Legender, djungelparadis och Hell's Gate

Markatt-apor i traden ovanfor vart talt i Naivasha

Eftersom det inte finns nagra offentliga transportmedel i de flesta delar av vastra Kenya, stannade vi en bil med sakert flera decennier pa nacken och kom overens om ett pris for att lata den ta oss over den guppiga sand-vagen upp fran Kakamega till Shinyalu, och darifran tog vi en matatu vidare till Kapsabet. I Kapsabet utbrot som vanligt ett gral mellan oss och bussforarna eftersom de tog mer betalt av oss for att vi ar vita, vilket slutade i att de forsokte stjala vara vaskor som hamnd. Vi fick betala ett overpris och sa lamnade de oss ifred med allt bagage. Pust! Jag anvande helt mitt elaka forsvars-vokabular pa swahili och kallade dem rasister. Nar bussen kort visade en limsniffande kille i femtonars-aldern oss till Kapsabet Hotel, i princip det enda hotellet i den lilla bergsbyn, men gud vilken oas! Med ustikt over hela den vackra dalen med teplantager, akrar och gronsaksstand, lag detta lilla, smutsiga hotell med varldens charmigaste personal, extremt laga priser, goda juicer och vanliga manager. Vi behovde inte mer an stalla oss pa trappen forran sjalva agaren av hotellet kom ut, presenterade sig sjalv och visade oss till ett rum och sag till att det fanns god mat redo for oss. Mot kvallen, nar vattnet plotsligt forsvann fran hela Kapsabet, kom han personligen till vart rum och hade burit hinkar med kokat vatten upp till vart rum sa att vi kunde tvatta oss, och vid varje fraga vi stallde svarade han pa swahili, skrattade och oversatte for att vi skulle lara oss hans sprak.

Det var en ny upplevelse att komma till Kapsabet vastra Kenyas bergsbyar - de ar sa sma att det inte ens finns affarer. Gronsaker handlar man pa marknaden, brod bakar man sjalv och kott koper man av en slaktare och steker upp over en oppen eld. Varje morgon kommer stora vattentankbilar med dricksvatten - man ar helt enkelt inte i behov av nagon slags mataffar. Ville man vandra runt i byn, gjorde man det till fots pa tio minuter, och vid langre resor till narliggande byar fick man skjuts av en motorcykeltaxi eller cykeltaxi for motsvarade 3 svenska kronor. Sa sjalva Kapsabet i sig var pittoreskt men ratt trist, och anda var det har vi skulle komma att erfara den forsta, kenyanska generositeten pa den har resan. Nar vi nastan gett upp hoppet om att lyckas integrera med kenyaner och fa vanner, kommer en svart, smal man ut till oss pa hotelltrappen i Kapsabet dar vi sitter och laser och erbjuder oss varsin drink. Vi ser undrande pa varandra och tar forst for givet att han vill ha betalt for nagonting, som alla andra som tar kontakt med oss. Men sa sager vi anda okej, och han bjuder in oss i hotellets bar, som angransas av ett stort draperi. Bakom doljer sig ett stort, soff-intrett pubrum dar folk sitter i ring runt ett trabord med varsin olflaska framfor sig. Vi blir introducerade for hans vanner, och sjalv presenterade han sig som Wilson Serem. Vi slog oss ner, och lustigt nog blev vi bjudna pa varsin ol. Kunde detta vara sant? Men jo, dar satt vi, timme efter timme flog forbi och olflaska efter olflaska blev urdrucken. Det visade sig sa smaningom att Wilson var varldskand kenyansk atlet, maratonlopare som besokt flera lander bade i Europa, Asien och USA infor deltagande i olika tavlingar av vilka han tagit medajl i de flesta. Flera maasaier kom in i puben under kvallen, och Wilson kopte ohindrat smycken av dem och gav som presenter till oss att ta med oss hem till vara vanner i Sverige. Vi var overlyckliga. Hur kunde han ha rad med detta? Han var miljonar, visade det sig, och hade en villa med 16 rum utanfor Eldoret. Kvallen fortlopte med dans pa en klubb vid namn Sunshine med funkmusik fran 80-talet, och dagen darpa var vi sa trotta att hotellpersonalen skrattade at oss, managern kom till vart rum och fragade hur vi madde. Fran hotellresturangen kom de med mat och farsk juice pa brickor och vi vilade och kande oss som kungligheter!

