tungt arbete de senaste dagarna, har jag legat och halvslumrat tillsammans med gecko-odlorna i mitt stora myggnat. A andra sidan ar det helt okej att vara sjuk har: i morse kom forst Filip med kudde och filt och baddade ner mig, sedan kom Rona (var israeliska veterinar) med ett stort glas te med ingefara och lime, och nar jag precis holl pa att somna dok kanadensiska Alicia upp och dukade upp sitt lilla apotek som hon inhandlat under sitt runtresande i Afrika. En sak kan jag saga om Afrika: sjukhusen ar inte mycket for varlden, men mediciner kan dem – ga till doktorn med vadsom och du ska se att de skriver ut flertalet starka antibiotikakurer at dig pa momangen. Man vill helst inte veta vad det ar man stoppar i sig, men det ar ett faktum att det dodar alla mojliga bakterier och virus i kroppen – och frisk blir man iallafall.

Chip i ett trad utanfor huset

Idag gjorde jag ett tappert forsok att ta mig ur feber-sangen och ut i tradgarden. Dar satte jag mig och laste National Geographic om apor pa Bioko Island, och komiskt nog hor jag dar jag sitter plotsligt Ester (eco-tour-guide) skrika till inifran koket. Hon skriker gallt och skramt och pa swahili. Sa hor jag galopperande, dunsande steg, fort fort genom huset komma narmare och narmare trappen dar jag sitter. Plotsligt bokstavkligen FLYGER ett enormt, ljusbeiget djur ut ur huset, studsar fran trappen och ut OVER mig i luften for att landa strax bakom mig pa graset och innan jag ens hunnit vanda mig om och se vad det ar for djur har det forsvunnit in i narmsta buskage. Ester kommer ut pa trappen, andfadd. ”Did you see it?!” flasar hon. ”What?” fragar jag. ”The giant baboon! It was in here! I heard things falling and crashing in the kitchen, and when I came there I found this mig baboon male waiting for me! I had to chase it out. It’s the same one that has been in here before!” Jag stirrar framfor mig. Visst har vi haft apor pa besok i huset flera ganger, men aldrig har jag varit med om att en stor babianhanne hoppat over mig nar jag last tidningen. ”It’s out here somwhere now, I can’t understand how it got in, must have sneaked in through this door while you were reading.” Med de orden forsvinner Ester in i huset igen och jag fortsatter lasa. Plotsligt hor jag hur det rasslar i buskarna bakom mig igen. Nar jag vander mig om, finner jag mig sjalv oga mot oga med den enorma, vilda babianhannen! For er som inte vet sa kan jag tala om att babianer ar extremt aggressiva djur, speciellt farliga for kvinnor eftersom de uppfattar vart kon som ”svagare” och darfor spelar dominanta och attackerar oss oftare. Man kan raka illa ut. Jag springer upp pa trappen, forfoljd av babianen som visar tanderna och sina ogonlock (tecken pa att de vill ha strid), slar igen de stora portarna och stanger sa fort jag kan. Pust. Babianhannen stirrar pa mig genom ”fonstret” (har har vi ju inga fonsterrutor utan bara snidat galler i vackra monster) innan han andrar vidare ut i tradgarden. Nar jag precis haller pa att slappna av igen, dyker en pytteliten babianunge upp pa utsidan av gallret. Den stirrar pa mig, kan inte vara mer an nagra veckor gammal, klamrar sig fast langs stangerna och sticker in huvudet. DEN ar liten nog att ta sig in i huset. Jag narmar mig den, gor alla kroppsprak-signaler man ska gora nar en vild apa ar for nara, och till slut borjar den forskramt tjuta och skaka och skuttar upp i en buske. Den satter sig pa oversta grenen och borjar gora utmanande nickningar mot mig med huvudet, som betyder att den provocerar mig. Nar jag gor likadant tillbaka, borjar den tjuta igen sa att det verkligen skar i oronen. Till dess undsattning kommer fyra andra babianer – den stora mamman, tva yngre hanar och sa babianpappan fran tidigare. De alla ger mig elaka blickar, kommunicerar med sin lilla minsta och forsvinner sedan tillsammans ut i tradgarden. Jag satter mig till ratta och fortsatter lasa National Geographic inomhus istallet.

Det har var bara ett av alla markliga moten vi upplever har borta. Igar hittade Filip och Peter en stor kobra, och Alicia behovde hjalp i morse med att fa ut en helt enorm spindel med misstankt manga ben ur sitt sovrum.

Jobb och apor, lera och majsmjol

Det har gatt ett tag sedan jag skrev sist. Har i Kenya har vadret precis antrat regnperioden – eller ska man saga monsunperioden? – vilket innebar numer delad sovplats med skorpioner, kackerlackor, giftiga tusenfotingar och malariamygg. Samtidigt kan jag inte forneka att jag njuter; aldrig har jag kant kusten sahar sval och brisig i morgontimmarna, och om kvallarna far jag krypa in i langarmat och jeans for att inte frysa. Frysa! Det trodde jag aldrig om Ostafrika.

Jag ar tillbaka pa arbetsplatsen i Colobus Trust i Diani, aporna svingar sig i traden over mitt huvud och vacker mig precis innan soluppgangen genom att dunsa pa taket. Aven om det kandes precis som att komma hem, ar allting har annorlunda fran nar jag lamnade det. Nastan hela personalen i organisationen ar utbytt, graset och naturen i tradgarden har gatt fran att vara gulbrunt och torrt till alla mojliga nyanser av gront, jag bor ihop med israeler, skottar, kanadensare och amerikaner och har i princip helt anpassat mig till de kenyanska vanorna och maten. Majskakor, linsgrytor, getkott och te gjort pa kokt mjolk kanns precis som vanligt. Regnen och vinden gor det svart att snorkla langs revet nere vid stranden, men sa fort solen kommer fram speglar sig det ljust turkosa vattnet mot himlen och de regnbagsskimrande fiskarna (clownfiskar, drakfiskar och ringlande moranor) far havet att glittra.

Trots att regnperioden har gjort sitt intag, lider stora delar av kustens befolkning av svalt pga att deras odlingar fullstandigt torkat ut. Det finns helt enkelt ingen mat. I manga fall blir manniskor sa desperata att de ger sig ut i de 25% som finns kvar av Dianis korallskog for att jaga vilt, dvs ”bushmeat”. Man ar fullstandigt blind infor etik och moral – det har gatt sa langt att folk skjuter ihjal antiloper, vildsvin och framfor allt apor for att sedan ata dem, eller salja dem pa svarta marknaden till olika slaktare. Det ar ofattbart hur man kan grilla en markattap-bebis over oppen eld. Problemet med ”bushmeat” aterfinns pa manga olika platser i varlden, exempelvis Papua Nya Guinea, och man arbetar hart pa att forsoka finna en losning, vilket aven vi gor har i organisationen. For nagon vecka sedan anordnade vi en matutdelning, en ”food distribution”, i en fattig by nagon timmes fard harifran. Tidigt pa morgonen akte vi till sma matbutiker i Chandarana som donerade hundratals sackar majsmjol till oss, lastade vart flak och begav oss sedan genom Ukunda ut mot Kwale Forest. Nar den asfalterade delen av vagen tog slut, vek vi av och bilen ragglade sig fram pa en upptrampad lerstig langt ut i ingenstans dar vegetationen bestod av hoga palmer och tata snar. Snart nadde vi anda in till en isolerad liten by av lerhyddor och trampade jordgolv, och jag kunde knappt tro mina ogon: framfor oss hade hundratals manniskor samlats infor var matutdelning. De satt pa marken i flera rader – det hela sag ut som ett hav av fargglada tyger, tomma ansikten och desperata blickar. Vi parkerade, och nar jag hoppade ur bilen mottes jag av en halt gammal farbror utan tander inlindad i smutsiga potatissackar som log det bredaste leendet jag nagonsin sett. ”Welcome, you very very welcome, thank you friend!” vaste han hest med tarfyllda ogon, lyfte pa sitt tygknyte till hatt och tog mig i hand med fingrar dar huden nastan flagnat av. Borgmastaren for den lilla byn, ikladd fin kostym, kom genast fram och drog valdsamt bort farbrorn fran mig. ”Han ar galen, bry dig inte om honom” sa han till mig. Mannen i potatissackskladerna lyfte fortfarande pa hatten och vinkade at mig medan han avlagsnade sig och tog plats bland de andra pa marken. Sedan borjade vi var matutdelning. Vi anornade ett antal led, dar forst kvinnor, sedan man och sedan foraldralosa barn fick komma fram och mot att de fick ett tusch-kryss i handen fick de ta emot ett paket majsmjol. Jag motte sa manga olika ansikten dar jag stod langst fram och lamnde over mjolpaketen. Vissa av kvinnorna sag ut att skammas, de sag ner i marken, mumlade och ryckte at sig ett paket. Andra tittade mig intensivt i ogonen, log och tackade flera ganger om. En kvinna inlindad i rott och lila borjade ge mig sin valsignelse: hon satte sin hand mot min panna, blundade, satte sina hander mot mina axlar och rabblade tills borgmastaren kom och sa att hon var tvungen att lamna plats att nasta i kon. En annan ung kvinna som kom fram hade hogerhanden inlindad i ett tygstycke runt axeln, och nar jag bad om hennes hand for att kryssmarka den (for att halla reda pa vilka som fatt mjol och inte), tog det henne en stund att motvilligt linda upp tyget. Nar hon strackte fram sin hand kunde jag se att hon saknade tva fingrar, och ett tredje finger var infekterat och smutsigt och ocksa pa vag att falla av. Jag blev chockad och sa att det var okej, hon behovde sjalvklart inte tuschmarkas, utan fick genast ett paket majsmjol.

