Sista veckans aventyr...

Jag tar mig en forsiktig titt pa en Colobus-apa som fallit dod till marken

Jag sitter pa verandan och dricker kaffe. Det ar fortfarande lunchdags. Trots att elen har gatt, taket lacker fran monsunregnen och babianerna smiter runt huset, ar det en ganska handelserik dag. Imorse akte vi ut till Kilakitu for att forsoka fa ner en skadad men vacker colobus-apa ur ett baobab-trad for att ta honom till veterinarkliniken hos Rona, men han var for hogt upp, sakert 20 m. Baobab-traden ar enorma! Husagaren kom ut i kikoy-skynke och visade oss runt. Tillbaka pa organisationen intervjuade jag Tom & Rona till en artikel for det lokala nyhetsbladet, Coast Residents' Association, om deras motiv till att resa till afrika, deras lejonprojekt i Maasai Mara, problem med Kenya Wildlife Service och otaliga kulturkrockar. Darefter packade jag, Filip och Rona filmkameran och stativet och begav oss till den brittiska familjen som adopterat de tre ap-ungarna vi tog hand om for fyra manader sedan, och bor bara nagra minuters promenad nerat stranden. Vi haller pa att gora en dokumentarfilm om problemen och hemligheterna bakom kulisserna pa en conservation trust. Vi filmar lokalbor, anstallda, djur och natur och jag intervjuar enligt manus. Sen var det lunch har. Jared hade gjort veckans godaste lunch: rostade rotfrukter med rosmarin och ris. Vi har i princip atit helt vegetariskt har sedan i januari och vi har helt vant oss av kott. Rona sager att vi haller pa att bli vegetarianer. Intressant. Det finns liksom inget sug efter kott langre. Kan ju ocksa bero pa att kottet har mestadels ar daligt get-kott...

Helgen var valdigt handelserik. Vi hade forst en utekvall med ungdomar fran hela varlden som av nagon anledning hamnat har i Diani (forr eller senare stoter man pa varandra), vilket var trevligt. Nagot som inte var lika trevligt var att vi fick tva stycken animal welfare calls, vilket innebar att nagon ringer pa organisationens hotline om ett skadat djur i omradet och vi aker ut med var jeep och utrustning. Forst handlade det om en colobus-apa (swahili "mbega" som svingat sig i en el-ledning och brants till dods. Den lag dar i sin langa, vackra pals med slutna ogon och manskliga ansikte, de fem fingrarna och tarna alldeles benhart spanda och munnen halvt oppen. Det andra samtalet handlade om en Sykes-apa (swahili "kima") som var egen manager fatt syn pa vid sidan om vagen. Folk kor som galningar har, det finns inga trafikregler overhuvudtaget och trafikpoliserna ar lika korrupta som ryska maffian ar maffig. De kor ihjal apor lika stora som manniskor som slungas av vagen, utan att stanna eller ens bry sig. Vi korde dit och hittade apan, det var en ung hona som blivit hart pakord. Hon hade lyckats klattra upp i ett trad men sedan ramlat ned och slagit i huvudet, och lag nu avdomnad i graset innanfor ett staket vid sidan av vagen. Rona och Filip gjorde bedomningen att det handlade om minuter, och gick mot grinden (det var ju privat mark) och borjade ropa och hojta efter agaren. Nar ingen kom, tog de pa sig sina handskar och klattrade over. Det sista Rona sa nar hon landade pa andra sidan grinden var: "jag hoppas for allt i varlden att de inte har en vakthund." Vilket alla privata agor i Kenya sjalvklart har. De lyckades fa tag i apan, men just nar Rona lyfte huvudet for att be oss hjalpa henne med den stirrade hon rakt in i ogonen pa en blodtorstig rottweiler. Den var los. Genast borjade den skalla och gjorde tecken att attackera, och Rona och Filip fros till is och stod blickstilla. "DIPESH!!!" ropade Rona med bracklig rost (Dipesh ar var manager som vantade i jeepen utanfor). "There is a rottweiler! Do something, he's attacking us!") Medan jag och Dipesh sprang langs staketet och visslade och distraherade rottweilern, forsokte Rona och Filip att ga mot grinden och utgangen igen. Da kom agaren ut. En vit, medelalders man som stirrade pa oss. "Vad gor ni har?" fragade han. Vi forklarade att vi raddade en skadad apa som tagit sig innanfor hans staket. "Och vad ar det for apa?" "Kima", svarade vi. "Jaha, och?" sa han. Vi vadjade till honom att snalla kalla tillbaka hunden, men han vagrade. Vi hade gjort intrang pa hans mark utan tillstand och det var bara ratt att vi blev straffade som de inkraktare vi var. Hur som helst, efter mycket visslingar, rop och skrik lyckades Rona och Filip ta sig till grinden och kunde klattra over och ut. Nar vi kom tillbaka till organisationen gav vi all forsta hjalp vi kunde i veterinarkliniken. Apan var i chock, dessutom verkade hon blind och ena handen ville inte rora sig som den skulle. Det har nu gatt fyra dagar sedan dess och apan mar mycket battre. Imorgon flyttar vi henne till var karantan, och forhoppningsvis kommer hon snart att vara frisk och redo att slappas ut i det vilda igen.