Nasta dag begav vi oss ut till Nandi Hills, en pytteby uppe i Nandi Hills kuperade landskap av teplantager och skogar av eukalyptustrad. Inte en enda turist syntes till, och vi halsade alla pa Nandi-dialekt som Wilson och hans vanner lart oss under utekvallen. Vi vandrade sjalva flera timmar genom de kvittrande eukalyptusskogarna, langsmed upptrampade stigar eller inga stigar alls, genom hav av spindlar, insekter och faglar. Det Nandi Hills ar mest kant for efter sitt te, ar legenden om Nandi-bjornen. Enligt folksagner ska det i Nandis skogar och dalgangar leva en stor, ovanlig manniskoapa som for lange sedan borde ha dott ut men som folk fortfarande sager sig se om natterna. Studier och efterforskningar har gjorts, men ingen har annu kunnat konstatera vad Nandi-bjornen egentligen ar for nagot. Man refererar till ett eventuellt alternativ, manniskoapan Chemositia Tugenensis som ska ha dott ut men kanske annu vandrar i vastra Kenyas tatare skogspartier. Nar jag den har morgonen i Nandis skogar borjade fa nog av alla spindlar och bad Filip att vi skulle vanda tillbaka, skrek han plotsligt acklat till och pekade pa marken. Lite langre fram upptackte vi bland de torra loven stirrade ett palsklatt, avhugget djurhuvud tillbaka pa oss. Bade ogon och tander fanns kvar, kaken var oppen, men kroppen var helt borta sa nar som pa nagra sma ben som lag utspridda i narheten av huvudet. Nandi-bjornen eller nagon slags stor gravling? Vem vet..

Teplantager i Nandi Hills

Vi fortsatte var vandring, korsade en back och foljde en upptrampad stig fram till en pytteby med nagra sma hus och hyddor och ett tiotal familjer. Nar vi gjorde entre kom en hel skara med sma barn springande mot oss, de hoppade upp och ner av gladje och en liten flicka skrek "VITA! VITA!" i ren extas och pekade pa oss. De vuxna i byn halsade glatt och vinkade, och flera i var egen alder kom fram och tog oss i handerna for att kanna pa oss. Vi var som exotiska rymdvarelser som just landat, och alla ville titta. Det var helt klart en stark upplevelse.