Matutdelning

Efter nagra timmar var vi fardiga, folk sjong nagon slags tacksang for oss och klappade i handerna, men pa vagen tillbaka i bilen var folk splittrade och asikterna delade. Visst kandes det bra att ha gjort en god insats, men i vilken langd ar detta en losning? Vi kan komma ut i byarna nagra ganger om aret och dela ut mat, men hjalper det verkligen manniskorna? Borde vi inte investera i att lara dem hur de effektivast kan bruka sin jord, ge dem en chans att komma ut pa arbetsmarknaden eller lara dem lasa och skriva? Det ar sa svart att arbeta i de har miljoerna dar folk lever pa gransen till overlevnad, det skulle kannas sa motsagelsefullt att ga fram till en svaltande smabarnsmamma och overtala henne att bruka sin jord annorlunda. Det finns ingen motivation, ingen livsgladje kvar. Aratal och aratal av sorg, svalt och fattigdom praglar de har manniskorna, och allt man kan gora ar att dra sitt stra till stacken och ge nagra sackar majsmjol till de mest behovande. Det finns inget mer hjartskarande an ett smabarn som foljer efter en i flera timmar, gratandes och bedjandes efter 5 shillings (sju svenska ore). Efter ett tag blir man nastan likgiltig infor all denna fattigdom, man inser att man inte kan hjalpa alla utan maste finna en installning att klara av att se det dag ut och dag in.

Samtidigt ar naturen har oslagbar. For ett tag sedan tog Peter, en av de anstallda kenyanerna vid Colobus Trust, ut oss pa en dagsutflykt till nationalparken Shimba Hills i sin nykopta mini-van. Shimba Hills ligger i Kwale, nagon timme fran Diani, och ar en valdigt gron och skogsbuskig park pa sluttningarna i Shimba. I denna grona djungelnatur lever elefanter, leoparder, civets, zebror, giraffer och den ovanliga sabelantilopen, som inte kan ses nagon annan stans i Kenya. Har korde vi runt och fascinerades av de regnskogsklada sluttningarna, djuren och de surrande ljuden, glatt ovetande om vilket ovader som vantade oss. Plotsligt borjade regnet osa ner, dropparna var stora som glaskulor och pa bara nagon minut hade lervagen forvandlats till en forsranning dar vattnet stormade fram som en vild tsunami. Bilhjulen forlorade greppet, bilen kasade bakat, framat, at sidan och ner i diket. Dar satt vi fast och hjulen spann runt, runt medan den rodbruna leran stankte upp som en fontan bakom oss. Vi fick stanna, hoppa ur och sedan knuffa och knuffa och knuffa allihop. Dyngsura och huttrande kampade vi atta personer pa att fa loss bilen, men det lyckades inte. Da borjade vi ge oss ut pa jakt efter gras, stenar och annat material att lagga under dacken, medan Peter tog fram en minispade (tidigare samma morgon hade han skojat: ”jag tar med en spade ifall vi skulle fastna med bilen, HA-HA) och borjade grava loss leran mellan hjulen. Det var ett evighetsgora, kladerna klibbade mot huden och haret hangde stripigt i det hallande regnet som aldrig tycktes sluta. Nar det regnat i Afrika, REGNAR det.

Ben och Filip graver loss bilen i Shimba Hills

Jag i regnskogsdalarna i Shimba Hills

Till slut fick vi loss bilen, alla appladerade, skrattade sa att de vek sig dubbla och resan kunde fortsatta. Vi hoppade in och lerade ner hela bilen med rod lera, och eftersom vi fros allihop slutade det med att alla satt i underklader for att undvika att bli forkylda. Pa vag ut ur parken lyssnade vi pa musik i bilen och at upp picknicken som vi skulle ha atit vid Shimba Hills ”soliga utkiksplats”, skrattade och skojade och forsokte bli torra. Det var ett riktigt ler-aventyr, ma jag saga. Men a andra sidan ar en resa till den har kontinenten ingen riktig resa om man inte en gang har upplevt fastna-i-lera-fenomenet...

Arbetet fortsatter har i Colobus Trust. For narvarande driver jag och Filip ett program som kallas Pest Management Programme. I februari skickade vi ut inbjudningar till alla hotel managers i hela Diani Beach dar vi bjod in till ett mote, och i mitten av april genomforde vi motet med en kort presentation vi knapat ihop. Under motet tog vi upp konflikten mellan manniskor och apor som ar unikt for det har omradet i Kenya. Genom att kustomradet utvecklats till ett hotell-resort-omradet, har 75% av Diani Forest huggits ner. En gang i tiden ylade hyenor har, lejon jagade i graset och elefanter vandrade mellan traden i Dianis vida skogar. Idag har nastan hela habitatet forsvunnit, och det enda som finns kvar ar apor och sma antiloper. Eftersom deras trad har huggits ner, har de ingenstans att leva, utan tvingas strova genom hotellomradena i sokandet efter mat och gronska. Men dar ar de inte valkomna – hotellpersonalen skjuter ihjal dem, malar dem med farg, forgiftar dem och skadar dem pa alla mojliga vis for att bli av med dem, vilket givetvis ar strikt olagligt. Problemet ar att turister tycker aporna ar sota och matar dem. Nar aporna blir matade, lar dem sig att hotellet ar ett bra stalle att hitta mat, och varje dag kommer de tillbaka for att fa mer mat, fler och fler. Till slut borjar de bita turisterna om de inte ger dem mat (och av aporna kan man fa rabies och alla mojliga sorters sjukdomar), de bryter sig in i hotellrestaurangerna och forstor buffeerna och river ner tak och dekorationer. De stackars aporna vet inte vad de ska ta sig till, deras skog ar borta, och samtidigt blir de skadade och ihjalskjutna i hotellen. Hotellpersonalen a andra sidan ser pa aporna som om de ar medvetet elaka och kommer till hotellen med avsikten att forstora och sprida forodelse. Det hela ar helt enkelt inte hallbart. Under motet vi holl diskuterade vi detta med hotellpersonalen, forklarade att losningen inte ar att utrota aporna utan att finna ett satt att samexistera, och att detta endast kan genomforas om hotellen drivs enligt vissa djurvanliga principer.

Jag och Filip haller mote for hotelledningarna

Sedan motet har vi besokt hotell efter hotell och undersokt situationen med aporna, som kallas ”pest monkeys”. Sykes-apor gastar restaurangerna, babianer stormar barerna och markattor hoppar omkring mellan solstolarna och attackerar omedvetna turister. Vi har undersokt konstruktionen av hotellen, hur ap-vanlig arkitekturen ar, inredningen, om maten vaktas, hur man hanterar aporna och sa vidare. Vi har aven gatt upp i gryningstimman och observerat ap-aktiviteten vid hotellens frukostserveringar, last igenom hotellens informationspapper och samtalat med managers, hotellagare och stadare. Sedan har vi sammanfattat en rapport med ett protokoll som lamnats over till hotelledningen, anordnat moten och workshops dar vi gatt igenom rapporten och losningarna och utbildat personal pa hur de ska hantera apor. Det ar skrammande hur lite kunskap hotellpersonalen besitter om djurlivet i omradet. De kallar aporna for ”apes”, manniskoapor (vilket ju ar sadant som gorillor och chimpanser och inte existerar i Kenya), blandar ihop namnen pa olika arter och tror att det ar lagligt att skjuta ihjal en apa som stjaler en mango i hotellrestaurangen. Ett Pest Management Programme kanns verkligen behovt. Dessutom har det hittills gett mig och Filip den mest underbara situationen pa lange – vi blev bjudna pa en gratis frukostbuffe i ett av hotellen som tack for vart arbete, vilket innebar att vi kunde atnjuta allt det vi saknat och som ar lyxvaror har nere – yoghurt, ost, mjolk, croissanter, skinka och frukostbullar! Inte daligt att ata i en femstjarnig hotellrestaurang tio meter fran Indiska Oceanen en fredagsmorgon. Tuffa arbetsdagar...

For ovrigt har jag sjalv borjat jobba som organisationens journalist, vilket ar otroligt kul! Vi har namligen fatt en ny manager, en kenyan, som aven arbetar som journalist vid sidan av och som forsoker inviga mig i den markliga resejournalistkretsen i Ostafrika. Det har blivit flera artiklar for olika lokaltidningar, jag har bloggat at organisationen (bloggen finns pa http://colobus.wildlifedirect.org) och gjort intervjuer. I stunder da kreativiteten anda inte har varit helt tillfredsstalld har jag startat mina egna sma pysselprojekt. Ett av projekten ar att jag forsoker ta reda pa vad man kan gora av olika naturmaterial som ligger och skrapar i omradet. Det finns sa mycket vackra frukter och trabitar som bara ligger och ruttnar bort. Tillsammans med Filip har jag exempelvis samlat Baobab-frukter, halvmeter-stora, ihaliga, nastan ”palskladda” frukter som jag har sagat till, slipat ned och malat i olika farger for att gora tra-skalar av for snacks och andra andamal. Jag har ocksa samlat kakelskarvor bland de overgivna och forfallna hotellen langsmed stranden, slipat till traskivor och blandad cement och gjort grytunderlagg av kakelmosaik och lackfarg.