Filip, jag och Rona hjalper en Kima i veterinarkliniken

Idag lamnade vara tva israeler Tom och Rona oss for att aka tillbaka till Nairobi och slutfora sitt lejonprojekt i samarbete med Nairobi National Museum. Istallet har tva nya personer kommit, Aria fran Israel (som verkligen sett HELA varlden) och Andrew som ar buddhist och lyssnar pa afrikansk hiphop och ar var nye assistant manager. Men vi kommer att mota upp Tom, Rona och fore detta volontaren Rachael om tva dagar, da vi lamnar organisationen for att ta nattag fran Mombasa till Nairobi. Vart arbete i Kenya ar slut och vi har borjat packa vara backpackervaskor, som kanns som gamla goda vanner. Det ar sa mycket souvenirer att jag inte vet vad jag ska gora av dem. Anda ar det jag funderar mest over hur det kommer vara att komma tillbaka till Sverige igen. Jag har helt och hallet vant mig vid livet har, klimatet, maten, ljuset, spraket, musiken, tempot... att ha tjugo meter ner till den turkosglittrande Indiska Oceanen och kristallvit sand med hoga kokospalmer som stracker sig upp mot en molnfri himmel. Det kommer att kannas konstigt att slippa titta under sangen varje kvall efter skorpioner och megaspindlar, att inte ata det mesta med handerna, att inte vakna av ibisarnas tjut eller aporna som springer pa taket.. Ikvall markte jag att jag fros, och satte pa mig langarmat och drog en filt omkring mig. Filip hade precis kollat temperaturen och det var 28 grader ute. Vi har verkligen acklimatiserat oss.

Det har varit en helt underbar resa har i Afrika, trots rasismen mot vita och trots monsunregnen mot slutet sa har jag lart mig sa fruktansvart mycket, klyschigt varre. Man lar sig mycket av att bo i kollektiv och varje morgon trangas i koket med skottar, kanadensare, israeler, venezolaner och britter for att laga frukost. Alla ar i olika aldrar och jag vet inte hur manga kvallar jag har suttit och lyssnat fascinerat med ett glas juice i handen pa 50-ariga Alicias alla reseberattelser fran hela varlden. Jag har dansat pa de lokala diskoteken med folk jag inte ens kan kommunicera med och jag har blivit attackerad av meter-hoga babianer som bokstavligt talat gatt igenom fickorna pa byxorna jag haft pa mig i jakt pa nagot att sno. Nar jag varit sjuk och haft feber har husets katt Nala, som klattrar pa vaggar och ater Gecko-odlor, gjort mig troget sallskap och gosat ner sig vid min sida. Samtidigt kanner jag faktiskt att vi verkligen gjort avtryck har. Nar man vandrar runt organisationen stoter man gang pa gang pa sma saker som jag och Filip konstruerat, malat eller skrivit.

Jag kan avsluta det hela med en trevlig nyhet: Ostafrikas storsta resemagasin TWENDE har gjort en artikel-bestallning av mig, vilket ar superkul! Artikeln handlar om primate-friendly tourism, ar pa fyra sidor och kommer att publiceras i juli-numret i sommar. Filip har hjalpt till med fruktansvart bra foton pa djurlivet haromkring. Det kommer att bli toppen!


Sa aker ni till Kenya om an for en kort tid - missa inte kusten.

Det finns farska kokosnotter har.

Öga mot öga

Det ar fredag har i Diani och jag har fatt feber. Efter att ha suttit i organisationens kontor med var kenyanska sekreterare och ekonom Catherine en hel dag, lyssnande till hennes intensiva nysningar, hostningar och beklaganden over hur forkyld hon ar, vaknade jag i forrgar upp med tjock hals och stekhet panna. Medan de andra varit upptagna med tungt arbete de senaste dagarna, har jag legat och halvslumrat tillsammans med gecko-odlorna i mitt stora myggnat. A andra sidan ar det helt okej att vara sjuk har: i morse kom forst Filip med kudde och filt och baddade ner mig, sedan kom Rona (var israeliska veterinar) med ett stort glas te med ingefara och lime, och nar jag precis holl pa att somna dok kanadensiska Alicia upp och dukade upp sitt lilla apotek som hon inhandlat under sitt runtresande i Afrika. En sak kan jag saga om Afrika: sjukhusen ar inte mycket for varlden, men mediciner kan dem – ga till doktorn med vadsom och du ska se att de skriver ut flertalet starka antibiotikakurer at dig pa momangen. Man vill helst inte veta vad det ar man stoppar i sig, men det ar ett faktum att det dodar alla mojliga bakterier och virus i kroppen – och frisk blir man iallafall.

Chip i ett trad utanfor huset

Idag gjorde jag ett tappert forsok att ta mig ur feber-sangen och ut i tradgarden. Dar satte jag mig och laste National Geographic om apor pa Bioko Island, och komiskt nog hor jag dar jag sitter plotsligt Ester (eco-tour-guide) skrika till inifran koket. Hon skriker gallt och skramt och pa swahili. Sa hor jag galopperande, dunsande steg, fort fort genom huset komma narmare och narmare trappen dar jag sitter. Plotsligt bokstavkligen FLYGER ett enormt, ljusbeiget djur ut ur huset, studsar fran trappen och ut OVER mig i luften for att landa strax bakom mig pa graset och innan jag ens hunnit vanda mig om och se vad det ar for djur har det forsvunnit in i narmsta buskage. Ester kommer ut pa trappen, andfadd. ”Did you see it?!” flasar hon. ”What?” fragar jag. ”The giant baboon! It was in here! I heard things falling and crashing in the kitchen, and when I came there I found this mig baboon male waiting for me! I had to chase it out. It’s the same one that has been in here before!” Jag stirrar framfor mig. Visst har vi haft apor pa besok i huset flera ganger, men aldrig har jag varit med om att en stor babianhanne hoppat over mig nar jag last tidningen. ”It’s out here somwhere now, I can’t understand how it got in, must have sneaked in through this door while you were reading.” Med de orden forsvinner Ester in i huset igen och jag fortsatter lasa. Plotsligt hor jag hur det rasslar i buskarna bakom mig igen. Nar jag vander mig om, finner jag mig sjalv oga mot oga med den enorma, vilda babianhannen! For er som inte vet sa kan jag tala om att babianer ar extremt aggressiva djur, speciellt farliga for kvinnor eftersom de uppfattar vart kon som ”svagare” och darfor spelar dominanta och attackerar oss oftare. Man kan raka illa ut. Jag springer upp pa trappen, forfoljd av babianen som visar tanderna och sina ogonlock (tecken pa att de vill ha strid), slar igen de stora portarna och stanger sa fort jag kan. Pust. Babianhannen stirrar pa mig genom ”fonstret” (har har vi ju inga fonsterrutor utan bara snidat galler i vackra monster) innan han andrar vidare ut i tradgarden. Nar jag precis haller pa att slappna av igen, dyker en pytteliten babianunge upp pa utsidan av gallret. Den stirrar pa mig, kan inte vara mer an nagra veckor gammal, klamrar sig fast langs stangerna och sticker in huvudet. DEN ar liten nog att ta sig in i huset. Jag narmar mig den, gor alla kroppsprak-signaler man ska gora nar en vild apa ar for nara, och till slut borjar den forskramt tjuta och skaka och skuttar upp i en buske. Den satter sig pa oversta grenen och borjar gora utmanande nickningar mot mig med huvudet, som betyder att den provocerar mig. Nar jag gor likadant tillbaka, borjar den tjuta igen sa att det verkligen skar i oronen. Till dess undsattning kommer fyra andra babianer – den stora mamman, tva yngre hanar och sa babianpappan fran tidigare. De alla ger mig elaka blickar, kommunicerar med sin lilla minsta och forsvinner sedan tillsammans ut i tradgarden. Jag satter mig till ratta och fortsatter lasa National Geographic inomhus istallet.

Det har var bara ett av alla markliga moten vi upplever har borta. Igar hittade Filip och Peter en stor kobra, och Alicia behovde hjalp i morse med att fa ut en helt enorm spindel med misstankt manga ben ur sitt sovrum.

Jobb och apor, lera och majsmjol

Det har gatt ett tag sedan jag skrev sist. Har i Kenya har vadret precis antrat regnperioden – eller ska man saga monsunperioden? – vilket innebar numer delad sovplats med skorpioner, kackerlackor, giftiga tusenfotingar och malariamygg. Samtidigt kan jag inte forneka att jag njuter; aldrig har jag kant kusten sahar sval och brisig i morgontimmarna, och om kvallarna far jag krypa in i langarmat och jeans for att inte frysa. Frysa! Det trodde jag aldrig om Ostafrika.

Jag ar tillbaka pa arbetsplatsen i Colobus Trust i Diani, aporna svingar sig i traden over mitt huvud och vacker mig precis innan soluppgangen genom att dunsa pa taket. Aven om det kandes precis som att komma hem, ar allting har annorlunda fran nar jag lamnade det. Nastan hela personalen i organisationen ar utbytt, graset och naturen i tradgarden har gatt fran att vara gulbrunt och torrt till alla mojliga nyanser av gront, jag bor ihop med israeler, skottar, kanadensare och amerikaner och har i princip helt anpassat mig till de kenyanska vanorna och maten. Majskakor, linsgrytor, getkott och te gjort pa kokt mjolk kanns precis som vanligt. Regnen och vinden gor det svart att snorkla langs revet nere vid stranden, men sa fort solen kommer fram speglar sig det ljust turkosa vattnet mot himlen och de regnbagsskimrande fiskarna (clownfiskar, drakfiskar och ringlande moranor) far havet att glittra.

Trots att regnperioden har gjort sitt intag, lider stora delar av kustens befolkning av svalt pga att deras odlingar fullstandigt torkat ut. Det finns helt enkelt ingen mat. I manga fall blir manniskor sa desperata att de ger sig ut i de 25% som finns kvar av Dianis korallskog for att jaga vilt, dvs ”bushmeat”. Man ar fullstandigt blind infor etik och moral – det har gatt sa langt att folk skjuter ihjal antiloper, vildsvin och framfor allt apor for att sedan ata dem, eller salja dem pa svarta marknaden till olika slaktare. Det ar ofattbart hur man kan grilla en markattap-bebis over oppen eld. Problemet med ”bushmeat” aterfinns pa manga olika platser i varlden, exempelvis Papua Nya Guinea, och man arbetar hart pa att forsoka finna en losning, vilket aven vi gor har i organisationen. For nagon vecka sedan anordnade vi en matutdelning, en ”food distribution”, i en fattig by nagon timmes fard harifran. Tidigt pa morgonen akte vi till sma matbutiker i Chandarana som donerade hundratals sackar majsmjol till oss, lastade vart flak och begav oss sedan genom Ukunda ut mot Kwale Forest. Nar den asfalterade delen av vagen tog slut, vek vi av och bilen ragglade sig fram pa en upptrampad lerstig langt ut i ingenstans dar vegetationen bestod av hoga palmer och tata snar. Snart nadde vi anda in till en isolerad liten by av lerhyddor och trampade jordgolv, och jag kunde knappt tro mina ogon: framfor oss hade hundratals manniskor samlats infor var matutdelning. De satt pa marken i flera rader – det hela sag ut som ett hav av fargglada tyger, tomma ansikten och desperata blickar. Vi parkerade, och nar jag hoppade ur bilen mottes jag av en halt gammal farbror utan tander inlindad i smutsiga potatissackar som log det bredaste leendet jag nagonsin sett. ”Welcome, you very very welcome, thank you friend!” vaste han hest med tarfyllda ogon, lyfte pa sitt tygknyte till hatt och tog mig i hand med fingrar dar huden nastan flagnat av. Borgmastaren for den lilla byn, ikladd fin kostym, kom genast fram och drog valdsamt bort farbrorn fran mig. ”Han ar galen, bry dig inte om honom” sa han till mig. Mannen i potatissackskladerna lyfte fortfarande pa hatten och vinkade at mig medan han avlagsnade sig och tog plats bland de andra pa marken. Sedan borjade vi var matutdelning. Vi anornade ett antal led, dar forst kvinnor, sedan man och sedan foraldralosa barn fick komma fram och mot att de fick ett tusch-kryss i handen fick de ta emot ett paket majsmjol. Jag motte sa manga olika ansikten dar jag stod langst fram och lamnde over mjolpaketen. Vissa av kvinnorna sag ut att skammas, de sag ner i marken, mumlade och ryckte at sig ett paket. Andra tittade mig intensivt i ogonen, log och tackade flera ganger om. En kvinna inlindad i rott och lila borjade ge mig sin valsignelse: hon satte sin hand mot min panna, blundade, satte sina hander mot mina axlar och rabblade tills borgmastaren kom och sa att hon var tvungen att lamna plats att nasta i kon. En annan ung kvinna som kom fram hade hogerhanden inlindad i ett tygstycke runt axeln, och nar jag bad om hennes hand for att kryssmarka den (for att halla reda pa vilka som fatt mjol och inte), tog det henne en stund att motvilligt linda upp tyget. Nar hon strackte fram sin hand kunde jag se att hon saknade tva fingrar, och ett tredje finger var infekterat och smutsigt och ocksa pa vag att falla av. Jag blev chockad och sa att det var okej, hon behovde sjalvklart inte tuschmarkas, utan fick genast ett paket majsmjol.

Matutdelning

Efter nagra timmar var vi fardiga, folk sjong nagon slags tacksang for oss och klappade i handerna, men pa vagen tillbaka i bilen var folk splittrade och asikterna delade. Visst kandes det bra att ha gjort en god insats, men i vilken langd ar detta en losning? Vi kan komma ut i byarna nagra ganger om aret och dela ut mat, men hjalper det verkligen manniskorna? Borde vi inte investera i att lara dem hur de effektivast kan bruka sin jord, ge dem en chans att komma ut pa arbetsmarknaden eller lara dem lasa och skriva? Det ar sa svart att arbeta i de har miljoerna dar folk lever pa gransen till overlevnad, det skulle kannas sa motsagelsefullt att ga fram till en svaltande smabarnsmamma och overtala henne att bruka sin jord annorlunda. Det finns ingen motivation, ingen livsgladje kvar. Aratal och aratal av sorg, svalt och fattigdom praglar de har manniskorna, och allt man kan gora ar att dra sitt stra till stacken och ge nagra sackar majsmjol till de mest behovande. Det finns inget mer hjartskarande an ett smabarn som foljer efter en i flera timmar, gratandes och bedjandes efter 5 shillings (sju svenska ore). Efter ett tag blir man nastan likgiltig infor all denna fattigdom, man inser att man inte kan hjalpa alla utan maste finna en installning att klara av att se det dag ut och dag in.