Resan gick vidare till Eldoret, och fran Eldoret ut till ett litet stalle vid namn Naiberi River Campsite precis innan byn Kaptagat. Efter en lang filosofisk diskussion med en medelalders larare pa bussen, blev vi avslappta med allt vart bagage i vad som verkade vara mitt i ingenstans, men en liten skylt som sa "Naiberi 300 m" pekade inat en liten grusvag och vi vandrade enligt instruktionerna. Snart kom vi fram till rena rese-paradiset.. Naiberi River Campsite var ett stort omrade som en rik, fjarde-generationens-indier med ful nacktofs inrattat for att han haft mycket pengar och tyckte det fattades ett bra stalle for besokare att campa pa i Kenya. Han hade latit bygga ett stort campingomrade med stora palmtakshyddor, trad och buskar av alla arter, en stor swimmingpool, vattenfall och broar och porlande backar overallt. I hornen stod stora traskulpturer av elefanter, lejon och geparder, och en lang stentunnel med fotogenlampor och prunkande vaxter ledde ner till en extrem lounge-restaurang med fler broar, trabord, en stor oppen kamin i mitten, soffor och kuddar att sitta pa overallt, en bar och annu fler vattenfall. Har taltade vi nagra natter och bara njot av att befinna oss i Eden, faglarna och fjarilarna var tusentals och folk fran hela varlden verkade komma och ga varje dag - bland annat motte vi en 70-arig man fran England som rest genom hela Afrika vars nasta stopp var Ugandas regnskog och bergsgorillor. Koket pa plats var indiskt och maten var otrolig - naanbrod, youghurtmarinader och kycklingbrost fanns att hugga in pa med bara handerna. Nar vi sista dagen skulle bege oss fran campingen vidare till Nakuru, erbjod agaren oss lift tillsammans med en vilsen schweizare som ocksa skulle bege sig efter 5 manader har i sokandet efter kvinnan i sitt liv. Vi rakade namna att vi var hungriga, och agaren tog oss i sin skrangliga privat-van efter att lamnat sin hund till en kenyansk veterinar till en arabisk kvinna som enligt honom lagade "varldens godaste samosas" (kenyanska get-fyllda piroger) och bjod oss pa nagra stycken. Darefter tog vi oss pa egen hand ner till staden Nakuru.

Nakuru ar kant for Lake Nakuru, ett sjo-omrade som blivit nationalpark for sina hundra tusentals rosa flamingos, sina flodhastar och noshorningar och vackra vyer. Dock var staden alldeles forskracklig och intradet till parken skyhogt, sa vi bestamde oss for att ge oss av redan nasta dag. Nakuru som "stad" var lika med koncentrerat obehag. Gatorna stank, folk verkade mer olyckliga och miserabla har an nagon annastans, himlen var tjockt morkmolnig och barnen sniffade lim langsmed husknuterna. Vi tog en liten lokalbuss till Lake Naivasha istallet.

Lake Naivaisha ar verkligen en av mina favoritplatser i Kenya. En stor, vid sjo i centrala Kenya, fylld med flodhastar, maraboustorkar och ibisar, omgiven av ett snustorrt land med hoga yellow trees och vilda zebror, giraffer, babianer, markattor och gaseller som traskar runt overallt bara pa nagra fa stegs avstand fran en. Vi taltade nere vid en brygga, bara nagra meter fran den lika hoga vassen, traden gav skugga och luften var knapptyst. Det var sa otroligt vackert. Alla manniskor halsade glatt och vinkade, och en morgon tog vi oss sjalva bort till en annan narliggande sjo och fick syn pa precis vad vi letat efter - hundra tusentals flamingos som spatserade i sjons traskliknande vattenbryn, enorma flodhastar lag och lurade och vi fick ta det lite forsiktigt. I taltet om natterna vaknade man ocksa av att flodhastarna stod pa bara nagra meters avstand och nastan ramade, ett dovt, intensivt, skarande late. Eftersom de springer extremt fort och ar det djur i afrika som nastefter malariamyggan dodar flest liv varje ar (deras skinn ar dessutom skottsakert), satt det ett litet staket kring campingomradet som holl dem borta fran talten nattetid.

Flamingos mellan Naivasha och Kigondo

En bit fran Lake Naivaisha ligger nationalparken Hell's Gate, en nationalpark jag inte kan forsta har fatt sa lite uppmarksamhet. I parken, som ar extremt vacker, finns hoga, vassa klippor med tinnar och torn, dalar med gaseller, antiloper, bufflar, apor, gnuer, giraffer, zebror...och ytterst i Hell's Gate en smal dalgang med ett hogt vattenfall. Landskapet ar enormt, valdigt och far en att tappa andan. Och har far man lov att CYKLA fritt, vilket gjorde att vi aven kunde kliva av vara mountainbikes lite har och var och obehindrat vandra nara de djur vi vagade ta oss en narmare titt pa. Vilken kansla! Ibland blev det dock obehagligt - som i skymningen, nar vi skulle cykla over savannen och uppfor ett berg och vagen var avstangd av en hjord enorma bufflar (som ju ar livsfarliga) som for en sekund fros till stillastande med blicken rakt in i vara ogon. Hade det inte kommit en stor, vit van just da och sparrat av vagen for buffeln sa vi kunde cykla allt vad vi kunde darifran, hade vi kunnat vara riktigt illa ute. Hogt uppe pa en bergsklippa skulle vi sla upp vart talt och overnatta, och pa vag uppfor hade vi cyklat sa manga mil den dagen att Filip var helt slut och sa: "Alltsa Anna, jag ar sa HIMLA varm, solbrand och trott... tank dig en kall, bubblade ol nu...ahh". Nar vi nadde toppen och cyklade genom den torra vegetationen, forbi zebror och gazeller som vagat sig upp pa hogre hojd, fick vi plotsligt syn pa ett annat par som slagit upp ett talt lite langre bort. Vi gick dit och sa hej. Det visade sig vara ett turkiskt par, varav mannen bott i Uganda och Kenya i nio ar och agde restauranger, casinon och nattklubbar over hela Kenya, och flickvannen, som hade rosafargat har, hade precis anlant for att aterforenas med sin man efter 9 ars vantan isar. De hade forberett for en riktigt romantisk middag i solnedgangen uppe pa berget och hade tagit med sig en farsk, stor sallad, stora entrecote-kottbitar och grillade tomater pa en liten grill de ocksa tagit med sig. Det forsta de sa, efter att ha halsat, var: "Hey, do you want a cold beer?" och jag och Filip tittade pa varandra och borjade skratta. "Sjalvklart!" och sa at vi kvallsmat dar tillsammans med dem, med utsikt over Hell's Gate savannlandskap och resliga berg i solnedgangens varma farger.

Cykling genom Hell's Gate

Soluppgang i Hell's Gate

Tidigt nasta morgon cyklade vi tillbaka till sjon igen, larde kanna nagra polacker som arbetade som turistguider i Asien och nu var pa semester i Kenya som vi spenderade en kvall med i en liten, skum restaurang som en vit tysk oppnat bara over vagen. Tank er - en vit, gammal man, sakert i 75-arsaldern och sa skranglig att han konstant darrade och gick krokigt kutryggad - hade en gang i tiden anlant till Kenya for att aka pa safarisemester. Men i Nairobi hade han (enligt honom sjalv) blivit ranad pa allting, sitt pass, flygbiljett, pengar, allt.. och helt enkelt bara blivit kvar har och fatt jobba sin vag upp genom att starta en liten mini-restaurang bland campingarna. En sak var iallafall klar - han lagade EXTREMT god mat till oss! Vi at tillsammans med polackerna och en amerikansk kille i 25-arsaldern som var agronom och precis hade gjort slut med sin flickvan efter 7 ars forhallande och kommit till Afrika for att soka sitt sanna jag. Intressant.

Under var tid i Afrika samlar vi sa mycket recept vi kan. Pa olika restauranger, i sma barer eller hyddor, overallt fragar vi efter recept och ingredienser. Vi planerar namligen satta ihop en varlds-receptbok nar vi kommer hem igen. For tillfallet ar vi tillbaka i Nairobi och har en vecka kvar tills jobbet borjar ute vid kusten igen. Vi vet annu inte vad som ska komma harnast, men idag besokte vi National Museum of Nairobi, vilket var overraskande spannande. Vacker konst, naturfotografier, samlade arkeologiska fynd och upptapetserade biografier om personer av historisk vikt, turism och en fantastisk kultur-utstallning. Helt klart det ledande museet i Afrika. Djurutstallningen var heller inte att leka med. Ett klart tips for alla som besoker Nairobi, eller rattare sagt - som avslutar sin Kenya-vistelse i Nairobi.