Igar lamnade amerikanen Ben oss efter en manads arbete for att aka tillbaka till Nairobi igen. Imorgon lamnar Rachael fran Skottland oss efter att ha jobbat som engelskalarare och volontar i Madagascar och har i Kenya hos oss. Darfor har vi bakat en god chokladkaka av det som det afrikanska koket kan erbjuda oss (farsk kokosnot mot ett rivjarn...) och ska ikvall bege oss ut och dansa allihop pa det lokala diskoteket Shakatak. Det ar tre veckor kvar innan vart flyg lyfter hem, och det med blandad langtan och vemod jag borjar fundera over hur jag ska lyckas packa ner alla otympliga souvenirer vi vill ha med oss hem. Tills dess fortsatter vart arbete har i Colobus Trust, just nu handlar det om att se till att en av vara tre sma markatt-apbebisars ben, namligen Pepes, laker ordentligt efter en attack av en fullvuxen vild markatta. De ar sa otroligt sota, de sma liven.

Manuel och Pepe

(Foton av Anna Sandahl, Filip Celander och Tom Kouris )

Legender, djungelparadis och Hell's Gate

Markatt-apor i traden ovanfor vart talt i Naivasha

Eftersom det inte finns nagra offentliga transportmedel i de flesta delar av vastra Kenya, stannade vi en bil med sakert flera decennier pa nacken och kom overens om ett pris for att lata den ta oss over den guppiga sand-vagen upp fran Kakamega till Shinyalu, och darifran tog vi en matatu vidare till Kapsabet. I Kapsabet utbrot som vanligt ett gral mellan oss och bussforarna eftersom de tog mer betalt av oss for att vi ar vita, vilket slutade i att de forsokte stjala vara vaskor som hamnd. Vi fick betala ett overpris och sa lamnade de oss ifred med allt bagage. Pust! Jag anvande helt mitt elaka forsvars-vokabular pa swahili och kallade dem rasister. Nar bussen kort visade en limsniffande kille i femtonars-aldern oss till Kapsabet Hotel, i princip det enda hotellet i den lilla bergsbyn, men gud vilken oas! Med ustikt over hela den vackra dalen med teplantager, akrar och gronsaksstand, lag detta lilla, smutsiga hotell med varldens charmigaste personal, extremt laga priser, goda juicer och vanliga manager. Vi behovde inte mer an stalla oss pa trappen forran sjalva agaren av hotellet kom ut, presenterade sig sjalv och visade oss till ett rum och sag till att det fanns god mat redo for oss. Mot kvallen, nar vattnet plotsligt forsvann fran hela Kapsabet, kom han personligen till vart rum och hade burit hinkar med kokat vatten upp till vart rum sa att vi kunde tvatta oss, och vid varje fraga vi stallde svarade han pa swahili, skrattade och oversatte for att vi skulle lara oss hans sprak.

Det var en ny upplevelse att komma till Kapsabet vastra Kenyas bergsbyar - de ar sa sma att det inte ens finns affarer. Gronsaker handlar man pa marknaden, brod bakar man sjalv och kott koper man av en slaktare och steker upp over en oppen eld. Varje morgon kommer stora vattentankbilar med dricksvatten - man ar helt enkelt inte i behov av nagon slags mataffar. Ville man vandra runt i byn, gjorde man det till fots pa tio minuter, och vid langre resor till narliggande byar fick man skjuts av en motorcykeltaxi eller cykeltaxi for motsvarade 3 svenska kronor. Sa sjalva Kapsabet i sig var pittoreskt men ratt trist, och anda var det har vi skulle komma att erfara den forsta, kenyanska generositeten pa den har resan. Nar vi nastan gett upp hoppet om att lyckas integrera med kenyaner och fa vanner, kommer en svart, smal man ut till oss pa hotelltrappen i Kapsabet dar vi sitter och laser och erbjuder oss varsin drink. Vi ser undrande pa varandra och tar forst for givet att han vill ha betalt for nagonting, som alla andra som tar kontakt med oss. Men sa sager vi anda okej, och han bjuder in oss i hotellets bar, som angransas av ett stort draperi. Bakom doljer sig ett stort, soff-intrett pubrum dar folk sitter i ring runt ett trabord med varsin olflaska framfor sig. Vi blir introducerade for hans vanner, och sjalv presenterade han sig som Wilson Serem. Vi slog oss ner, och lustigt nog blev vi bjudna pa varsin ol. Kunde detta vara sant? Men jo, dar satt vi, timme efter timme flog forbi och olflaska efter olflaska blev urdrucken. Det visade sig sa smaningom att Wilson var varldskand kenyansk atlet, maratonlopare som besokt flera lander bade i Europa, Asien och USA infor deltagande i olika tavlingar av vilka han tagit medajl i de flesta. Flera maasaier kom in i puben under kvallen, och Wilson kopte ohindrat smycken av dem och gav som presenter till oss att ta med oss hem till vara vanner i Sverige. Vi var overlyckliga. Hur kunde han ha rad med detta? Han var miljonar, visade det sig, och hade en villa med 16 rum utanfor Eldoret. Kvallen fortlopte med dans pa en klubb vid namn Sunshine med funkmusik fran 80-talet, och dagen darpa var vi sa trotta att hotellpersonalen skrattade at oss, managern kom till vart rum och fragade hur vi madde. Fran hotellresturangen kom de med mat och farsk juice pa brickor och vi vilade och kande oss som kungligheter!

Nasta dag begav vi oss ut till Nandi Hills, en pytteby uppe i Nandi Hills kuperade landskap av teplantager och skogar av eukalyptustrad. Inte en enda turist syntes till, och vi halsade alla pa Nandi-dialekt som Wilson och hans vanner lart oss under utekvallen. Vi vandrade sjalva flera timmar genom de kvittrande eukalyptusskogarna, langsmed upptrampade stigar eller inga stigar alls, genom hav av spindlar, insekter och faglar. Det Nandi Hills ar mest kant for efter sitt te, ar legenden om Nandi-bjornen. Enligt folksagner ska det i Nandis skogar och dalgangar leva en stor, ovanlig manniskoapa som for lange sedan borde ha dott ut men som folk fortfarande sager sig se om natterna. Studier och efterforskningar har gjorts, men ingen har annu kunnat konstatera vad Nandi-bjornen egentligen ar for nagot. Man refererar till ett eventuellt alternativ, manniskoapan Chemositia Tugenensis som ska ha dott ut men kanske annu vandrar i vastra Kenyas tatare skogspartier. Nar jag den har morgonen i Nandis skogar borjade fa nog av alla spindlar och bad Filip att vi skulle vanda tillbaka, skrek han plotsligt acklat till och pekade pa marken. Lite langre fram upptackte vi bland de torra loven stirrade ett palsklatt, avhugget djurhuvud tillbaka pa oss. Bade ogon och tander fanns kvar, kaken var oppen, men kroppen var helt borta sa nar som pa nagra sma ben som lag utspridda i narheten av huvudet. Nandi-bjornen eller nagon slags stor gravling? Vem vet..

Teplantager i Nandi Hills

Vi fortsatte var vandring, korsade en back och foljde en upptrampad stig fram till en pytteby med nagra sma hus och hyddor och ett tiotal familjer. Nar vi gjorde entre kom en hel skara med sma barn springande mot oss, de hoppade upp och ner av gladje och en liten flicka skrek "VITA! VITA!" i ren extas och pekade pa oss. De vuxna i byn halsade glatt och vinkade, och flera i var egen alder kom fram och tog oss i handerna for att kanna pa oss. Vi var som exotiska rymdvarelser som just landat, och alla ville titta. Det var helt klart en stark upplevelse.

Resan gick vidare till Eldoret, och fran Eldoret ut till ett litet stalle vid namn Naiberi River Campsite precis innan byn Kaptagat. Efter en lang filosofisk diskussion med en medelalders larare pa bussen, blev vi avslappta med allt vart bagage i vad som verkade vara mitt i ingenstans, men en liten skylt som sa "Naiberi 300 m" pekade inat en liten grusvag och vi vandrade enligt instruktionerna. Snart kom vi fram till rena rese-paradiset.. Naiberi River Campsite var ett stort omrade som en rik, fjarde-generationens-indier med ful nacktofs inrattat for att han haft mycket pengar och tyckte det fattades ett bra stalle for besokare att campa pa i Kenya. Han hade latit bygga ett stort campingomrade med stora palmtakshyddor, trad och buskar av alla arter, en stor swimmingpool, vattenfall och broar och porlande backar overallt. I hornen stod stora traskulpturer av elefanter, lejon och geparder, och en lang stentunnel med fotogenlampor och prunkande vaxter ledde ner till en extrem lounge-restaurang med fler broar, trabord, en stor oppen kamin i mitten, soffor och kuddar att sitta pa overallt, en bar och annu fler vattenfall. Har taltade vi nagra natter och bara njot av att befinna oss i Eden, faglarna och fjarilarna var tusentals och folk fran hela varlden verkade komma och ga varje dag - bland annat motte vi en 70-arig man fran England som rest genom hela Afrika vars nasta stopp var Ugandas regnskog och bergsgorillor. Koket pa plats var indiskt och maten var otrolig - naanbrod, youghurtmarinader och kycklingbrost fanns att hugga in pa med bara handerna. Nar vi sista dagen skulle bege oss fran campingen vidare till Nakuru, erbjod agaren oss lift tillsammans med en vilsen schweizare som ocksa skulle bege sig efter 5 manader har i sokandet efter kvinnan i sitt liv. Vi rakade namna att vi var hungriga, och agaren tog oss i sin skrangliga privat-van efter att lamnat sin hund till en kenyansk veterinar till en arabisk kvinna som enligt honom lagade "varldens godaste samosas" (kenyanska get-fyllda piroger) och bjod oss pa nagra stycken. Darefter tog vi oss pa egen hand ner till staden Nakuru.

