måndag 9 mars 2009

Kilimanjaro

Att aka pa safari i Tanzania eller Kenya behover inte vara dyrt och omstandigt. Flera av de vanliga dagsbussarna, s k matatus, gar rakt genom nationalparkerna och man far mojlighet att njuta av det fantastiska landskapet av orord savann utan att behova betala en dyr paketresa. Man gor det "the rough way". For att ta oss till Moshi i Tanzania var vi tvungna att ta en buss rakt genom Tsavo National Park, och trots att den dammiga vagen var guppigare an en tivoliattraktion blev det den basta bussfarden hittills. Bredvid oss pa bussen satt en tanzaniansk dam med ett sammanbitet ansiktsuttryck, hon verkade bitter och satt och mumlade "mzungu" lite da och da. Plotsligt borjade hon ropa och skratta och peka omkring sig, bussen stannade och alla ombord borjade ropa at mig och Filip och peka framat. Da upptackte vi vad det handlade om: tvars over vagen bara nagra meter framfor oss traskade en enorm vild elefant, och efter den foljde fyra stycken till. De valdiga oronen fladdrade i vinden och snabeln var som ett sokande periskop. Det var forsta gangen jag sag elefanter i det vilda! Alla i bussen skrattade och sag nojda pa oss, de vita turisterna som sjalvklart plockade upp kameran till busschaufforens ord: "take your best picture, rafiki!" Ibland maste man leva upp till turiststereotypen 'vit manniska som hanger ut ur buss med kamera'. Vi skrattade och skojade och alla pa bussen, som tidigare varit tysta, sorlade nu upphetsat prat och glada toner. Bussen fortsatte, och det drojde inte lange forran vi stannade igen, den har gangen genom att tvarnita. Precis framfor bussen syntes en liten, liten ung-leopard som skramt tog ett skutt ut i vegetationen igen. En leopard! Vi forstod knappt vad vi sett forran de andra forklarade vad den morka kattgestalten varit. Vi korde vidare, och farden blev alltmer en safari-aktur: grupper av zebror som betade, impalor precis vid vagen med sina stora horn, antiloper och annu fler elefanter som fick oss att stanna for deras tunga steg over vagen. Alltsom vi fortsatte genom parken, gick solen ner ovanfor de horisontella tradkronorna, och jag maste saga att jag verkligen alskar den afrikanska solnedgangen, det finns ingenting i dess narhet. Framfor oss lopte den rodleriga vagen anda bort till horisonten i evighet, och pa bada sidor om vagen bredde det platta landskapet med lustiga trad och lurande djur ut sig sa langt man kunde se. Var buss var det enda lilla fordon som langsamt och guppigt rorde sig genom den vida nationalparken den kvallen. Solen blev blodrod, och snart tornade Kilimanjaro upp sig i bakgrunden - djuren rorde sig i skymningen och snart kunde vi kanna en klar temperaturskillnad med morkret som foll. Det borjade dofta nyfallet regn och fuktig lera, och ratt fort blev det sakert tio grader kallare. Det var min basta bussfard hittills.

