Öga mot öga

Det ar fredag har i Diani och jag har fatt feber. Efter att ha suttit i organisationens kontor med var kenyanska sekreterare och ekonom Catherine en hel dag, lyssnande till hennes intensiva nysningar, hostningar och beklaganden over hur forkyld hon ar, vaknade jag i forrgar upp med tjock hals och stekhet panna. Medan de andra varit upptagna med tungt arbete de senaste dagarna, har jag legat och halvslumrat tillsammans med gecko-odlorna i mitt stora myggnat. A andra sidan ar det helt okej att vara sjuk har: i morse kom forst Filip med kudde och filt och baddade ner mig, sedan kom Rona (var israeliska veterinar) med ett stort glas te med ingefara och lime, och nar jag precis holl pa att somna dok kanadensiska Alicia upp och dukade upp sitt lilla apotek som hon inhandlat under sitt runtresande i Afrika. En sak kan jag saga om Afrika: sjukhusen ar inte mycket for varlden, men mediciner kan dem – ga till doktorn med vadsom och du ska se att de skriver ut flertalet starka antibiotikakurer at dig pa momangen. Man vill helst inte veta vad det ar man stoppar i sig, men det ar ett faktum att det dodar alla mojliga bakterier och virus i kroppen – och frisk blir man iallafall.

Chip i ett trad utanfor huset

Idag gjorde jag ett tappert forsok att ta mig ur feber-sangen och ut i tradgarden. Dar satte jag mig och laste National Geographic om apor pa Bioko Island, och komiskt nog hor jag dar jag sitter plotsligt Ester (eco-tour-guide) skrika till inifran koket. Hon skriker gallt och skramt och pa swahili. Sa hor jag galopperande, dunsande steg, fort fort genom huset komma narmare och narmare trappen dar jag sitter. Plotsligt bokstavkligen FLYGER ett enormt, ljusbeiget djur ut ur huset, studsar fran trappen och ut OVER mig i luften for att landa strax bakom mig pa graset och innan jag ens hunnit vanda mig om och se vad det ar for djur har det forsvunnit in i narmsta buskage. Ester kommer ut pa trappen, andfadd. ”Did you see it?!” flasar hon. ”What?” fragar jag. ”The giant baboon! It was in here! I heard things falling and crashing in the kitchen, and when I came there I found this mig baboon male waiting for me! I had to chase it out. It’s the same one that has been in here before!” Jag stirrar framfor mig. Visst har vi haft apor pa besok i huset flera ganger, men aldrig har jag varit med om att en stor babianhanne hoppat over mig nar jag last tidningen. ”It’s out here somwhere now, I can’t understand how it got in, must have sneaked in through this door while you were reading.” Med de orden forsvinner Ester in i huset igen och jag fortsatter lasa. Plotsligt hor jag hur det rasslar i buskarna bakom mig igen. Nar jag vander mig om, finner jag mig sjalv oga mot oga med den enorma, vilda babianhannen! For er som inte vet sa kan jag tala om att babianer ar extremt aggressiva djur, speciellt farliga for kvinnor eftersom de uppfattar vart kon som ”svagare” och darfor spelar dominanta och attackerar oss oftare. Man kan raka illa ut. Jag springer upp pa trappen, forfoljd av babianen som visar tanderna och sina ogonlock (tecken pa att de vill ha strid), slar igen de stora portarna och stanger sa fort jag kan. Pust. Babianhannen stirrar pa mig genom ”fonstret” (har har vi ju inga fonsterrutor utan bara snidat galler i vackra monster) innan han andrar vidare ut i tradgarden. Nar jag precis haller pa att slappna av igen, dyker en pytteliten babianunge upp pa utsidan av gallret. Den stirrar pa mig, kan inte vara mer an nagra veckor gammal, klamrar sig fast langs stangerna och sticker in huvudet. DEN ar liten nog att ta sig in i huset. Jag narmar mig den, gor alla kroppsprak-signaler man ska gora nar en vild apa ar for nara, och till slut borjar den forskramt tjuta och skaka och skuttar upp i en buske. Den satter sig pa oversta grenen och borjar gora utmanande nickningar mot mig med huvudet, som betyder att den provocerar mig. Nar jag gor likadant tillbaka, borjar den tjuta igen sa att det verkligen skar i oronen. Till dess undsattning kommer fyra andra babianer – den stora mamman, tva yngre hanar och sa babianpappan fran tidigare. De alla ger mig elaka blickar, kommunicerar med sin lilla minsta och forsvinner sedan tillsammans ut i tradgarden. Jag satter mig till ratta och fortsatter lasa National Geographic inomhus istallet.

Det har var bara ett av alla markliga moten vi upplever har borta. Igar hittade Filip och Peter en stor kobra, och Alicia behovde hjalp i morse med att fa ut en helt enorm spindel med misstankt manga ben ur sitt sovrum.