Nakuru ar kant for Lake Nakuru, ett sjo-omrade som blivit nationalpark for sina hundra tusentals rosa flamingos, sina flodhastar och noshorningar och vackra vyer. Dock var staden alldeles forskracklig och intradet till parken skyhogt, sa vi bestamde oss for att ge oss av redan nasta dag. Nakuru som "stad" var lika med koncentrerat obehag. Gatorna stank, folk verkade mer olyckliga och miserabla har an nagon annastans, himlen var tjockt morkmolnig och barnen sniffade lim langsmed husknuterna. Vi tog en liten lokalbuss till Lake Naivasha istallet.

Lake Naivaisha ar verkligen en av mina favoritplatser i Kenya. En stor, vid sjo i centrala Kenya, fylld med flodhastar, maraboustorkar och ibisar, omgiven av ett snustorrt land med hoga yellow trees och vilda zebror, giraffer, babianer, markattor och gaseller som traskar runt overallt bara pa nagra fa stegs avstand fran en. Vi taltade nere vid en brygga, bara nagra meter fran den lika hoga vassen, traden gav skugga och luften var knapptyst. Det var sa otroligt vackert. Alla manniskor halsade glatt och vinkade, och en morgon tog vi oss sjalva bort till en annan narliggande sjo och fick syn pa precis vad vi letat efter - hundra tusentals flamingos som spatserade i sjons traskliknande vattenbryn, enorma flodhastar lag och lurade och vi fick ta det lite forsiktigt. I taltet om natterna vaknade man ocksa av att flodhastarna stod pa bara nagra meters avstand och nastan ramade, ett dovt, intensivt, skarande late. Eftersom de springer extremt fort och ar det djur i afrika som nastefter malariamyggan dodar flest liv varje ar (deras skinn ar dessutom skottsakert), satt det ett litet staket kring campingomradet som holl dem borta fran talten nattetid.

Flamingos mellan Naivasha och Kigondo

En bit fran Lake Naivaisha ligger nationalparken Hell's Gate, en nationalpark jag inte kan forsta har fatt sa lite uppmarksamhet. I parken, som ar extremt vacker, finns hoga, vassa klippor med tinnar och torn, dalar med gaseller, antiloper, bufflar, apor, gnuer, giraffer, zebror...och ytterst i Hell's Gate en smal dalgang med ett hogt vattenfall. Landskapet ar enormt, valdigt och far en att tappa andan. Och har far man lov att CYKLA fritt, vilket gjorde att vi aven kunde kliva av vara mountainbikes lite har och var och obehindrat vandra nara de djur vi vagade ta oss en narmare titt pa. Vilken kansla! Ibland blev det dock obehagligt - som i skymningen, nar vi skulle cykla over savannen och uppfor ett berg och vagen var avstangd av en hjord enorma bufflar (som ju ar livsfarliga) som for en sekund fros till stillastande med blicken rakt in i vara ogon. Hade det inte kommit en stor, vit van just da och sparrat av vagen for buffeln sa vi kunde cykla allt vad vi kunde darifran, hade vi kunnat vara riktigt illa ute. Hogt uppe pa en bergsklippa skulle vi sla upp vart talt och overnatta, och pa vag uppfor hade vi cyklat sa manga mil den dagen att Filip var helt slut och sa: "Alltsa Anna, jag ar sa HIMLA varm, solbrand och trott... tank dig en kall, bubblade ol nu...ahh". Nar vi nadde toppen och cyklade genom den torra vegetationen, forbi zebror och gazeller som vagat sig upp pa hogre hojd, fick vi plotsligt syn pa ett annat par som slagit upp ett talt lite langre bort. Vi gick dit och sa hej. Det visade sig vara ett turkiskt par, varav mannen bott i Uganda och Kenya i nio ar och agde restauranger, casinon och nattklubbar over hela Kenya, och flickvannen, som hade rosafargat har, hade precis anlant for att aterforenas med sin man efter 9 ars vantan isar. De hade forberett for en riktigt romantisk middag i solnedgangen uppe pa berget och hade tagit med sig en farsk, stor sallad, stora entrecote-kottbitar och grillade tomater pa en liten grill de ocksa tagit med sig. Det forsta de sa, efter att ha halsat, var: "Hey, do you want a cold beer?" och jag och Filip tittade pa varandra och borjade skratta. "Sjalvklart!" och sa at vi kvallsmat dar tillsammans med dem, med utsikt over Hell's Gate savannlandskap och resliga berg i solnedgangens varma farger.

Cykling genom Hell's Gate

Soluppgang i Hell's Gate

Tidigt nasta morgon cyklade vi tillbaka till sjon igen, larde kanna nagra polacker som arbetade som turistguider i Asien och nu var pa semester i Kenya som vi spenderade en kvall med i en liten, skum restaurang som en vit tysk oppnat bara over vagen. Tank er - en vit, gammal man, sakert i 75-arsaldern och sa skranglig att han konstant darrade och gick krokigt kutryggad - hade en gang i tiden anlant till Kenya for att aka pa safarisemester. Men i Nairobi hade han (enligt honom sjalv) blivit ranad pa allting, sitt pass, flygbiljett, pengar, allt.. och helt enkelt bara blivit kvar har och fatt jobba sin vag upp genom att starta en liten mini-restaurang bland campingarna. En sak var iallafall klar - han lagade EXTREMT god mat till oss! Vi at tillsammans med polackerna och en amerikansk kille i 25-arsaldern som var agronom och precis hade gjort slut med sin flickvan efter 7 ars forhallande och kommit till Afrika for att soka sitt sanna jag. Intressant.

Under var tid i Afrika samlar vi sa mycket recept vi kan. Pa olika restauranger, i sma barer eller hyddor, overallt fragar vi efter recept och ingredienser. Vi planerar namligen satta ihop en varlds-receptbok nar vi kommer hem igen. For tillfallet ar vi tillbaka i Nairobi och har en vecka kvar tills jobbet borjar ute vid kusten igen. Vi vet annu inte vad som ska komma harnast, men idag besokte vi National Museum of Nairobi, vilket var overraskande spannande. Vacker konst, naturfotografier, samlade arkeologiska fynd och upptapetserade biografier om personer av historisk vikt, turism och en fantastisk kultur-utstallning. Helt klart det ledande museet i Afrika. Djurutstallningen var heller inte att leka med. Ett klart tips for alla som besoker Nairobi, eller rattare sagt - som avslutar sin Kenya-vistelse i Nairobi.

Victoriasjon, Kisumu och Kakamega Forest

Just nu befinner jag mig i Nakuru, en marklig stad jag inte kan fa nagot grepp om, belagen i mitten av landet (vi korsade ekvatorn pa vag hit). Det ar nagon timme sedan vi anlande, gatorna ar sma och overbefolkade och vi bor pa ett "hotell" med nedrivna tapeter och barn som skriker i trappuppgangen. Jag kan inte saga att mitt forsta intryck ar att denna Kenyas fjarde storsta stad ar vacker. De senaste veckorna har jag blivit alltfor bortskamd med vackra vyer pa var resa genom vastra Kenya; en del av landet som tycks fullstandigt bortglomd av turister och tur-arrangorer. Naturen ligger hogre, natterna ar kalla och for manga ar vi de forsta vita turisterna att halsa valkomna till de hoga kullarna och djupa dalarna. Man talar inte swahili, man talar nandi, eller nagon av de andra kalenjin-dialekterna. Det var har man som langst holl ut emot det brittiska kolonialvaldet, det s k "Nandi Resistance", och alla vi pratar med talar om hur viktigt och former detta nandi-folk ar i forhallande till andra Kenyanska etniska grupper. Naval. Nar vi fatt nog av Nairobi annu en gang, tog vi oss ut till Kisumu - landets tredje storsta stad och huvudstaden for den vastra regionen. Kisumu i sig har inte mycket att se, men jag noterade att temperaturen var svalare och ansikten var trevligare, och intill stadens fotter ligger den enorma, markliga Victorasjon, stort som ett hav och morkt som svenska sotvatten. Folket halsade oss valkomna utan att skrika "vitingar!", de visade oss vagen till olika platser utan att ta betalt for det (!) och de skrattade och skojade och lyfte pa hatten nar vi prutade pa frukten i gatustanden. Vi sov en natt i en vit byggnad med vacker takterass med utsikt over Victoriasjon, ett litet gasthus med en trevlig agare, och till var stora forvaning befann sig tjugo studenter fran Chalmers Univeristet i Sverige pa precis samma plats just da. Over hela takterassen hade de spridit vattenhyacinter i olika snirkliga former och kreationer, de satt och vavde och fargade och stamtalade koncentrerat. Det visade sig att de laste teknisk design och forsokte finna en praktisk losning pa problemet med att vattenhyacinter haller pa att fa hela Victoriasjon att vaxa igen, de hade kommit till Kisumu for att se vad vattenhyacinter kunde anvandas till i brukligt syfte och skulle tva dagar senare ha en utstallning for stadsbefolkningen pa den lokala marknaden. Det kandes markligt att tala svenska, och de lanade oss nagra svenska dagstidningar och vi laste om hur den vanliga glodlampan fordbjuds och om hur svenskar vill ha fornybar energi.