Sa till Kilimanjaro. For en vecka sedan motte vi upp ett litet gang Tanzanianer som bestod av tva guider, en kock samt fem barare som tillsammans med oss skulle ta sig uppfor Kilimanjaro genom atta timmars vandring om dagen. Jag hade mina tvivel om huruvida jag skulle orka ta mig upp till den dar glaciarkladda toppen man skadar om morgonen fran Moshis stadskarna, som snabbt tacks av moln alltsom dagen gar, men jag bet mig i kinden och lovade mig sjalv att jag skulle ge allt. Bergsbestigning ar inte precis mitt storsta intresse, men vi befann oss i narheten av "Afrikas tak" och jag har aldrig gjort nagat liknande, sa nar Filip foreslog det som en stor spannande utmaning sa jag ja. Och vi gjorde det. I sex dagar vandrade vi, med tre olika stopp pa vagen uppfor bergssluttningen: forst Mandara, sedan Horombo och sa Kibo. Vid Kibo hade vi natt 4700 m hojd, och man borjade kanna av tryckskillnaden. Vi sov daligt, jag vaknade pa natten och var yr och jag har aldrig druckit sa mycket vatten som jag gjorde de dagarna. Men landskapet var fantastiskt. Det var uppdelat i olika biotopzoner man passerade fran bergsfoten till toppen: forst odlingsmarker, dar folk bodde i bergsbyar, med perfekta odlingsforhallanden for sockerror och bananer. Sedan tat regnskog med Colobusapor, Sykes-apor och underbara vattenfall och mosskladda trolltrad. Efter regnskogen mynnade naturen i barrskog, sedan nastan svensk miljo med kloverblommor och bjorkliknande trad, och sa kom hoglandet med knappt nagan vaxtlighet alls men mycket stenar man standigt snubblade pa (glad jag hade min alskade vandringspinne!). Darefter var det sa kallad 'alpin oken'. Landskapet var som det islandska, eller som Filip kallade det: ett man-liknande lanskap, med kratrar, rod mark, stenklot och karga bergstoppar. Plattar av sno borjade dyka upp har och var och nasa och mun fors nastan stela. Det var fruktansvart vindigt och sa fort solen gick i moln blev det dubbelt sa kallt. Vi vandrade och vandrade, uppfor och uppfor och benen skakade av muskelanstrangning. Nar vi var nara Kibo, motte vi ett gang andra guider som bar ner en tysk man pa bar. Han hade inte klarat av hojden och acklimatiseringen utan fatt hjartproblem uppe pa berget. Det ar fortfarande ett faktum att runt 30 pers dor varje ar nar de forsoker bestiga Kilimanjaro. 60% av de som forsoker bestiga berget vander om innan de natt toppen, Uhuru Peak.

Nar vi natt fram till Kibo vantade den slutgiltiga utmaningen: vi vandrade sex timmar under dagen, at kvallsmat i en stuga som var minus 1 grad kall inomhus, och vid midnatt borjade vi var vandring uppfor det rejalt branta landskapet mot toppen. Det var kolmorkt, men sallan har jag sett sa mycket stjarnor. Vi var langt ovanfor molnen, och runtom oss stack andra bergstoppar upp ur molntacket och man ville bara slanga sig ut i det bomullsliknande stoffet och simma genom molnen. Jag minns att jag tankte att det sag ut som i en Disney-film. Forst nadde vi till en grotta pa 5000 m hojd, och det var dar jag borjade kanna av hojden. Jag vinglade till och spydde flera ganger, drack vatten och ater vatten och vi fortsatte vandra. Vi sag hur andra vande om, folk svimmade och andra madde sa illa att de bara inte kunde fortsatta. Nar vi nadde Gilman's Point pa 5685 m hojd, hade vi klattrat uppfor stenbumlingar langs en extrem sluttning och bade Filip och jag hade nastan helt forlorat var balans och vi hade en sprangande tryckskillnads-huvudvark. Filip hade blodsmak i munnen. Jag madde sa daligt att jag trodde jag skulle tappa forstandet. Nagra ganger flimrade det framfor ogonen, allt svartnade for mig, men jag tog djupa andetag och intalade mig att nu ska jag klara det har. Vara tva tanzanianska guider var forstaende och tog det lugnt och sa att de trodde att vi kunde klara det, och jag och Filip holl varandra i hand och bet ihop och fortsatte att klattra. Vid halv sju-tiden pa morgonen hade vi vandrat i sju timmar och var uppe pa kraterkanten, vilket gjorde att man rakt fram kunde skonja Uhuru Peak, till hoger hade man Kilimanjaros djupa, snofyllda bergskrater och till vanster en valdig glaciar med hotfulla brytningar och det stora molntacket over vilket vackra farger borjade brinna: rott, orange, lila och gult, och sa plotsligt det forsta solljuset. Jag var sa trott och utmattad och gratfardig att Ernesti, var guide, tog mig i handen med sin tumvante och vandrade med mig den sista timmen fram till toppen. Prick klockan 07:00 den 8 mars, internationella kvinnodagen, nadde jag och Filip Afrikas hogsta punkt: Uhuru Peak, pa 5895 m h0jd, och soluppgangen glittrade i bergstoppens snokristaller. Det var mer an 20 minusgrader och nar vi var framme foll jag i Filips famn och borjade grata valdsamt av utmattning. Det var sa oerhort vackert daruppe over molnen, jag kan bara likna det vid en soluppgang man ser fran ett flygplansfonster, men sett ur det fria och inte fran en tjock glasruta. Luften var tunn och syrefattig och man andades tre ganger tyngre an vanligt. Jag hade bla-lila koldskador pa kinderna och vara lappar var spruckna och vita av kolden. Nar vi nastan insett vad vi lyckats med, var det dags att paborja nedatvandringen. Den tog en och en halv dag och man gled forsta biten nedfor berget med sin vandringspinne. Det var lost grus och det var som att aka skidor fast med skor och utan sno. Vi stannade i Horombo Huts over natten och spelade kort med nagra av vara barare, vi forsokte lara dem svenska kortspel och det var kul att se hur svart det var och hur de fick samarbeta. Vara knappa swahilikunskaper hjalpte anda till att forklara valorer och siffror lite grann. Den sista biten nedfor berget gick genom regnskogen igen, och vi fick ett helt otroligt ogonblick: guiden Josef gjorde tecken at oss att komma bort till honom, och det visade sig att ute i den tjocka vaxtligheten hade de svartvita Colobusaporna, som jag och Filip jobbar med i Kenya, kommit ner till marken for att ata. De satt bara fem meter fran oss och tittade forskande pa oss mde sina morka ogon. Det var en hel flock, runt 10 individer och de flesta runt 80 cm hoga. De langhariga, vita svansarna dansade mellan loven och nar jag forsokte narma mig och brot en kvist pa marken stelnade de alla till och stirrade pa mig utan att ens blinka. Jag tog upp kameran och lyckades fa nagra bilder pa deras lustiga ansikten. Vi stod dar nagra sekunder och bara tittade pa varandra, och det finns fa saker som ar sa starka som att sta oga mot oga med en vild apa i Afrikas regnskog och bara kommunicera tyst.

Innan vi natt bergsfoten igen hade Josef och Ernesti lart oss en sang pa swahili som de sjunger i omradet kring Kilimanjaro, i stil med "Kilimanjaro, Kilimanjaro, Kilimanjaro.. nimerefu sana.. na Mawenzi na Mawenzi na Mawenzi.. nimerefu sana.." och handlar om hur hoga och vackra de Tanzanianska bergstopparna ar och om hur ett ormliknande monster lurar kring bergsfoten och glufsar i sig oskyldiga bergsbestigare. Efter att ha lart dem svenska sanger tillbaka, var vi antligen nere vid Marangu Gate igen dar expeditionen haft sin utgangspunkt, vi motte upp med Aron som arrangerat turen och fick registrera oss vid Kilimanjarostugans reception samt mottaga vara vackra certifikat som intygar att vi natt Afrikas hogsta punkt pa nastan 6000 m hojd. Vi var trotta efter all somnbrist, och nu sitter jag har i Moshi igen pa vart vandrarhem och har haft min forsta normala natts somn pa en vecka. Mina fotter ar fortfarande inte helt okej och traningsverken ar olidlig, lapparna fortfarande koldskadade, men jag overlevde och jag och Filip har nu firat 1,5 ar tillsammans! Lovar att aterkomma med egna illustrerande foton sa fort jag finner mojlighet att lagga upp bilder.

1 kommentar:

  1. Sikken en dejlig berettelse om bestiga Kilimanjaro. Det varmer så meget at høre om folk som har har haft gode uplevelser :-)

    SvaraRadera