Jag ar tillbaka pa arbetsplatsen i Colobus Trust i Diani, aporna svingar sig i traden over mitt huvud och vacker mig precis innan soluppgangen genom att dunsa pa taket. Aven om det kandes precis som att komma hem, ar allting har annorlunda fran nar jag lamnade det. Nastan hela personalen i organisationen ar utbytt, graset och naturen i tradgarden har gatt fran att vara gulbrunt och torrt till alla mojliga nyanser av gront, jag bor ihop med israeler, skottar, kanadensare och amerikaner och har i princip helt anpassat mig till de kenyanska vanorna och maten. Majskakor, linsgrytor, getkott och te gjort pa kokt mjolk kanns precis som vanligt. Regnen och vinden gor det svart att snorkla langs revet nere vid stranden, men sa fort solen kommer fram speglar sig det ljust turkosa vattnet mot himlen och de regnbagsskimrande fiskarna (clownfiskar, drakfiskar och ringlande moranor) far havet att glittra.
Trots att regnperioden har gjort sitt intag, lider stora delar av kustens befolkning av svalt pga att deras odlingar fullstandigt torkat ut. Det finns helt enkelt ingen mat. I manga fall blir manniskor sa desperata att de ger sig ut i de 25% som finns kvar av Dianis korallskog for att jaga vilt, dvs ”bushmeat”. Man ar fullstandigt blind infor etik och moral – det har gatt sa langt att folk skjuter ihjal antiloper, vildsvin och framfor allt apor for att sedan ata dem, eller salja dem pa svarta marknaden till olika slaktare. Det ar ofattbart hur man kan grilla en markattap-bebis over oppen eld. Problemet med ”bushmeat” aterfinns pa manga olika platser i varlden, exempelvis Papua Nya Guinea, och man arbetar hart pa att forsoka finna en losning, vilket aven vi gor har i organisationen. For nagon vecka sedan anordnade vi en matutdelning, en ”food distribution”, i en fattig by nagon timmes fard harifran. Tidigt pa morgonen akte vi till sma matbutiker i Chandarana som donerade hundratals sackar majsmjol till oss, lastade vart flak och begav oss sedan genom Ukunda ut mot Kwale Forest. Nar den asfalterade delen av vagen tog slut, vek vi av och bilen ragglade sig fram pa en upptrampad lerstig langt ut i ingenstans dar vegetationen bestod av hoga palmer och tata snar. Snart nadde vi anda in till en isolerad liten by av lerhyddor och trampade jordgolv, och jag kunde knappt tro mina ogon: framfor oss hade hundratals manniskor samlats infor var matutdelning. De satt pa marken i flera rader – det hela sag ut som ett hav av fargglada tyger, tomma ansikten och desperata blickar. Vi parkerade, och nar jag hoppade ur bilen mottes jag av en halt gammal farbror utan tander inlindad i smutsiga potatissackar som log det bredaste leendet jag nagonsin sett. ”Welcome, you very very welcome, thank you friend!” vaste han hest med tarfyllda ogon, lyfte pa sitt tygknyte till hatt och tog mig i hand med fingrar dar huden nastan flagnat av. Borgmastaren for den lilla byn, ikladd fin kostym, kom genast fram och drog valdsamt bort farbrorn fran mig. ”Han ar galen, bry dig inte om honom” sa han till mig. Mannen i potatissackskladerna lyfte fortfarande pa hatten och vinkade at mig medan han avlagsnade sig och tog plats bland de andra pa marken. Sedan borjade vi var matutdelning. Vi anornade ett antal led, dar forst kvinnor, sedan man och sedan foraldralosa barn fick komma fram och mot att de fick ett tusch-kryss i handen fick de ta emot ett paket majsmjol. Jag motte sa manga olika ansikten dar jag stod langst fram och lamnde over mjolpaketen. Vissa av kvinnorna sag ut att skammas, de sag ner i marken, mumlade och ryckte at sig ett paket. Andra tittade mig intensivt i ogonen, log och tackade flera ganger om. En kvinna inlindad i rott och lila borjade ge mig sin valsignelse: hon satte sin hand mot min panna, blundade, satte sina hander mot mina axlar och rabblade tills borgmastaren kom och sa att hon var tvungen att lamna plats att nasta i kon. En annan ung kvinna som kom fram hade hogerhanden inlindad i ett tygstycke runt axeln, och nar jag bad om hennes hand for att kryssmarka den (for att halla reda pa vilka som fatt mjol och inte), tog det henne en stund att motvilligt linda upp tyget. Nar hon strackte fram sin hand kunde jag se att hon saknade tva fingrar, och ett tredje finger var infekterat och smutsigt och ocksa pa vag att falla av. Jag blev chockad och sa att det var okej, hon behovde sjalvklart inte tuschmarkas, utan fick genast ett paket majsmjol.