Nere vid Victoriasjon lag den lilla fiskebyn Dunga som vi gjorde ett kort besok till, och aven den lilla halvon Hippo Point dit vi gick och halsade pa fiskemannen. Tidigt nasta morgon, innan soluppgangen, motte vi upp tva fiskeman igen och de tog oss ut pa sjon for att se hur man fiskar och seglar har. Det var oerhort vackert och stilla, ibisar och kungsfiskare flog lagt och man drog upp fiskenat med kattfiskar och allt mojligt i varierande storlekar. Medan de rodde langre och langre ut pa den morka sjon, berattade fiskemannen om hur man foljer manens gang nar man nattetid valjer plats att fiska, hur tidvattnet fungerar och hur fisket aven har, precis som i Ostersjon, haller pa att tomma hela sjon pa matfisk. Allt ackompanjerat av en alldeles morkrod soluppgang, den mest brinnande pa lange, och nar det blivit nagorlunda ljust flockades kvinnorna nere vid sjokanten for att tvatta klader och sig sjalva, och flodhastarna stack sina enorma, frustande huvuden ovanfor ytan. Det kanns lustigt att befinna sig pa en sa valdig sjo mitt bland flodhastar och samtidigt se skyskrapor och industrier resa sig som morka torn langs horisonten. Men Victoriasjon ar ingen plats for bad eller simturer - det ar har de flesta malariamyggen i Kenya klacks, och vattnet kryllar av en speciell sorts sniglar som vid kontakt med huden kan ge sjukdomen Bilharzia. En fisketur i soluppganen gick dock fint.

Efter Kisumu tog vi oss for en dag ut till Kericho. Vi kom fram nar solen normalt star som hogst, men den milda luften och svala bergsbrisen paminde om hur hogt vi befann oss. Kericho ar teernas by, harifran skeppas te over resten av Ostafrika, och strax utanfor centrum mots man av de hoga, grona slatterna, tackta av tebladsodlingar sa langt ogat kan na. En arbetslos lokalinvanare visade oss till Tea Hotel, ett lyxhotell fran 50-talet med enorm tradgard, fylld av palmer, trad, blommor och vita bankar i de skuggiga hornen. Lite har och var satt gubbar i skjorta och laste tidningen. Bortom tradgarden reste sig tesluttningarna som en dramatisk tavla, for att sluta upp i Kigumu-floden med hoga regnskogstrad och det sades att Colobusaporna skulle finnas aven har. Vi satte oss i traden och at sma bananer och iakttog en markatt-apa som satt och at i en bananpalm lite langre bort. Nar vi gick in i hotellets restaurang for att slacka torsten med varsit glas farskpressad juice sag jag det underbara: i buffe-hallen stod ett piano, nej - en stor flygel i ljusbrunt tra. I ett horn stod den, nastan bortglomd, som om ingen snuddat vid de gulnade tangenterna de 60 ar som gatt sedan hotellets storhetstid. Jag fragade ivrigt om jag fick spela, och de gav mig nyckeln for att oppna locket. Jag hamtade en stol och satte mig till ratta. Det var flera manader sedan jag hade tillgang till nagon slags musikinstrument. Genast borjade jag spela, och de finkladda, afrikanska restaurangbesokarna som var pa konferens fick sin lunch ackompanjerad av blues, jazz och filmmusik. Under tiden satt Filip i loungen och laste.

Nar den varsta musikabstinensen var mattad gick vi in till byn och kopte lokalproducerat te, och sen vandrade vi genom Tea Hotels tradgard ner till de stora grindarna och vida teplantagerna. Vi sprang dar pa de sma stigarna mellan buskarna, endast huvud och axlar stack upp bakom bladen. Snart nadde vi ner till floden, dar de stora regnskogstraden och lianerna dolde spannande sma upptacktsstigar och stenar att hoppa pa over vattnet. Langre bort fanns ett litet vattenfall, och intill flog turkos-skimrande faglar och flackiga kor gick och betade. Eftermiddagen spenderade jag pa hotellets terass med Kuki Gallmans bok i handen, medan Filip sprang runt i tradgarden och jagade spannande faglar med sin kamera. Under natten campade vi i en tradgard till ett overgivet gasthus, mitt bland getter och hundar. Det var Kericho.

Tidigt nasta morgon anlande vi till Kakamega, en liten by bestaende av tva huvudgator och ett oandligt antal mataffarer agda av indiska oklippta man i medelaldern. Vi sokte upp det billigaste hotellet i stan, en sjabbig byggnad helt utan kvinnor med en olbar pa bottenvaningen och en grillrestaurang dar vi at 'nyama choma', grillad get. Overallt i Kenya dar nyama choma saljs hanger de ut de slaktade, fladda getterna ute vid disken for allman beskadning, nagot som forst far ens mage att knyta sig men som man snart vanjer sig vid. Har sov vi en natt, utan varken el eller vatten, men med fonster mot stan. Det enda jag noterade av Kakamega som plats var att det fanns underbar juice har, samt nagot sa ovanligt som en stadspark! Anda hade vi samma dag fatt braka om varenda bussbiljett och restaurangnota som alla varit konstigt dyra just pa grund av att vi ar vita. Tidigt nasta morgon begav vi oss till Shinyalu, och vidare till vart mal: Kakamega Forest. Kakamega Forest ar ett stort regnskogsomrade som stracker sig ut fran Ugandas ostra regnskog, med en natur som ar tat, varierande, mork och fuktig. Mossa, lianer, fikontrad och yuccapalmer, allt naturigt sammanvavt till ett nastan ogenomtrangligt nystan. I Kakamega Forest bodde vi i ett tradhus som stod pa trapalar mitt ute i ingenstans - en regnskogsglanta dar solkatterna spelade mot marken. Det kallades Forest Resthouse. Traden runtomkring bokstavligen kryllade av apor: blagra Sykes-apor, de stora svartvita Colobusaporna samt en tredje, for oss helt ny art med rod svans och ansikte som en tvattbjorn, White-cheeked monkey. Vi registrerade oss hos Kenya Wildlife Service och motte en guide vid namn Moses som i nagra timmar gav sig djupt in i regnskogen med oss. Han var i 30-arsaldern och extremt kunnig. Som ett levande uppslagsverk (likt min far...) kunde han beratta allt for oss om varenda liten vaxt, vad som gick att ata, anvandandet av medicinalvaxter och han var snabb med att peka ut apor och beratta om flockarnas uppbyggnad. Han rabblade latinska namn for varje blomma och visade oss tradbark som ska kunna anvandas i behandlingen mot prostatacancer. Skogen svarmade av fjarilar i alla mojliga storlekar och farger, och enligt Moses skulle skogen hysa over 400 olika fjarilarter. Inte var det tyst heller: det ihardiga kvittrandet av de runt 320 fagelarter som bebor skogen, av dem manga unika for skogen, fyllde luften tillsammans med sikadornas surranden.

Efter vandringen gick jag och Filip upp i tradhuset och duschade, enbart med hjalp av en plastbalja, och tvattade for hand. Sedan satt vi ute pa balkongracket flera meter ovanfor marken och tittade pa aporna som satt i skogen precis framfor oss. Vilket sceneri! Snart kunde vi inte halla oss utan sprang ut i regnskogen igen med kikare och kamera, den har gangen pa egen hand, och busade med aporna och smog i buskagen. Nar morkret foll at vi bonor och chapatis i ett litet trahus dar en tjock kvinna med pigga ogon kokade mat. Klockan fem morgonen darpa var det namligen dags igen - vi vaknade i vart myggnat hogt upp i tradhuset och tande fotogenlampan for att overhuvudtaget se nagot. Nedanfor huset vantade Moses igen i kolmorkret, och vi gav oss av pa en morgonvandring. Rakt in i den tata regnskogen, under himmel av tata tradkronor och miljontals stjarnor (man kunde till och med se sjalva Vintergatan) vandrade vi endast med en liten ficklampa och horde surranden och laten fran olika djur, annu skyddade av det tata morkret. Nagra timmar senare nadde vi till en uppforsbacke, och Moses log: "Det ar har vi borjar klattra." Jag fick obehagliga minnen fran Kilimanjaro-klattringen, men vandringen blev inte sa lang. Snart forstod jag vart vi var pa vag. Forst kom vi till en extremt fuktig och mork grotta fylld med enorma fladdermoss som flog genom haret pa mig, och precis i tid till den nyfodda soluppgangen nadde vi toppen av ett litet berg och sag nagot helt fantastiskt. Framfor oss lag den vida regnskogen sa langt vi kunde se, at ena hallet Mount Elgon, at andra hallet Uganda och at tredje hallet mytomspunna Nandi Hills. Morgonen var gryning men regnskogen fullkomligt pulserade av ljud - apor som vralade, faglar som kvittrade och allt annat som gav sig till kanna nedan det tata tacket av morkt grona tradkronor. Kakamega Forest. Extremt vackert.

Jag aterkommer med foton och fortsattningen pa resan - var vidare fard i en 60 ar gammal antik bil till byar sa sma att det inte ens finns en mataffar!