Samtidigt ar naturen har oslagbar. For ett tag sedan tog Peter, en av de anstallda kenyanerna vid Colobus Trust, ut oss pa en dagsutflykt till nationalparken Shimba Hills i sin nykopta mini-van. Shimba Hills ligger i Kwale, nagon timme fran Diani, och ar en valdigt gron och skogsbuskig park pa sluttningarna i Shimba. I denna grona djungelnatur lever elefanter, leoparder, civets, zebror, giraffer och den ovanliga sabelantilopen, som inte kan ses nagon annan stans i Kenya. Har korde vi runt och fascinerades av de regnskogsklada sluttningarna, djuren och de surrande ljuden, glatt ovetande om vilket ovader som vantade oss. Plotsligt borjade regnet osa ner, dropparna var stora som glaskulor och pa bara nagon minut hade lervagen forvandlats till en forsranning dar vattnet stormade fram som en vild tsunami. Bilhjulen forlorade greppet, bilen kasade bakat, framat, at sidan och ner i diket. Dar satt vi fast och hjulen spann runt, runt medan den rodbruna leran stankte upp som en fontan bakom oss. Vi fick stanna, hoppa ur och sedan knuffa och knuffa och knuffa allihop. Dyngsura och huttrande kampade vi atta personer pa att fa loss bilen, men det lyckades inte. Da borjade vi ge oss ut pa jakt efter gras, stenar och annat material att lagga under dacken, medan Peter tog fram en minispade (tidigare samma morgon hade han skojat: ”jag tar med en spade ifall vi skulle fastna med bilen, HA-HA) och borjade grava loss leran mellan hjulen. Det var ett evighetsgora, kladerna klibbade mot huden och haret hangde stripigt i det hallande regnet som aldrig tycktes sluta. Nar det regnat i Afrika, REGNAR det.

Ben och Filip graver loss bilen i Shimba Hills

Jag i regnskogsdalarna i Shimba Hills

Till slut fick vi loss bilen, alla appladerade, skrattade sa att de vek sig dubbla och resan kunde fortsatta. Vi hoppade in och lerade ner hela bilen med rod lera, och eftersom vi fros allihop slutade det med att alla satt i underklader for att undvika att bli forkylda. Pa vag ut ur parken lyssnade vi pa musik i bilen och at upp picknicken som vi skulle ha atit vid Shimba Hills ”soliga utkiksplats”, skrattade och skojade och forsokte bli torra. Det var ett riktigt ler-aventyr, ma jag saga. Men a andra sidan ar en resa till den har kontinenten ingen riktig resa om man inte en gang har upplevt fastna-i-lera-fenomenet...

Arbetet fortsatter har i Colobus Trust. For narvarande driver jag och Filip ett program som kallas Pest Management Programme. I februari skickade vi ut inbjudningar till alla hotel managers i hela Diani Beach dar vi bjod in till ett mote, och i mitten av april genomforde vi motet med en kort presentation vi knapat ihop. Under motet tog vi upp konflikten mellan manniskor och apor som ar unikt for det har omradet i Kenya. Genom att kustomradet utvecklats till ett hotell-resort-omradet, har 75% av Diani Forest huggits ner. En gang i tiden ylade hyenor har, lejon jagade i graset och elefanter vandrade mellan traden i Dianis vida skogar. Idag har nastan hela habitatet forsvunnit, och det enda som finns kvar ar apor och sma antiloper. Eftersom deras trad har huggits ner, har de ingenstans att leva, utan tvingas strova genom hotellomradena i sokandet efter mat och gronska. Men dar ar de inte valkomna – hotellpersonalen skjuter ihjal dem, malar dem med farg, forgiftar dem och skadar dem pa alla mojliga vis for att bli av med dem, vilket givetvis ar strikt olagligt. Problemet ar att turister tycker aporna ar sota och matar dem. Nar aporna blir matade, lar dem sig att hotellet ar ett bra stalle att hitta mat, och varje dag kommer de tillbaka for att fa mer mat, fler och fler. Till slut borjar de bita turisterna om de inte ger dem mat (och av aporna kan man fa rabies och alla mojliga sorters sjukdomar), de bryter sig in i hotellrestaurangerna och forstor buffeerna och river ner tak och dekorationer. De stackars aporna vet inte vad de ska ta sig till, deras skog ar borta, och samtidigt blir de skadade och ihjalskjutna i hotellen. Hotellpersonalen a andra sidan ser pa aporna som om de ar medvetet elaka och kommer till hotellen med avsikten att forstora och sprida forodelse. Det hela ar helt enkelt inte hallbart. Under motet vi holl diskuterade vi detta med hotellpersonalen, forklarade att losningen inte ar att utrota aporna utan att finna ett satt att samexistera, och att detta endast kan genomforas om hotellen drivs enligt vissa djurvanliga principer.

Jag och Filip haller mote for hotelledningarna

Sedan motet har vi besokt hotell efter hotell och undersokt situationen med aporna, som kallas ”pest monkeys”. Sykes-apor gastar restaurangerna, babianer stormar barerna och markattor hoppar omkring mellan solstolarna och attackerar omedvetna turister. Vi har undersokt konstruktionen av hotellen, hur ap-vanlig arkitekturen ar, inredningen, om maten vaktas, hur man hanterar aporna och sa vidare. Vi har aven gatt upp i gryningstimman och observerat ap-aktiviteten vid hotellens frukostserveringar, last igenom hotellens informationspapper och samtalat med managers, hotellagare och stadare. Sedan har vi sammanfattat en rapport med ett protokoll som lamnats over till hotelledningen, anordnat moten och workshops dar vi gatt igenom rapporten och losningarna och utbildat personal pa hur de ska hantera apor. Det ar skrammande hur lite kunskap hotellpersonalen besitter om djurlivet i omradet. De kallar aporna for ”apes”, manniskoapor (vilket ju ar sadant som gorillor och chimpanser och inte existerar i Kenya), blandar ihop namnen pa olika arter och tror att det ar lagligt att skjuta ihjal en apa som stjaler en mango i hotellrestaurangen. Ett Pest Management Programme kanns verkligen behovt. Dessutom har det hittills gett mig och Filip den mest underbara situationen pa lange – vi blev bjudna pa en gratis frukostbuffe i ett av hotellen som tack for vart arbete, vilket innebar att vi kunde atnjuta allt det vi saknat och som ar lyxvaror har nere – yoghurt, ost, mjolk, croissanter, skinka och frukostbullar! Inte daligt att ata i en femstjarnig hotellrestaurang tio meter fran Indiska Oceanen en fredagsmorgon. Tuffa arbetsdagar...

For ovrigt har jag sjalv borjat jobba som organisationens journalist, vilket ar otroligt kul! Vi har namligen fatt en ny manager, en kenyan, som aven arbetar som journalist vid sidan av och som forsoker inviga mig i den markliga resejournalistkretsen i Ostafrika. Det har blivit flera artiklar for olika lokaltidningar, jag har bloggat at organisationen (bloggen finns pa http://colobus.wildlifedirect.org) och gjort intervjuer. I stunder da kreativiteten anda inte har varit helt tillfredsstalld har jag startat mina egna sma pysselprojekt. Ett av projekten ar att jag forsoker ta reda pa vad man kan gora av olika naturmaterial som ligger och skrapar i omradet. Det finns sa mycket vackra frukter och trabitar som bara ligger och ruttnar bort. Tillsammans med Filip har jag exempelvis samlat Baobab-frukter, halvmeter-stora, ihaliga, nastan ”palskladda” frukter som jag har sagat till, slipat ned och malat i olika farger for att gora tra-skalar av for snacks och andra andamal. Jag har ocksa samlat kakelskarvor bland de overgivna och forfallna hotellen langsmed stranden, slipat till traskivor och blandad cement och gjort grytunderlagg av kakelmosaik och lackfarg.

Igar lamnade amerikanen Ben oss efter en manads arbete for att aka tillbaka till Nairobi igen. Imorgon lamnar Rachael fran Skottland oss efter att ha jobbat som engelskalarare och volontar i Madagascar och har i Kenya hos oss. Darfor har vi bakat en god chokladkaka av det som det afrikanska koket kan erbjuda oss (farsk kokosnot mot ett rivjarn...) och ska ikvall bege oss ut och dansa allihop pa det lokala diskoteket Shakatak. Det ar tre veckor kvar innan vart flyg lyfter hem, och det med blandad langtan och vemod jag borjar fundera over hur jag ska lyckas packa ner alla otympliga souvenirer vi vill ha med oss hem. Tills dess fortsatter vart arbete har i Colobus Trust, just nu handlar det om att se till att en av vara tre sma markatt-apbebisars ben, namligen Pepes, laker ordentligt efter en attack av en fullvuxen vild markatta. De ar sa otroligt sota, de sma liven.

Manuel och Pepe

(Foton av Anna Sandahl, Filip Celander och Tom Kouris )