Matutdelning
Efter nagra timmar var vi fardiga, folk sjong nagon slags tacksang for oss och klappade i handerna, men pa vagen tillbaka i bilen var folk splittrade och asikterna delade. Visst kandes det bra att ha gjort en god insats, men i vilken langd ar detta en losning? Vi kan komma ut i byarna nagra ganger om aret och dela ut mat, men hjalper det verkligen manniskorna? Borde vi inte investera i att lara dem hur de effektivast kan bruka sin jord, ge dem en chans att komma ut pa arbetsmarknaden eller lara dem lasa och skriva? Det ar sa svart att arbeta i de har miljoerna dar folk lever pa gransen till overlevnad, det skulle kannas sa motsagelsefullt att ga fram till en svaltande smabarnsmamma och overtala henne att bruka sin jord annorlunda. Det finns ingen motivation, ingen livsgladje kvar. Aratal och aratal av sorg, svalt och fattigdom praglar de har manniskorna, och allt man kan gora ar att dra sitt stra till stacken och ge nagra sackar majsmjol till de mest behovande. Det finns inget mer hjartskarande an ett smabarn som foljer efter en i flera timmar, gratandes och bedjandes efter 5 shillings (sju svenska ore). Efter ett tag blir man nastan likgiltig infor all denna fattigdom, man inser att man inte kan hjalpa alla utan maste finna en installning att klara av att se det dag ut och dag in.
Samtidigt ar naturen har oslagbar. For ett tag sedan tog Peter, en av de anstallda kenyanerna vid Colobus Trust, ut oss pa en dagsutflykt till nationalparken Shimba Hills i sin nykopta mini-van. Shimba Hills ligger i Kwale, nagon timme fran Diani, och ar en valdigt gron och skogsbuskig park pa sluttningarna i Shimba. I denna grona djungelnatur lever elefanter, leoparder, civets, zebror, giraffer och den ovanliga sabelantilopen, som inte kan ses nagon annan stans i Kenya. Har korde vi runt och fascinerades av de regnskogsklada sluttningarna, djuren och de surrande ljuden, glatt ovetande om vilket ovader som vantade oss. Plotsligt borjade regnet osa ner, dropparna var stora som glaskulor och pa bara nagon minut hade lervagen forvandlats till en forsranning dar vattnet stormade fram som en vild tsunami. Bilhjulen forlorade greppet, bilen kasade bakat, framat, at sidan och ner i diket. Dar satt vi fast och hjulen spann runt, runt medan den rodbruna leran stankte upp som en fontan bakom oss. Vi fick stanna, hoppa ur och sedan knuffa och knuffa och knuffa allihop. Dyngsura och huttrande kampade vi atta personer pa att fa loss bilen, men det lyckades inte. Da borjade vi ge oss ut pa jakt efter gras, stenar och annat material att lagga under dacken, medan Peter tog fram en minispade (tidigare samma morgon hade han skojat: ”jag tar med en spade ifall vi skulle fastna med bilen, HA-HA) och borjade grava loss leran mellan hjulen. Det var ett evighetsgora, kladerna klibbade mot huden och haret hangde stripigt i det hallande regnet som aldrig tycktes sluta. Nar det regnat i Afrika, REGNAR det.
Ben och Filip graver loss bilen i Shimba Hills
Jag i regnskogsdalarna i Shimba Hills
Till slut fick vi loss bilen, alla appladerade, skrattade sa att de vek sig dubbla och resan kunde fortsatta. Vi hoppade in och lerade ner hela bilen med rod lera, och eftersom vi fros allihop slutade det med att alla satt i underklader for att undvika att bli forkylda. Pa vag ut ur parken lyssnade vi pa musik i bilen och at upp picknicken som vi skulle ha atit vid Shimba Hills ”soliga utkiksplats”, skrattade och skojade och forsokte bli torra. Det var ett riktigt ler-aventyr, ma jag saga. Men a andra sidan ar en resa till den har kontinenten ingen riktig resa om man inte en gang har upplevt fastna-i-lera-fenomenet...