Savannens aventyr

Utdrag ur min dagbok fran de senaste dagarna:

"For forsta gangen har jag natt till vastra Kenya. Vi larde kanna en man vid namn George, en tjock, serios man med barsk rost och hett temperament, som for en liten summa lovade att med sin van ta oss till Maasai Mara - den stora, vida savannen efter Great Rift Valley, kand for sitt rika djurliv och sin tunna luft. Nu nar jag ar har kanns allting sa overkligt. Vi har slagit lager i en liten maasai-by i utkanten av den stora nationalparken, dar vi sover om natterna i ett blatt litet talt vi kopte i Mombasa for ett tag sedan. Inpa smatimmarna ar det svart att fa en blund, vi vaknar av hyenornas ylanden och markliga rasslanden i buskagen utanfor. Vid en liten, glodande eldstad sitter en rodkladd maasai beredd med spjut i handen, vaken hela natten for att vakta oss fran lejon som betrader omradet efter solnedgangen. Han kan ingen engelska, vi lar oss nya ord pa swahili varje gang han oppnar munnen. Det ar langt ifran tyst, och himlen ar otroligt stjarnklar."
Forsta dagen vaknade vi redan vid sex-tiden. Solen holl precis pa att ga upp, och de horisontella akacia-tradkronorna skar vassa silhuetter i det morkroda ljuset som gradvis spred sig over horisonten. En ung man med radjursogon och vanligt leende vid namn Joshua lagade frukost: kenyanskt te, chapatis och grot. Darefter antrade vi parkomradet i den lilla vanen med oppet tak. Det varma ljuset fran den nyfodda solen reflekterades genast i det markliga monstret pa ett tiotal zebrors manklar som stod och betade i gryningen. Lite langre bort skuttade gazeller och antiloper for att varma upp infor dagen, och gamarna flog lagt med sina vida vingspann mellan de fa traden. Snart kunde vi kanna en marklig stank frata i nasborrarna, George mumlade lite upprort framme vid ratten och vi svangde in bakom nagra buskar. Dar, framfor oss, lag en stor, omkullvalt elefant med benen stelt utstrackta at sidan och snabeln lost ringlande en bit langre bort. Den var dod, och den vidriga lukten av rutten elefant var nastan outhardlig. Hela parkens gamar och marabou-storkar med sina langa, vita ben tycktes ha samlats runt detta kadaver, men de fick inte tillgang till sitt byte an - nagan annan av hogre rang hade foretrade i savannens hierarki. Framfor oss lag en enorm lejoninna och festade brutalt pa snabeln hon hansynslost slitit av och lagt beslag pa. Den valdiga, ljusbeige kroppen och det annu storre huvudet tycktes nastan tecknat mot det daggiga savanngraset, och vi stannade fascinerat bara nagra meter fran henne. Vi var som hypnotiserade. Elefanten saknade betar, de hade blivit borthuggna av manniskor och elefantens ansikte var ett stort, blodigt oppet sar. Efter en liten stund klarade vi varken av synen eller stanken mer utan fortsatte var safari.

Lite langre bort, mitt i solen, lag lejonhannen - stor och majestatisk med sin gyllenbruna man. De svarta och vita linjerna som malade ansiktets konturer var nastan alltfor perfekta, nar vi kom narmre lyfte han huvudet, oppnade munnen och stirrade rakt pa oss. Hade jag hoppat ur en meter narmre honom hade han slitit mig i stycken pa sekunder. I bakgrunden syntes silhuetterna av en stor hjord elefanter betande pa dalsluttningen, och inte alltfor langt fran dem en lika stor hjord giraffer. Giraffer ar sa otroligt markliga djur. Vi akte dit. Girafferna vankade av och an med sina langa halsar, man kunde se skillnaden mellan de olika familjemedlemmarna, och sist av alla vankade en liten, spinkig giraff. Nagot var fel. Stegen var ojamna, dess ogon var halvslutna och den tycktes lida. Da upptackte vi spjutet som satt faststucket i nacken, det pekade rakt upp i en svala morgonluften, ingen tvekan att det var ett maasaispjut. Gripna over synen av den lidande giraffen visste vi fortfarande inte att vi senare samma eftermiddag skulle finna den dod, omgiven av hela sin sorjande familj, och inte heller visste vi att vi tidigt nasta morgon skulle finna en vit benhog pa samma plats, intill en grupp lejon frossande i de livlosa kottstycken som fanns kvar.

Vissa delar av parken ar som rena paradiset: torr, hemlighetsfull savann mellan graskladda sluttningar, ringlande sma floder dar antiloper och gazeller dricker vatten i morgonljuset, stora krontranor som flyger i luften och smafaglar i skimrande blatt, turkost, lila och neongront som blanker mellan loven i de tata buskagen. Giraffernas halsar reser sig i kontrast mot solen och sma odlor ringlar langs vagarna. Nar jag en morgon sag nagot ljusgult, morkflackigt spatsera genom det hoga torra graset slog mitt hjarta en extra volt och jag ropade at George att stanna och pekade ivrigt mot marken. Djuret, som markt att jag markt, sjonk ner i graset och endast tva toppiga, svarta oron som paminde om ett lodjurs stack avslojande upp i luften. "Var?!" fragade alla i mun pa varandra. Jag nastan hoppade upp och ner, "dar, dar!" Sa reste sig djuret och den vackra kroppen, lite storre an en katt, smet slinkt genom graset, over vagen framfor oss och ut i graset pa andra sidan dar den forsvann. En serval cat. Lite mindre an och slaende lik en liten leopard ar de valdligt vackra och mycket ovanliga att se. Jag log och var enormt tillfredsstalld nar George beromde mina "unga ogon" som upptackt djuret. De andra instamde tacksamt. Efter den handelsen var jag standigt pa helspann efter plotsligt uppdykande vackra monster och farger i den torra naturen.

Den tredje dagen var jag ivrigare an nagonsin nar vi gav oss av efter frukosten i gryningen, jag och Filip berattade for George att det vi allra helst hade se var en gepard. Det hade varit en drom. Vi var mycket val medvetna om att geparder ar bland det ovanligaste djuret att se, varlden snabbaste djur som jag tecknat av sa manga ganger i mina ritblock dar hemma, men det vackraste kattdjuret som finns. George mumlade lite i framsatet. For tva dagar sedan var det nagon som hade sett en gepard i parkens vastra del. Jag och Filip log lite mot varandra och fragade George om vi inte snalla kunde leta efter geparder idag. Magnus och Alejandra, de tva biologerna vi akte tillsammans med, visade sig vara extremt insatta fagelskadare och var inte sena med att hoja kikaren och stanna var tjugonde meter for en ny liten sparv eller biatare vi andra knappt kunde urskilja i tradkronorna. De fick lagga band pa sig den har formiddagen som vi tillagnade vastra delen av parken for att leta efter geparder. Efter nagon timmes resa langre ut i lanskapet borjade mijon se annorlunda ut, graset var snustorrt och traden fa, knappt nagon buske fanns inom synhall och varje liten uppstickande termithog ute pa falten fick mig pa helspann, mina ogon forskande efter eventuellt lurpassnade djur. "This is cheetah area" sa George plotsligt och vi svangde in i ett par svaga hjulspar mitt i graset. Vi skadade noggrannt ut over landskapet allihop, tystnad radde och aldrig hade vi alla varit sa pa helspann tidigare. Plotsligt ropade George till. "Lions! Simba!". Vi gjorde en liten svang in mot ett trad i vilkets skugga en grupp stora lejon lag och vilade, forst sag vi bara de tva honorna, sedan reste den valdiga hannen sitt huvud och till slut kunde vi se de sma, sma tassarna av tva lejonungar som lag pa rygg och sprattlade i luften. De var sa otroligt sota och sag ut precis som i Lejonkungen. Vi stod dar en liten stund, jag studerade lejonet som studerade mig tillbaka, jag befann mig oga mot oga med en valdig lejonhanne pa bara tva meters avstand. Snart knackade jag lite latt i bilens metall och bad George att kora vidare, vi letade trots allt fortfarande efter en gepard. Mina ogon smalnade och jag skadade ut langs horisonten och tankte dromskt pa alla de leoparder och geparder som med all sakerhet befann sig nagonstans dar langt ute, jag undrade var de gomde sig och hur nara vi kanske ovetande om det kunde vara. Plotsligt borjade George ropa igen, den har gangen med plotsliga rattrorelser sa att hela vanen krangde och vi fyra resenarer inuti ramlade hit och dit och in i varandra. "Cheetah! Cheetah!" ropade han och korde vilt rakt osterut. Jag ryckte till och tittade omkring mig ut over faltet men upptackte ingenting. "Var var!" ropade jag frustrerat. Filip hojde kikaren och gav ifran sig nagra imponerade utrop, vi fortsatte framat och sa stannade George tvart och pekade rakt framat. Da sag jag den. Dar, bara fem meter framfor oss, krop en enorm gepard genom det torra snaret, kroppen ljusgul prydd med svarta flackar, den hojde huvudet och de karaktaristiska svarta linjerna fran ogonen ner till kaken syntes klara i solljuset. Den stannade. Bara tva meter fran mig satte den sig ner med frambenen resta och nastan poserade medvetet mot den vackra bakgrunden. Jag var alldeles hapen. Sahar nara var jag en gepard. De flesta far inte chansen att se en gepard under sin livstid, ens om de forsoker i manga ar. Vi stod dar i nagra minuter och den tittade mig rakt i ogonen. Geparden verkade ostord av var narvaro. Den slickade sin tass, blickade ut over falten, reste sig och vandrade smidigt tvars over vagen rakt framfor oss, med skuldrorna som rorde sig upp och ner genom ryggpalsen som tva mjuka kugghjul. Pa andra sidan vagen stannade den igen, sag pa oss en sista gang och forsvann sedan ner i ett dike vid nagra buskar. Precis innan den forsvann la den sig i jagarposition och krop langsamt ivag, den hade upptackt ett byte bara en bit langre fram. Det var vart forsta mote med en gepard. Da visste vi inte att vi senare samma dag skulle stota pa annu en gepard som lag och vilade i skuggan av den enda busken pa flera mil, och att den skulle titta tillbaka pa oss lika forskande som den forsta. Tva geparder. Tva! Jag var totalt fascinerad.
Sa flot dagarna i parken pa, vi sparade de mest annorlunda djur och mina ogon anpassades till giraffens oregelbundna flackar och zebrornas symmetriska rander, sista dagen nadde vi anda till floden och fick se tva stora flodhastar strida mot varanda med de mest brutala frustande laten jag hort pa lange. Elefanterna fanns overallt, en liten elefantunge jagade var bil over savannen och de sma lejonungarna var alltid ute pa upptacksfarder i gryningen, det blev en vana att vara pa nagra fa meters avstand fran de ljusbeige kattdjuren med valdiga kakar och tassar. Det var aven intressant att folja maasaiernas liv inne i byn, de gick ner till floden och tvattade i det lergrumliga vattnet som de aven drack av, de vallade kor och getter med sina roda kladskynken och vaktade eldstaden utanfor vara talt om natterna. En dag samlades de alla i sina vackraste traditionella klader och dansade for oss, en dans som aldrig verkade ta slut. De stod i ring och gjorde frustande, dova ljud och andningar i olika rytmer och stammor medan en maasai tog ledningen och sjong om hur de dodade lejonen och hur starka och modiga de var. De visade flera ceremoniella danser, dansen for giftemal och dansen for nar man blir en "moran", dvs fyller 18 och sags vara mogen nog att doda ett lejon. De bojde pa knana, hoppade rytmiskt och skot fram underkaken med mjuka huvudrorelser och det sag sa frammande ut, de var nastan omanskliga. Den svarta huden mot det klarroda, oronen langa med utdragna hal (for de forstfodda) och benen smala av bara hud och muskler. Vi bjods in att delta i dansen och vips hade nagon klatt mig i ett rott skynkte knutet over ena axeln och forsett mig med en traklubba, de andra slot en ring kring mig och i mitten stod jag och en maasai, vi borjade hoppa upp och ner som for att utmana varandra och alla hejade pa med lustiga grymtanden och flasanden. Nar dansen var slut appladerade vi alla, och de visade oss hur de gor upp eld med mjukt tra och hart tra och en bunt torrt gras, snart steg roken och de blaste forsiktigt med rundformade lappar pa gloden. Efter detta tog en maasaiman oss pa en liten vandring i omradet och svarade pa alla fragor vi hade om vilka vaxter de at, jag undrade hur de gor med malaria och sjalvklart hade de en medicinvaxt for det, maasaier gar inte till sjukhus utan de diagnostiserar och kurerar allt sjalva utifran det naturapotek de har omkring sig i form av trad och plantor. Filip undrade varifran de fick den roda fargen deras skynken hade, och maasaien plockade upp nagra blad fran en vaxt. Han tog varsamt min hand och oppnade min handflata mot vilken han tryckte bladen tills de krossades och min handflata fargades brunrod av ett lustigt fargamne.

Jag och Filip gick promenader i de vackra solnedgangarna, satt pa termithogarna och blickade mot de hoga bergstopparna och de morknyanserade sluttningarna i Maasai Mara-parken. Tidigt nasta morgon, nar vi skulle avsluta vart safariaventyr, hade maasaierna samlats vid bilen och vi tog alla i hand och tog avsked pa maasaiernas eget sprak. Nu ar vi manga timmar darifran, tillbaka i Nairobi igen, dar tempot ar modernt och byggnaderna hoga - tillbaka till civilisationen. Igar var kvallen vi unnade oss en romantisk middag pa den femstjarniga, mysiga, italienska restaurangen Trattoria till ljuden av Nairobis fredags-harjade centrum och solen gick ned over Afrikas framsta metropol.

Det hemska Arusha och en het safari

I skrivande stund har jag atervant till Kenya fran Tanzania i en stor, gron, buss som korde over en get pa sin alldeles for snabba fard genom ett surrealistiskt okenlandskap med rodkladda masajer och akaciatrad. Ovantat aventyr. Jag alskar att aka i det har landet - taxi, buss eller vadsom - var man an aker sitter man som ett liltet barn med nasan tryckt mot rutan och tittar ut pa alla nya saker att upptacka och studera. En gasell som hoppar mellan traden, en liten tanig pojke iford nerdammat tygstycke som vallar kor eller runda kvinnor som tycks komma fran ingenstans och ha vandrat i all evighet med sin plasttunna pa huvudet for att hamta vatten vid horisonten. Folk lever verkligen i hyddor. En annan sak jag iakttagit har i ostafrika, ar att alla manniskor fortfarande troget tillhor olika stammar. De olika folkstammarna skiljer sig at pa kulturella och sprakliga punkter. Swahili ar det gemensamma spraket, och det ar bara i de storre byarna man kan nagra ord pa engelska. Familjer stammar emellan talar sina egna sprak. Varje Kenyan eller Tanzanian vi jobbat med har vi fragat om vilken stam de tillhor, och de har stolt berattat att de tillhor den eller den stammen och att det ordet heter si eller sa och att det och det ar deras tradition. Det ar verkligen olika. Maasaierna kanns som den storst utbredda stammen, men man blir latt lurad, i stora stader som t ex Mombasa ar det manga som klar ut sig till Maasaier som turistattraktion for att lata folk fotografera dem och sedan ta betalt. For att veta om det ar en riktig Maasai kan man titta dels pa deras skor: de flesta Maasaier har tagit bortslangda bildack och skurit ut sandaler ur gummit och bundit ett snore over sa att de far skosulor de gar i. De har ocksa stora arr under ogonen som de branner nar de ar barn, enligt viss for att fa bort flugor kring ogonen, enligt vissa for att bara vidare traditionen att visa att man ar Maasai. De har stora, uttanjda hal i orsnibbarna och bar spjut eller trapinnar. Andra stammar talar andra sprak och de flesta stammar har svart att forsta varandra om de inte talar Swahili. Nar vi jobbade i Kenya sist, berattade de kenyanska anstallda att det aven finns vissa egenskaper som sags utmarka olika stammar. En viss stam sags vara tjuvaktiga, en annan att vara goda krigare och en tredje att ha de vackraste kvinnorna. Det ar ocksa konflikter dessa stammar emellan som ar den vanligaste orsaken till inbordes konflikter landet runt.

Tanzania da. Detta mangons land med kust mot Indiska Oceanen. Min forsta reaktion nar vi antrade gransen och tog oss till Moshi och uppfor Kilimanjaro, var att det har folket var langt mycket lugnare och mer avslappnade an Kenyaner. Luften var svalare och lattare i bergsomradet, manniskor satt mest och tittade overallt och lat brisen blasa genom deras stora fargglada tygklader. Jag funderar ofta over vad alla manniskor egentligen tanker dar de sitter i skuggan under traden langsmed den snustorra vagen, som far eller hundar som soker skugga och skydd for solens stingande hetta. Vissa ligger ner och sover, utslangda och totalt matta av lunchtimmens zenitsol. Overallt loper skaror i marken efter forna vattendrag som nu torkat och lamnats gapande tomma. I vastvarlden ser man sallan manniskor bara sitta inunder ett buskage och stirra stint, de ar alltid pa vag naganstans, har nagot att utreda, nagat de maste gora. Det ar sa annorlunda. Det far mig att fundera over alla de manniskor i den har delen av varlden som lever utanfor kapitalsystemet, de som bor ute i savannbyarna som vallar sina egna getter och odlar sina sockerbetor eller bananer och endast overlever genom byteshandel och en gemensam vattenbrunn dar folk flockas dagarna i anda. Vad som skulle handa om man med en stor jarnhand lyfte upp dem och slappte ner dem mitt i New York City. De hade tappat befattningen. Och hur uppfattar man varde i mynt och pengar, valutor, om man aldrig har haft en inkomst eller lon? Hur tanker man nar man kommer in till stan och ser en skylt: "Ris med kyckling 11 kr"? Hur ser man pa siffror? Manga av vara barare uppfor Kilimanjaro tycktes vara analfabeter. Det kanns ocksa konstigt att vandra nedfor gatorna i Nairobi och veta att var fjarde person man moter bar pa HIV.Vi blev goda vanner med var assistant guide pa Kilimanjaro, en skon 26-aring vid namn Joseph, och var sista dag i Moshi lat vi honom ta oss pa runtvandring. Joseph ar av stammen Chagga och var uppvuxen i byn Marangu vid foten av Kilimanjaro, en hektisk liten by en timme utanfor stan med ljusgrona bananplantager, kaffeodlingar och sockerrorsfalt. Joseph var var biljett in bakom kulisserna. Vi tog en dalla-dalla, motsvarande matatu, i en timme, och nar vi hoppade av var det rakt ut i ett folkhav pa en extremt overfull marknad av skor, tomater, mangos, bananer i bokstavligen talat stora lass och teer. Vi kopte sma pasar av starka kryddor som stack i nasan - ingefara, chili, kanel, te och curry i sin renaste form. Overallt finns det motsvarigheter till apotek, sma bord dar de dukat upp hundratals glasburkar med olika pulver som ar nermalda vaxter de anvander som medicin. Fragar man vad det ar for nagat, sager de bara: "mot malaria", "for huvudet" eller "mot magbesvar". Jag undrar om de fungerar battre eller samre an medicinerna pa Apoteket Hjorten hemma i Lund. Vi at mango och nyama choma, grillat kott med stekta trabananer, och fick prova sa kallad "pombe", den okanda bananolen alla kanner till fran Tanzania. Det var ett rum av cement i vilket massor av kvinnor och man satt ihoptryckta mot vaggarna med varsin liten plasthink i handen fylld av stark alkohol gjord pa jasta bananer, detta var "pombe" och jag och Filip tankte att vi bara maste smaka. Det var den ackligaste, klumpiga, heterogena bananblandningen jag nagansin provat och eftersmaken satt kletigt fast mellan gommen och tungan i timmar efterat. Vi lamnade pombe-serveringen och vandrade upp till en annan del av byn dar vi fick se hur de olika stammarnas omraden markeras av speciella buskage, och nar man gar fran ett omrade till ett annat bryter man av ett blad fran en viss buske, knyter en rosett av bladet och ber om forlatelse och fortsatter. Vi vandrade mellan de hoga bananpalmerna som reste sig hoga framfor oss sa langt vi kunde se, och kom till sma hyddor dar en van till Joseph motte upp oss och berattade historier om hur Maasaierna och Chaggafolket bott i grottor under marken under inbordeskriget for manga ar sedan. Han tande ett ljus och sa fick vi krypa ner i ett smalt, smalt hal i marken av tillplattad rod lera (mina klader blev alldeles rodbrun-smutsiga) och vi paborjade en runtkrypning under marken pa kanske 20 meter in till olika halrum och grottgangar, i vilka stamfolken hade gomt sig forr. Luften var fuktig och luktade blot lera och jordkallare, det var morkt och ruggit och skenet fran det lilla ljuset flammade fran och till. Skuggorna kladde lervaggarna och vi krop vidare pa alla fyra. Langst in i tunneln kom vi till ett halrum dar vi kunde sitta upp, vi hade natt allra langst in i tunneln och Josephs van placerade ljuset i mitten av grottan och berattade historier om krigen. Jag fick en lustig kansla av att sitta i morker framfor en liten eld och beratta historier som folk gjort sedan tidernas ursprung.

Efter detta var vi sugna pa att fa prova den industriproducerade versionen av bananol, den som butiker och restauranger aljer pa flaska, sa vi stannade vid en liten hydda byggd av palmblad och trapalar med en skylt som sa "local bar" och kopte en flaska banan-ol vid namn Kibu. Den var 10% stark och sa acklig att jag bara klarade av en enda klunk. Jag gav flaskan till Joseph som drack hela och var pa ovanligt glatt humor resten av dagen. Vi tog en buss tillbaka till stan dar vi kopte Tanzaniansk musik som jag letat efter sa lange, och packade for att bege oss till nasta stad: Arusha. Jag tyckte inte om Arusha. Arusha ar som den dar staden i Tanzania som egentligen borde varit landets huvudstad: stort, stirrigt, turistigt och fyllt med souvenirshopper och order "mzungu" (viting) hanger standigt runt knutarna. Hit kommer de rika vita turisterna som bor pa 5-stjarnigt hotell med inkluderad fotmassage om morgnarna, harifran utgar de dyraste safariresorna pa hela den afrikanska kontinenten till Serengeti National Park, Ngorongoro-kratern och Lake Manyara, resor som i andra stader saljs for en tredjedel av priset. Vi flydde fran massorna och tog in pa Backpackers hotel, ett hotell med mysig tak-lounge med utsikt over Mount Meru och hela stan. I receptionen fick vi veta att vi rakat anlanda en torsdag, veckodagen med stadens live-musik-kvall pa ett stalle en halvtimmes promenad bort vid namn Via Via. Jag blev uppspelt och glad och drog sjalvklart med mig Filip till detta stearlinljusfyllda reggaestalle. Vi tog varsin Kilimanjaro-ol och lyssnade forst till en DJ med mixad reggaemusik och sedan till livebandet som monterade upp trummor och mikrofoner och drog gitarrsladdar for att spela swahilisjungen varmeklingande afrikansk musik. Innan vi gick hem for natten sokte vi upp DJn och kopte en av hans mixade skivor for en billig peng.

Vi hade nagra dagar i Arusha men inte mycket pengar, sa vi borjade med att mest vandra runt i staden och besoka Natural History Museum of Tanzania med sin utstallning om manniskans historia, val illustrerad av riktiga forntida fynd som kranier, vapen och fossiler fran homo erectus o dyl. En annan stor byggnad som motte vara ogon nar var buss forst korde in i Arusha var det hoga konferenkomplexet Arusha International Conference Centre dar Rwanda Genocide Tribunals halls - utredningen av folkmordet i Rwanda 1994. Vi narmade oss den stora, skimrande anlaggningen med fanor och torn och skulpturer med inristade citat av Bill Clinton, platsen var inhagnad och valbevakad av vakter och polis och for att antra stallet var man tvungen att ga genom en tull. Vi gick in och skojade och skrattade med vakterna och till slut blinkade de med ena ogat och sa att vi nog kunde fa lov att slinka igenom for att ta oss en liten titt. Sa efter att vara vaskor blivit noggrannt genomrontgade, kom vi in pa omradet och vandrade runt lite och kande brisen av viktighet och internationell mark omge oss.

Efter denna dagsutflykt ville vi aven se lite av Tanzanias natur och insag att en dags 'walking safari' i Arusha National Park var inom var budget. Vi bestamde med taxichaufforer, prutade och prutade och prutade och gick upp vid sextiden nasta dag for att na parken lagom i soluppgangen. Vi var sjukt trotta den dagen for vi hade delat sovsal med nagra sydkoreaner som var pa en 2 ar lang jorden-runt-resa, och de hade varit uppe och packat hela natten och fort ovasen pa koreanska. Lustiga typer - en annan turist pa hotellet hade konfronterat dem med att ha satt sig mitt i det gemensamma badrummet och haft frisorstund och rakat av varandra haret och det lag svarta sydkoreanska hartussar vart man an gick. Inte sa trevligt. Men i allafall - vi begav oss till parken i en bil kord av en taxichauffor som egentligen var utbildad civilingenjor i jakt pa annat jobb, och paborjade var walking safari genom det torra savannlandskapet med en kvinnlig ranger, militarkladd med stort gevar, vid nio-tiden pa morgonen. Vi foljde sparen av en stor elefant, stannade upp och lyssnade och kvinnan viskade att vi nog var nagonting pa sparen, dar sprang en bush back-antilop over stigen bara nagra meter framfor oss och bakom de stora fjarilarna i blatt, gront och gult klattrade Sykes-apot i traden. Stora grupper av sakert 30 babianer korsade hotfullt var vag och vi vandrade uppfor Mount Meru for att komma in i bergsregnskogen. Har sag vi massor av faglar, bland annat den rodbrostade Paradise Flycatcher med lang vacker stjart och Bulbul-faglar. De stora fikontraden vaxte stora, uraldriga och lustiga ihop med varandra i konstiga monster och vi gick under ett enorm fikontrad dar passagen for gudarening oppnade sig enligt Maasai-tradition. Nar vi vandrat till ca 2000 m hojd borjade vi vandra nedfor igen och ut i bushen och snart torr savann. Vi snodde runt en tat buske och plotsligt stod vi oga mot oga med ett enormt vartsvin, en "Pumba", pa bara nagra meters avstand. De stora betarna spirade vassa upp i skyn och vi stog frysta nagra sekunder innan den skramt gav vika och skuttade tillbaka in buskaget. Var kvinnliga ranger skrattade lite tyst och berattade att vartsvinen infor natten graver hal i marken och sedan kryper ner med rumpan fore och later det enorma trynet och huvudet sticka upp ovanfor marken, som en sovsack, for att andas och halla vakt under stjarnhimlen. Sjukt kul. Sedan vandrade vi lite langre och kom till ett oppet falt med zebror, antiloper, vartsvin (de springer med svansen spikrakt upp i luften som antenner), enorma bufflar och flera giraffer. Rangern berattade att buffeln ett av djuren som arligen dodar flest manniskor i afrika, att man ska slanga sig liggande mot marken om de attackerar och att de nar de blir gamla soker upp en odslig plats dar de betar tills de dor for att do i ensamhet. Giraffen stirrade likgiltigt pa oss med sina konstiga ogon fran sin hoga hals, och vi tassade narme och narmre i den torra bushen tills vi var pa bara 7 m avstand.
Vi stod dar en stund och bara tittade, gar man narmre kan de sparkas riktigt hart, tills den borjade ga sin vag igen. Giraffen ar ett av de markligaste djuren som finns tycker jag. De har lika manga halskotor som manniskan(!). Nar vi precis skulle avsluta vandringen och lamna parken, hittade vi ett buffelkranium med enorma valvda horn pa en sten precis intill en liten flod. Filip lyfte det till huvudet och alla skrattade. En bra avslutning pa safarin.

Pa kvallen pa hostelet larde vi kanna en grupp tyskar och norrman som vi gick ut och at med guidade av lokalbor, vi at hela kycklingar med naanbrod och kryddiga sallader och motte en annan turist fran Canada som ville uppfor Kilimanjaro och vi gav tips. Tillbaka pa hostelet visade det sig att alla utom vi skulle ge sig av med flyg till Uganda nasta morgon, och de hade tre liter vin till overs som de var tvungna att dricka upp. Vi gick upp i restaurangen och satt kvar efter att de hade stangt med en liten ficklampa och pratade om kulturkrockar och resor och drack vitt vin som egentligen var alldeles for ljummet, vi var tva svenskar, tva norrman, tva tyskar och en amerikanska. Vi pratade om olika typer av rasism och jamforde mellan olika lander och olika erfarenheter vi fatt sedan vi kom till Afrika.

Dagen darpa var vi sa trotta pa Arusha, alla gapiga forsaljare och otrevliga lokalbor som hela tiden luras och pressar en pa pengar och kallar en for viting, att vi tog den grona bussen tillbaka till Nairobi och har sitter vi nu. I eftermiddga ska vi mota upp de tva biologerna fran Diani och tillsammans forsoka arrangera en safari till det valdiga Maasai Mara tillsammans med en Kenyan vid namn George vi larde kanna genom turister vi guidade pa Colobus Trust. Jag ar grovforkyld sedan Kilimanjaroturen och mina lappar ar fortfarande koldskadade, men jag har lycklig over att kunna rakna med Kenyanska shillings igen (1 Tanzaniansk shilling ar 143 svenska, krangligt!) och over att vara tillbaka i Nairobi som vi iallafall har en karta over. Vi spenderade garkvallen med att sitta pa en pub-balkong och dricka Picana (kramig Kenyansk mangojuice vi saknat) och prata med en parokt hasch-tjej som i all forvirring gav mig ett vackert halsband med en bla parla och bad mig hitta en vit smart pojkvan till henne pa min resa. Tja...