Arbetet fortsatter har i Colobus Trust. For narvarande driver jag och Filip ett program som kallas Pest Management Programme. I februari skickade vi ut inbjudningar till alla hotel managers i hela Diani Beach dar vi bjod in till ett mote, och i mitten av april genomforde vi motet med en kort presentation vi knapat ihop. Under motet tog vi upp konflikten mellan manniskor och apor som ar unikt for det har omradet i Kenya. Genom att kustomradet utvecklats till ett hotell-resort-omradet, har 75% av Diani Forest huggits ner. En gang i tiden ylade hyenor har, lejon jagade i graset och elefanter vandrade mellan traden i Dianis vida skogar. Idag har nastan hela habitatet forsvunnit, och det enda som finns kvar ar apor och sma antiloper. Eftersom deras trad har huggits ner, har de ingenstans att leva, utan tvingas strova genom hotellomradena i sokandet efter mat och gronska. Men dar ar de inte valkomna – hotellpersonalen skjuter ihjal dem, malar dem med farg, forgiftar dem och skadar dem pa alla mojliga vis for att bli av med dem, vilket givetvis ar strikt olagligt. Problemet ar att turister tycker aporna ar sota och matar dem. Nar aporna blir matade, lar dem sig att hotellet ar ett bra stalle att hitta mat, och varje dag kommer de tillbaka for att fa mer mat, fler och fler. Till slut borjar de bita turisterna om de inte ger dem mat (och av aporna kan man fa rabies och alla mojliga sorters sjukdomar), de bryter sig in i hotellrestaurangerna och forstor buffeerna och river ner tak och dekorationer. De stackars aporna vet inte vad de ska ta sig till, deras skog ar borta, och samtidigt blir de skadade och ihjalskjutna i hotellen. Hotellpersonalen a andra sidan ser pa aporna som om de ar medvetet elaka och kommer till hotellen med avsikten att forstora och sprida forodelse. Det hela ar helt enkelt inte hallbart. Under motet vi holl diskuterade vi detta med hotellpersonalen, forklarade att losningen inte ar att utrota aporna utan att finna ett satt att samexistera, och att detta endast kan genomforas om hotellen drivs enligt vissa djurvanliga principer.
Jag och Filip haller mote for hotelledningarna
Sedan motet har vi besokt hotell efter hotell och undersokt situationen med aporna, som kallas ”pest monkeys”. Sykes-apor gastar restaurangerna, babianer stormar barerna och markattor hoppar omkring mellan solstolarna och attackerar omedvetna turister. Vi har undersokt konstruktionen av hotellen, hur ap-vanlig arkitekturen ar, inredningen, om maten vaktas, hur man hanterar aporna och sa vidare. Vi har aven gatt upp i gryningstimman och observerat ap-aktiviteten vid hotellens frukostserveringar, last igenom hotellens informationspapper och samtalat med managers, hotellagare och stadare. Sedan har vi sammanfattat en rapport med ett protokoll som lamnats over till hotelledningen, anordnat moten och workshops dar vi gatt igenom rapporten och losningarna och utbildat personal pa hur de ska hantera apor. Det ar skrammande hur lite kunskap hotellpersonalen besitter om djurlivet i omradet. De kallar aporna for ”apes”, manniskoapor (vilket ju ar sadant som gorillor och chimpanser och inte existerar i Kenya), blandar ihop namnen pa olika arter och tror att det ar lagligt att skjuta ihjal en apa som stjaler en mango i hotellrestaurangen. Ett Pest Management Programme kanns verkligen behovt. Dessutom har det hittills gett mig och Filip den mest underbara situationen pa lange – vi blev bjudna pa en gratis frukostbuffe i ett av hotellen som tack for vart arbete, vilket innebar att vi kunde atnjuta allt det vi saknat och som ar lyxvaror har nere – yoghurt, ost, mjolk, croissanter, skinka och frukostbullar! Inte daligt att ata i en femstjarnig hotellrestaurang tio meter fran Indiska Oceanen en fredagsmorgon. Tuffa arbetsdagar...
For ovrigt har jag sjalv borjat jobba som organisationens journalist, vilket ar otroligt kul! Vi har namligen fatt en ny manager, en kenyan, som aven arbetar som journalist vid sidan av och som forsoker inviga mig i den markliga resejournalistkretsen i Ostafrika. Det har blivit flera artiklar for olika lokaltidningar, jag har bloggat at organisationen (bloggen finns pa http://colobus.wildlifedirect.org) och gjort intervjuer. I stunder da kreativiteten anda inte har varit helt tillfredsstalld har jag startat mina egna sma pysselprojekt. Ett av projekten ar att jag forsoker ta reda pa vad man kan gora av olika naturmaterial som ligger och skrapar i omradet. Det finns sa mycket vackra frukter och trabitar som bara ligger och ruttnar bort. Tillsammans med Filip har jag exempelvis samlat Baobab-frukter, halvmeter-stora, ihaliga, nastan ”palskladda” frukter som jag har sagat till, slipat ned och malat i olika farger for att gora tra-skalar av for snacks och andra andamal. Jag har ocksa samlat kakelskarvor bland de overgivna och forfallna hotellen langsmed stranden, slipat till traskivor och blandad cement och gjort grytunderlagg av kakelmosaik och lackfarg.
Manuel och Pepe(Foton av Anna Sandahl, Filip Celander och Tom Kouris )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar