Victoriasjon, Kisumu och Kakamega Forest

Just nu befinner jag mig i Nakuru, en marklig stad jag inte kan fa nagot grepp om, belagen i mitten av landet (vi korsade ekvatorn pa vag hit). Det ar nagon timme sedan vi anlande, gatorna ar sma och overbefolkade och vi bor pa ett "hotell" med nedrivna tapeter och barn som skriker i trappuppgangen. Jag kan inte saga att mitt forsta intryck ar att denna Kenyas fjarde storsta stad ar vacker. De senaste veckorna har jag blivit alltfor bortskamd med vackra vyer pa var resa genom vastra Kenya; en del av landet som tycks fullstandigt bortglomd av turister och tur-arrangorer. Naturen ligger hogre, natterna ar kalla och for manga ar vi de forsta vita turisterna att halsa valkomna till de hoga kullarna och djupa dalarna. Man talar inte swahili, man talar nandi, eller nagon av de andra kalenjin-dialekterna. Det var har man som langst holl ut emot det brittiska kolonialvaldet, det s k "Nandi Resistance", och alla vi pratar med talar om hur viktigt och former detta nandi-folk ar i forhallande till andra Kenyanska etniska grupper. Naval. Nar vi fatt nog av Nairobi annu en gang, tog vi oss ut till Kisumu - landets tredje storsta stad och huvudstaden for den vastra regionen. Kisumu i sig har inte mycket att se, men jag noterade att temperaturen var svalare och ansikten var trevligare, och intill stadens fotter ligger den enorma, markliga Victorasjon, stort som ett hav och morkt som svenska sotvatten. Folket halsade oss valkomna utan att skrika "vitingar!", de visade oss vagen till olika platser utan att ta betalt for det (!) och de skrattade och skojade och lyfte pa hatten nar vi prutade pa frukten i gatustanden. Vi sov en natt i en vit byggnad med vacker takterass med utsikt over Victoriasjon, ett litet gasthus med en trevlig agare, och till var stora forvaning befann sig tjugo studenter fran Chalmers Univeristet i Sverige pa precis samma plats just da. Over hela takterassen hade de spridit vattenhyacinter i olika snirkliga former och kreationer, de satt och vavde och fargade och stamtalade koncentrerat. Det visade sig att de laste teknisk design och forsokte finna en praktisk losning pa problemet med att vattenhyacinter haller pa att fa hela Victoriasjon att vaxa igen, de hade kommit till Kisumu for att se vad vattenhyacinter kunde anvandas till i brukligt syfte och skulle tva dagar senare ha en utstallning for stadsbefolkningen pa den lokala marknaden. Det kandes markligt att tala svenska, och de lanade oss nagra svenska dagstidningar och vi laste om hur den vanliga glodlampan fordbjuds och om hur svenskar vill ha fornybar energi.

Nere vid Victoriasjon lag den lilla fiskebyn Dunga som vi gjorde ett kort besok till, och aven den lilla halvon Hippo Point dit vi gick och halsade pa fiskemannen. Tidigt nasta morgon, innan soluppgangen, motte vi upp tva fiskeman igen och de tog oss ut pa sjon for att se hur man fiskar och seglar har. Det var oerhort vackert och stilla, ibisar och kungsfiskare flog lagt och man drog upp fiskenat med kattfiskar och allt mojligt i varierande storlekar. Medan de rodde langre och langre ut pa den morka sjon, berattade fiskemannen om hur man foljer manens gang nar man nattetid valjer plats att fiska, hur tidvattnet fungerar och hur fisket aven har, precis som i Ostersjon, haller pa att tomma hela sjon pa matfisk. Allt ackompanjerat av en alldeles morkrod soluppgang, den mest brinnande pa lange, och nar det blivit nagorlunda ljust flockades kvinnorna nere vid sjokanten for att tvatta klader och sig sjalva, och flodhastarna stack sina enorma, frustande huvuden ovanfor ytan. Det kanns lustigt att befinna sig pa en sa valdig sjo mitt bland flodhastar och samtidigt se skyskrapor och industrier resa sig som morka torn langs horisonten. Men Victoriasjon ar ingen plats for bad eller simturer - det ar har de flesta malariamyggen i Kenya klacks, och vattnet kryllar av en speciell sorts sniglar som vid kontakt med huden kan ge sjukdomen Bilharzia. En fisketur i soluppganen gick dock fint.

Efter Kisumu tog vi oss for en dag ut till Kericho. Vi kom fram nar solen normalt star som hogst, men den milda luften och svala bergsbrisen paminde om hur hogt vi befann oss. Kericho ar teernas by, harifran skeppas te over resten av Ostafrika, och strax utanfor centrum mots man av de hoga, grona slatterna, tackta av tebladsodlingar sa langt ogat kan na. En arbetslos lokalinvanare visade oss till Tea Hotel, ett lyxhotell fran 50-talet med enorm tradgard, fylld av palmer, trad, blommor och vita bankar i de skuggiga hornen. Lite har och var satt gubbar i skjorta och laste tidningen. Bortom tradgarden reste sig tesluttningarna som en dramatisk tavla, for att sluta upp i Kigumu-floden med hoga regnskogstrad och det sades att Colobusaporna skulle finnas aven har. Vi satte oss i traden och at sma bananer och iakttog en markatt-apa som satt och at i en bananpalm lite langre bort. Nar vi gick in i hotellets restaurang for att slacka torsten med varsit glas farskpressad juice sag jag det underbara: i buffe-hallen stod ett piano, nej - en stor flygel i ljusbrunt tra. I ett horn stod den, nastan bortglomd, som om ingen snuddat vid de gulnade tangenterna de 60 ar som gatt sedan hotellets storhetstid. Jag fragade ivrigt om jag fick spela, och de gav mig nyckeln for att oppna locket. Jag hamtade en stol och satte mig till ratta. Det var flera manader sedan jag hade tillgang till nagon slags musikinstrument. Genast borjade jag spela, och de finkladda, afrikanska restaurangbesokarna som var pa konferens fick sin lunch ackompanjerad av blues, jazz och filmmusik. Under tiden satt Filip i loungen och laste.

Nar den varsta musikabstinensen var mattad gick vi in till byn och kopte lokalproducerat te, och sen vandrade vi genom Tea Hotels tradgard ner till de stora grindarna och vida teplantagerna. Vi sprang dar pa de sma stigarna mellan buskarna, endast huvud och axlar stack upp bakom bladen. Snart nadde vi ner till floden, dar de stora regnskogstraden och lianerna dolde spannande sma upptacktsstigar och stenar att hoppa pa over vattnet. Langre bort fanns ett litet vattenfall, och intill flog turkos-skimrande faglar och flackiga kor gick och betade. Eftermiddagen spenderade jag pa hotellets terass med Kuki Gallmans bok i handen, medan Filip sprang runt i tradgarden och jagade spannande faglar med sin kamera. Under natten campade vi i en tradgard till ett overgivet gasthus, mitt bland getter och hundar. Det var Kericho.

Tidigt nasta morgon anlande vi till Kakamega, en liten by bestaende av tva huvudgator och ett oandligt antal mataffarer agda av indiska oklippta man i medelaldern. Vi sokte upp det billigaste hotellet i stan, en sjabbig byggnad helt utan kvinnor med en olbar pa bottenvaningen och en grillrestaurang dar vi at 'nyama choma', grillad get. Overallt i Kenya dar nyama choma saljs hanger de ut de slaktade, fladda getterna ute vid disken for allman beskadning, nagot som forst far ens mage att knyta sig men som man snart vanjer sig vid. Har sov vi en natt, utan varken el eller vatten, men med fonster mot stan. Det enda jag noterade av Kakamega som plats var att det fanns underbar juice har, samt nagot sa ovanligt som en stadspark! Anda hade vi samma dag fatt braka om varenda bussbiljett och restaurangnota som alla varit konstigt dyra just pa grund av att vi ar vita. Tidigt nasta morgon begav vi oss till Shinyalu, och vidare till vart mal: Kakamega Forest. Kakamega Forest ar ett stort regnskogsomrade som stracker sig ut fran Ugandas ostra regnskog, med en natur som ar tat, varierande, mork och fuktig. Mossa, lianer, fikontrad och yuccapalmer, allt naturigt sammanvavt till ett nastan ogenomtrangligt nystan. I Kakamega Forest bodde vi i ett tradhus som stod pa trapalar mitt ute i ingenstans - en regnskogsglanta dar solkatterna spelade mot marken. Det kallades Forest Resthouse. Traden runtomkring bokstavligen kryllade av apor: blagra Sykes-apor, de stora svartvita Colobusaporna samt en tredje, for oss helt ny art med rod svans och ansikte som en tvattbjorn, White-cheeked monkey. Vi registrerade oss hos Kenya Wildlife Service och motte en guide vid namn Moses som i nagra timmar gav sig djupt in i regnskogen med oss. Han var i 30-arsaldern och extremt kunnig. Som ett levande uppslagsverk (likt min far...) kunde han beratta allt for oss om varenda liten vaxt, vad som gick att ata, anvandandet av medicinalvaxter och han var snabb med att peka ut apor och beratta om flockarnas uppbyggnad. Han rabblade latinska namn for varje blomma och visade oss tradbark som ska kunna anvandas i behandlingen mot prostatacancer. Skogen svarmade av fjarilar i alla mojliga storlekar och farger, och enligt Moses skulle skogen hysa over 400 olika fjarilarter. Inte var det tyst heller: det ihardiga kvittrandet av de runt 320 fagelarter som bebor skogen, av dem manga unika for skogen, fyllde luften tillsammans med sikadornas surranden.

Efter vandringen gick jag och Filip upp i tradhuset och duschade, enbart med hjalp av en plastbalja, och tvattade for hand. Sedan satt vi ute pa balkongracket flera meter ovanfor marken och tittade pa aporna som satt i skogen precis framfor oss. Vilket sceneri! Snart kunde vi inte halla oss utan sprang ut i regnskogen igen med kikare och kamera, den har gangen pa egen hand, och busade med aporna och smog i buskagen. Nar morkret foll at vi bonor och chapatis i ett litet trahus dar en tjock kvinna med pigga ogon kokade mat. Klockan fem morgonen darpa var det namligen dags igen - vi vaknade i vart myggnat hogt upp i tradhuset och tande fotogenlampan for att overhuvudtaget se nagot. Nedanfor huset vantade Moses igen i kolmorkret, och vi gav oss av pa en morgonvandring. Rakt in i den tata regnskogen, under himmel av tata tradkronor och miljontals stjarnor (man kunde till och med se sjalva Vintergatan) vandrade vi endast med en liten ficklampa och horde surranden och laten fran olika djur, annu skyddade av det tata morkret. Nagra timmar senare nadde vi till en uppforsbacke, och Moses log: "Det ar har vi borjar klattra." Jag fick obehagliga minnen fran Kilimanjaro-klattringen, men vandringen blev inte sa lang. Snart forstod jag vart vi var pa vag. Forst kom vi till en extremt fuktig och mork grotta fylld med enorma fladdermoss som flog genom haret pa mig, och precis i tid till den nyfodda soluppgangen nadde vi toppen av ett litet berg och sag nagot helt fantastiskt. Framfor oss lag den vida regnskogen sa langt vi kunde se, at ena hallet Mount Elgon, at andra hallet Uganda och at tredje hallet mytomspunna Nandi Hills. Morgonen var gryning men regnskogen fullkomligt pulserade av ljud - apor som vralade, faglar som kvittrade och allt annat som gav sig till kanna nedan det tata tacket av morkt grona tradkronor. Kakamega Forest. Extremt vackert.

Jag aterkommer med foton och fortsattningen pa resan - var vidare fard i en 60 ar gammal antik bil till byar sa sma att det inte ens finns en mataffar!

Savannens aventyr

Utdrag ur min dagbok fran de senaste dagarna:

"For forsta gangen har jag natt till vastra Kenya. Vi larde kanna en man vid namn George, en tjock, serios man med barsk rost och hett temperament, som for en liten summa lovade att med sin van ta oss till Maasai Mara - den stora, vida savannen efter Great Rift Valley, kand for sitt rika djurliv och sin tunna luft. Nu nar jag ar har kanns allting sa overkligt. Vi har slagit lager i en liten maasai-by i utkanten av den stora nationalparken, dar vi sover om natterna i ett blatt litet talt vi kopte i Mombasa for ett tag sedan. Inpa smatimmarna ar det svart att fa en blund, vi vaknar av hyenornas ylanden och markliga rasslanden i buskagen utanfor. Vid en liten, glodande eldstad sitter en rodkladd maasai beredd med spjut i handen, vaken hela natten for att vakta oss fran lejon som betrader omradet efter solnedgangen. Han kan ingen engelska, vi lar oss nya ord pa swahili varje gang han oppnar munnen. Det ar langt ifran tyst, och himlen ar otroligt stjarnklar."
Forsta dagen vaknade vi redan vid sex-tiden. Solen holl precis pa att ga upp, och de horisontella akacia-tradkronorna skar vassa silhuetter i det morkroda ljuset som gradvis spred sig over horisonten. En ung man med radjursogon och vanligt leende vid namn Joshua lagade frukost: kenyanskt te, chapatis och grot. Darefter antrade vi parkomradet i den lilla vanen med oppet tak. Det varma ljuset fran den nyfodda solen reflekterades genast i det markliga monstret pa ett tiotal zebrors manklar som stod och betade i gryningen. Lite langre bort skuttade gazeller och antiloper for att varma upp infor dagen, och gamarna flog lagt med sina vida vingspann mellan de fa traden. Snart kunde vi kanna en marklig stank frata i nasborrarna, George mumlade lite upprort framme vid ratten och vi svangde in bakom nagra buskar. Dar, framfor oss, lag en stor, omkullvalt elefant med benen stelt utstrackta at sidan och snabeln lost ringlande en bit langre bort. Den var dod, och den vidriga lukten av rutten elefant var nastan outhardlig. Hela parkens gamar och marabou-storkar med sina langa, vita ben tycktes ha samlats runt detta kadaver, men de fick inte tillgang till sitt byte an - nagan annan av hogre rang hade foretrade i savannens hierarki. Framfor oss lag en enorm lejoninna och festade brutalt pa snabeln hon hansynslost slitit av och lagt beslag pa. Den valdiga, ljusbeige kroppen och det annu storre huvudet tycktes nastan tecknat mot det daggiga savanngraset, och vi stannade fascinerat bara nagra meter fran henne. Vi var som hypnotiserade. Elefanten saknade betar, de hade blivit borthuggna av manniskor och elefantens ansikte var ett stort, blodigt oppet sar. Efter en liten stund klarade vi varken av synen eller stanken mer utan fortsatte var safari.

Lite langre bort, mitt i solen, lag lejonhannen - stor och majestatisk med sin gyllenbruna man. De svarta och vita linjerna som malade ansiktets konturer var nastan alltfor perfekta, nar vi kom narmre lyfte han huvudet, oppnade munnen och stirrade rakt pa oss. Hade jag hoppat ur en meter narmre honom hade han slitit mig i stycken pa sekunder. I bakgrunden syntes silhuetterna av en stor hjord elefanter betande pa dalsluttningen, och inte alltfor langt fran dem en lika stor hjord giraffer. Giraffer ar sa otroligt markliga djur. Vi akte dit. Girafferna vankade av och an med sina langa halsar, man kunde se skillnaden mellan de olika familjemedlemmarna, och sist av alla vankade en liten, spinkig giraff. Nagot var fel. Stegen var ojamna, dess ogon var halvslutna och den tycktes lida. Da upptackte vi spjutet som satt faststucket i nacken, det pekade rakt upp i en svala morgonluften, ingen tvekan att det var ett maasaispjut. Gripna over synen av den lidande giraffen visste vi fortfarande inte att vi senare samma eftermiddag skulle finna den dod, omgiven av hela sin sorjande familj, och inte heller visste vi att vi tidigt nasta morgon skulle finna en vit benhog pa samma plats, intill en grupp lejon frossande i de livlosa kottstycken som fanns kvar.

Vissa delar av parken ar som rena paradiset: torr, hemlighetsfull savann mellan graskladda sluttningar, ringlande sma floder dar antiloper och gazeller dricker vatten i morgonljuset, stora krontranor som flyger i luften och smafaglar i skimrande blatt, turkost, lila och neongront som blanker mellan loven i de tata buskagen. Giraffernas halsar reser sig i kontrast mot solen och sma odlor ringlar langs vagarna. Nar jag en morgon sag nagot ljusgult, morkflackigt spatsera genom det hoga torra graset slog mitt hjarta en extra volt och jag ropade at George att stanna och pekade ivrigt mot marken. Djuret, som markt att jag markt, sjonk ner i graset och endast tva toppiga, svarta oron som paminde om ett lodjurs stack avslojande upp i luften. "Var?!" fragade alla i mun pa varandra. Jag nastan hoppade upp och ner, "dar, dar!" Sa reste sig djuret och den vackra kroppen, lite storre an en katt, smet slinkt genom graset, over vagen framfor oss och ut i graset pa andra sidan dar den forsvann. En serval cat. Lite mindre an och slaende lik en liten leopard ar de valdligt vackra och mycket ovanliga att se. Jag log och var enormt tillfredsstalld nar George beromde mina "unga ogon" som upptackt djuret. De andra instamde tacksamt. Efter den handelsen var jag standigt pa helspann efter plotsligt uppdykande vackra monster och farger i den torra naturen.

Den tredje dagen var jag ivrigare an nagonsin nar vi gav oss av efter frukosten i gryningen, jag och Filip berattade for George att det vi allra helst hade se var en gepard. Det hade varit en drom. Vi var mycket val medvetna om att geparder ar bland det ovanligaste djuret att se, varlden snabbaste djur som jag tecknat av sa manga ganger i mina ritblock dar hemma, men det vackraste kattdjuret som finns. George mumlade lite i framsatet. For tva dagar sedan var det nagon som hade sett en gepard i parkens vastra del. Jag och Filip log lite mot varandra och fragade George om vi inte snalla kunde leta efter geparder idag. Magnus och Alejandra, de tva biologerna vi akte tillsammans med, visade sig vara extremt insatta fagelskadare och var inte sena med att hoja kikaren och stanna var tjugonde meter for en ny liten sparv eller biatare vi andra knappt kunde urskilja i tradkronorna. De fick lagga band pa sig den har formiddagen som vi tillagnade vastra delen av parken for att leta efter geparder. Efter nagon timmes resa langre ut i lanskapet borjade mijon se annorlunda ut, graset var snustorrt och traden fa, knappt nagon buske fanns inom synhall och varje liten uppstickande termithog ute pa falten fick mig pa helspann, mina ogon forskande efter eventuellt lurpassnade djur. "This is cheetah area" sa George plotsligt och vi svangde in i ett par svaga hjulspar mitt i graset. Vi skadade noggrannt ut over landskapet allihop, tystnad radde och aldrig hade vi alla varit sa pa helspann tidigare. Plotsligt ropade George till. "Lions! Simba!". Vi gjorde en liten svang in mot ett trad i vilkets skugga en grupp stora lejon lag och vilade, forst sag vi bara de tva honorna, sedan reste den valdiga hannen sitt huvud och till slut kunde vi se de sma, sma tassarna av tva lejonungar som lag pa rygg och sprattlade i luften. De var sa otroligt sota och sag ut precis som i Lejonkungen. Vi stod dar en liten stund, jag studerade lejonet som studerade mig tillbaka, jag befann mig oga mot oga med en valdig lejonhanne pa bara tva meters avstand. Snart knackade jag lite latt i bilens metall och bad George att kora vidare, vi letade trots allt fortfarande efter en gepard. Mina ogon smalnade och jag skadade ut langs horisonten och tankte dromskt pa alla de leoparder och geparder som med all sakerhet befann sig nagonstans dar langt ute, jag undrade var de gomde sig och hur nara vi kanske ovetande om det kunde vara. Plotsligt borjade George ropa igen, den har gangen med plotsliga rattrorelser sa att hela vanen krangde och vi fyra resenarer inuti ramlade hit och dit och in i varandra. "Cheetah! Cheetah!" ropade han och korde vilt rakt osterut. Jag ryckte till och tittade omkring mig ut over faltet men upptackte ingenting. "Var var!" ropade jag frustrerat. Filip hojde kikaren och gav ifran sig nagra imponerade utrop, vi fortsatte framat och sa stannade George tvart och pekade rakt framat. Da sag jag den. Dar, bara fem meter framfor oss, krop en enorm gepard genom det torra snaret, kroppen ljusgul prydd med svarta flackar, den hojde huvudet och de karaktaristiska svarta linjerna fran ogonen ner till kaken syntes klara i solljuset. Den stannade. Bara tva meter fran mig satte den sig ner med frambenen resta och nastan poserade medvetet mot den vackra bakgrunden. Jag var alldeles hapen. Sahar nara var jag en gepard. De flesta far inte chansen att se en gepard under sin livstid, ens om de forsoker i manga ar. Vi stod dar i nagra minuter och den tittade mig rakt i ogonen. Geparden verkade ostord av var narvaro. Den slickade sin tass, blickade ut over falten, reste sig och vandrade smidigt tvars over vagen rakt framfor oss, med skuldrorna som rorde sig upp och ner genom ryggpalsen som tva mjuka kugghjul. Pa andra sidan vagen stannade den igen, sag pa oss en sista gang och forsvann sedan ner i ett dike vid nagra buskar. Precis innan den forsvann la den sig i jagarposition och krop langsamt ivag, den hade upptackt ett byte bara en bit langre fram. Det var vart forsta mote med en gepard. Da visste vi inte att vi senare samma dag skulle stota pa annu en gepard som lag och vilade i skuggan av den enda busken pa flera mil, och att den skulle titta tillbaka pa oss lika forskande som den forsta. Tva geparder. Tva! Jag var totalt fascinerad.
Sa flot dagarna i parken pa, vi sparade de mest annorlunda djur och mina ogon anpassades till giraffens oregelbundna flackar och zebrornas symmetriska rander, sista dagen nadde vi anda till floden och fick se tva stora flodhastar strida mot varanda med de mest brutala frustande laten jag hort pa lange. Elefanterna fanns overallt, en liten elefantunge jagade var bil over savannen och de sma lejonungarna var alltid ute pa upptacksfarder i gryningen, det blev en vana att vara pa nagra fa meters avstand fran de ljusbeige kattdjuren med valdiga kakar och tassar. Det var aven intressant att folja maasaiernas liv inne i byn, de gick ner till floden och tvattade i det lergrumliga vattnet som de aven drack av, de vallade kor och getter med sina roda kladskynken och vaktade eldstaden utanfor vara talt om natterna. En dag samlades de alla i sina vackraste traditionella klader och dansade for oss, en dans som aldrig verkade ta slut. De stod i ring och gjorde frustande, dova ljud och andningar i olika rytmer och stammor medan en maasai tog ledningen och sjong om hur de dodade lejonen och hur starka och modiga de var. De visade flera ceremoniella danser, dansen for giftemal och dansen for nar man blir en "moran", dvs fyller 18 och sags vara mogen nog att doda ett lejon. De bojde pa knana, hoppade rytmiskt och skot fram underkaken med mjuka huvudrorelser och det sag sa frammande ut, de var nastan omanskliga. Den svarta huden mot det klarroda, oronen langa med utdragna hal (for de forstfodda) och benen smala av bara hud och muskler. Vi bjods in att delta i dansen och vips hade nagon klatt mig i ett rott skynkte knutet over ena axeln och forsett mig med en traklubba, de andra slot en ring kring mig och i mitten stod jag och en maasai, vi borjade hoppa upp och ner som for att utmana varandra och alla hejade pa med lustiga grymtanden och flasanden. Nar dansen var slut appladerade vi alla, och de visade oss hur de gor upp eld med mjukt tra och hart tra och en bunt torrt gras, snart steg roken och de blaste forsiktigt med rundformade lappar pa gloden. Efter detta tog en maasaiman oss pa en liten vandring i omradet och svarade pa alla fragor vi hade om vilka vaxter de at, jag undrade hur de gor med malaria och sjalvklart hade de en medicinvaxt for det, maasaier gar inte till sjukhus utan de diagnostiserar och kurerar allt sjalva utifran det naturapotek de har omkring sig i form av trad och plantor. Filip undrade varifran de fick den roda fargen deras skynken hade, och maasaien plockade upp nagra blad fran en vaxt. Han tog varsamt min hand och oppnade min handflata mot vilken han tryckte bladen tills de krossades och min handflata fargades brunrod av ett lustigt fargamne.

Jag och Filip gick promenader i de vackra solnedgangarna, satt pa termithogarna och blickade mot de hoga bergstopparna och de morknyanserade sluttningarna i Maasai Mara-parken. Tidigt nasta morgon, nar vi skulle avsluta vart safariaventyr, hade maasaierna samlats vid bilen och vi tog alla i hand och tog avsked pa maasaiernas eget sprak. Nu ar vi manga timmar darifran, tillbaka i Nairobi igen, dar tempot ar modernt och byggnaderna hoga - tillbaka till civilisationen. Igar var kvallen vi unnade oss en romantisk middag pa den femstjarniga, mysiga, italienska restaurangen Trattoria till ljuden av Nairobis fredags-harjade centrum och solen gick ned over Afrikas framsta metropol.

Det hemska Arusha och en het safari

I skrivande stund har jag atervant till Kenya fran Tanzania i en stor, gron, buss som korde over en get pa sin alldeles for snabba fard genom ett surrealistiskt okenlandskap med rodkladda masajer och akaciatrad. Ovantat aventyr. Jag alskar att aka i det har landet - taxi, buss eller vadsom - var man an aker sitter man som ett liltet barn med nasan tryckt mot rutan och tittar ut pa alla nya saker att upptacka och studera. En gasell som hoppar mellan traden, en liten tanig pojke iford nerdammat tygstycke som vallar kor eller runda kvinnor som tycks komma fran ingenstans och ha vandrat i all evighet med sin plasttunna pa huvudet for att hamta vatten vid horisonten. Folk lever verkligen i hyddor. En annan sak jag iakttagit har i ostafrika, ar att alla manniskor fortfarande troget tillhor olika stammar. De olika folkstammarna skiljer sig at pa kulturella och sprakliga punkter. Swahili ar det gemensamma spraket, och det ar bara i de storre byarna man kan nagra ord pa engelska. Familjer stammar emellan talar sina egna sprak. Varje Kenyan eller Tanzanian vi jobbat med har vi fragat om vilken stam de tillhor, och de har stolt berattat att de tillhor den eller den stammen och att det ordet heter si eller sa och att det och det ar deras tradition. Det ar verkligen olika. Maasaierna kanns som den storst utbredda stammen, men man blir latt lurad, i stora stader som t ex Mombasa ar det manga som klar ut sig till Maasaier som turistattraktion for att lata folk fotografera dem och sedan ta betalt. For att veta om det ar en riktig Maasai kan man titta dels pa deras skor: de flesta Maasaier har tagit bortslangda bildack och skurit ut sandaler ur gummit och bundit ett snore over sa att de far skosulor de gar i. De har ocksa stora arr under ogonen som de branner nar de ar barn, enligt viss for att fa bort flugor kring ogonen, enligt vissa for att bara vidare traditionen att visa att man ar Maasai. De har stora, uttanjda hal i orsnibbarna och bar spjut eller trapinnar. Andra stammar talar andra sprak och de flesta stammar har svart att forsta varandra om de inte talar Swahili. Nar vi jobbade i Kenya sist, berattade de kenyanska anstallda att det aven finns vissa egenskaper som sags utmarka olika stammar. En viss stam sags vara tjuvaktiga, en annan att vara goda krigare och en tredje att ha de vackraste kvinnorna. Det ar ocksa konflikter dessa stammar emellan som ar den vanligaste orsaken till inbordes konflikter landet runt.

Tanzania da. Detta mangons land med kust mot Indiska Oceanen. Min forsta reaktion nar vi antrade gransen och tog oss till Moshi och uppfor Kilimanjaro, var att det har folket var langt mycket lugnare och mer avslappnade an Kenyaner. Luften var svalare och lattare i bergsomradet, manniskor satt mest och tittade overallt och lat brisen blasa genom deras stora fargglada tygklader. Jag funderar ofta over vad alla manniskor egentligen tanker dar de sitter i skuggan under traden langsmed den snustorra vagen, som far eller hundar som soker skugga och skydd for solens stingande hetta. Vissa ligger ner och sover, utslangda och totalt matta av lunchtimmens zenitsol. Overallt loper skaror i marken efter forna vattendrag som nu torkat och lamnats gapande tomma. I vastvarlden ser man sallan manniskor bara sitta inunder ett buskage och stirra stint, de ar alltid pa vag naganstans, har nagot att utreda, nagat de maste gora. Det ar sa annorlunda. Det far mig att fundera over alla de manniskor i den har delen av varlden som lever utanfor kapitalsystemet, de som bor ute i savannbyarna som vallar sina egna getter och odlar sina sockerbetor eller bananer och endast overlever genom byteshandel och en gemensam vattenbrunn dar folk flockas dagarna i anda. Vad som skulle handa om man med en stor jarnhand lyfte upp dem och slappte ner dem mitt i New York City. De hade tappat befattningen. Och hur uppfattar man varde i mynt och pengar, valutor, om man aldrig har haft en inkomst eller lon? Hur tanker man nar man kommer in till stan och ser en skylt: "Ris med kyckling 11 kr"? Hur ser man pa siffror? Manga av vara barare uppfor Kilimanjaro tycktes vara analfabeter. Det kanns ocksa konstigt att vandra nedfor gatorna i Nairobi och veta att var fjarde person man moter bar pa HIV.Vi blev goda vanner med var assistant guide pa Kilimanjaro, en skon 26-aring vid namn Joseph, och var sista dag i Moshi lat vi honom ta oss pa runtvandring. Joseph ar av stammen Chagga och var uppvuxen i byn Marangu vid foten av Kilimanjaro, en hektisk liten by en timme utanfor stan med ljusgrona bananplantager, kaffeodlingar och sockerrorsfalt. Joseph var var biljett in bakom kulisserna. Vi tog en dalla-dalla, motsvarande matatu, i en timme, och nar vi hoppade av var det rakt ut i ett folkhav pa en extremt overfull marknad av skor, tomater, mangos, bananer i bokstavligen talat stora lass och teer. Vi kopte sma pasar av starka kryddor som stack i nasan - ingefara, chili, kanel, te och curry i sin renaste form. Overallt finns det motsvarigheter till apotek, sma bord dar de dukat upp hundratals glasburkar med olika pulver som ar nermalda vaxter de anvander som medicin. Fragar man vad det ar for nagat, sager de bara: "mot malaria", "for huvudet" eller "mot magbesvar". Jag undrar om de fungerar battre eller samre an medicinerna pa Apoteket Hjorten hemma i Lund. Vi at mango och nyama choma, grillat kott med stekta trabananer, och fick prova sa kallad "pombe", den okanda bananolen alla kanner till fran Tanzania. Det var ett rum av cement i vilket massor av kvinnor och man satt ihoptryckta mot vaggarna med varsin liten plasthink i handen fylld av stark alkohol gjord pa jasta bananer, detta var "pombe" och jag och Filip tankte att vi bara maste smaka. Det var den ackligaste, klumpiga, heterogena bananblandningen jag nagansin provat och eftersmaken satt kletigt fast mellan gommen och tungan i timmar efterat. Vi lamnade pombe-serveringen och vandrade upp till en annan del av byn dar vi fick se hur de olika stammarnas omraden markeras av speciella buskage, och nar man gar fran ett omrade till ett annat bryter man av ett blad fran en viss buske, knyter en rosett av bladet och ber om forlatelse och fortsatter. Vi vandrade mellan de hoga bananpalmerna som reste sig hoga framfor oss sa langt vi kunde se, och kom till sma hyddor dar en van till Joseph motte upp oss och berattade historier om hur Maasaierna och Chaggafolket bott i grottor under marken under inbordeskriget for manga ar sedan. Han tande ett ljus och sa fick vi krypa ner i ett smalt, smalt hal i marken av tillplattad rod lera (mina klader blev alldeles rodbrun-smutsiga) och vi paborjade en runtkrypning under marken pa kanske 20 meter in till olika halrum och grottgangar, i vilka stamfolken hade gomt sig forr. Luften var fuktig och luktade blot lera och jordkallare, det var morkt och ruggit och skenet fran det lilla ljuset flammade fran och till. Skuggorna kladde lervaggarna och vi krop vidare pa alla fyra. Langst in i tunneln kom vi till ett halrum dar vi kunde sitta upp, vi hade natt allra langst in i tunneln och Josephs van placerade ljuset i mitten av grottan och berattade historier om krigen. Jag fick en lustig kansla av att sitta i morker framfor en liten eld och beratta historier som folk gjort sedan tidernas ursprung.

Efter detta var vi sugna pa att fa prova den industriproducerade versionen av bananol, den som butiker och restauranger aljer pa flaska, sa vi stannade vid en liten hydda byggd av palmblad och trapalar med en skylt som sa "local bar" och kopte en flaska banan-ol vid namn Kibu. Den var 10% stark och sa acklig att jag bara klarade av en enda klunk. Jag gav flaskan till Joseph som drack hela och var pa ovanligt glatt humor resten av dagen. Vi tog en buss tillbaka till stan dar vi kopte Tanzaniansk musik som jag letat efter sa lange, och packade for att bege oss till nasta stad: Arusha. Jag tyckte inte om Arusha. Arusha ar som den dar staden i Tanzania som egentligen borde varit landets huvudstad: stort, stirrigt, turistigt och fyllt med souvenirshopper och order "mzungu" (viting) hanger standigt runt knutarna. Hit kommer de rika vita turisterna som bor pa 5-stjarnigt hotell med inkluderad fotmassage om morgnarna, harifran utgar de dyraste safariresorna pa hela den afrikanska kontinenten till Serengeti National Park, Ngorongoro-kratern och Lake Manyara, resor som i andra stader saljs for en tredjedel av priset. Vi flydde fran massorna och tog in pa Backpackers hotel, ett hotell med mysig tak-lounge med utsikt over Mount Meru och hela stan. I receptionen fick vi veta att vi rakat anlanda en torsdag, veckodagen med stadens live-musik-kvall pa ett stalle en halvtimmes promenad bort vid namn Via Via. Jag blev uppspelt och glad och drog sjalvklart med mig Filip till detta stearlinljusfyllda reggaestalle. Vi tog varsin Kilimanjaro-ol och lyssnade forst till en DJ med mixad reggaemusik och sedan till livebandet som monterade upp trummor och mikrofoner och drog gitarrsladdar for att spela swahilisjungen varmeklingande afrikansk musik. Innan vi gick hem for natten sokte vi upp DJn och kopte en av hans mixade skivor for en billig peng.

Vi hade nagra dagar i Arusha men inte mycket pengar, sa vi borjade med att mest vandra runt i staden och besoka Natural History Museum of Tanzania med sin utstallning om manniskans historia, val illustrerad av riktiga forntida fynd som kranier, vapen och fossiler fran homo erectus o dyl. En annan stor byggnad som motte vara ogon nar var buss forst korde in i Arusha var det hoga konferenkomplexet Arusha International Conference Centre dar Rwanda Genocide Tribunals halls - utredningen av folkmordet i Rwanda 1994. Vi narmade oss den stora, skimrande anlaggningen med fanor och torn och skulpturer med inristade citat av Bill Clinton, platsen var inhagnad och valbevakad av vakter och polis och for att antra stallet var man tvungen att ga genom en tull. Vi gick in och skojade och skrattade med vakterna och till slut blinkade de med ena ogat och sa att vi nog kunde fa lov att slinka igenom for att ta oss en liten titt. Sa efter att vara vaskor blivit noggrannt genomrontgade, kom vi in pa omradet och vandrade runt lite och kande brisen av viktighet och internationell mark omge oss.

Efter denna dagsutflykt ville vi aven se lite av Tanzanias natur och insag att en dags 'walking safari' i Arusha National Park var inom var budget. Vi bestamde med taxichaufforer, prutade och prutade och prutade och gick upp vid sextiden nasta dag for att na parken lagom i soluppgangen. Vi var sjukt trotta den dagen for vi hade delat sovsal med nagra sydkoreaner som var pa en 2 ar lang jorden-runt-resa, och de hade varit uppe och packat hela natten och fort ovasen pa koreanska. Lustiga typer - en annan turist pa hotellet hade konfronterat dem med att ha satt sig mitt i det gemensamma badrummet och haft frisorstund och rakat av varandra haret och det lag svarta sydkoreanska hartussar vart man an gick. Inte sa trevligt. Men i allafall - vi begav oss till parken i en bil kord av en taxichauffor som egentligen var utbildad civilingenjor i jakt pa annat jobb, och paborjade var walking safari genom det torra savannlandskapet med en kvinnlig ranger, militarkladd med stort gevar, vid nio-tiden pa morgonen. Vi foljde sparen av en stor elefant, stannade upp och lyssnade och kvinnan viskade att vi nog var nagonting pa sparen, dar sprang en bush back-antilop over stigen bara nagra meter framfor oss och bakom de stora fjarilarna i blatt, gront och gult klattrade Sykes-apot i traden. Stora grupper av sakert 30 babianer korsade hotfullt var vag och vi vandrade uppfor Mount Meru for att komma in i bergsregnskogen. Har sag vi massor av faglar, bland annat den rodbrostade Paradise Flycatcher med lang vacker stjart och Bulbul-faglar. De stora fikontraden vaxte stora, uraldriga och lustiga ihop med varandra i konstiga monster och vi gick under ett enorm fikontrad dar passagen for gudarening oppnade sig enligt Maasai-tradition. Nar vi vandrat till ca 2000 m hojd borjade vi vandra nedfor igen och ut i bushen och snart torr savann. Vi snodde runt en tat buske och plotsligt stod vi oga mot oga med ett enormt vartsvin, en "Pumba", pa bara nagra meters avstand. De stora betarna spirade vassa upp i skyn och vi stog frysta nagra sekunder innan den skramt gav vika och skuttade tillbaka in buskaget. Var kvinnliga ranger skrattade lite tyst och berattade att vartsvinen infor natten graver hal i marken och sedan kryper ner med rumpan fore och later det enorma trynet och huvudet sticka upp ovanfor marken, som en sovsack, for att andas och halla vakt under stjarnhimlen. Sjukt kul. Sedan vandrade vi lite langre och kom till ett oppet falt med zebror, antiloper, vartsvin (de springer med svansen spikrakt upp i luften som antenner), enorma bufflar och flera giraffer. Rangern berattade att buffeln ett av djuren som arligen dodar flest manniskor i afrika, att man ska slanga sig liggande mot marken om de attackerar och att de nar de blir gamla soker upp en odslig plats dar de betar tills de dor for att do i ensamhet. Giraffen stirrade likgiltigt pa oss med sina konstiga ogon fran sin hoga hals, och vi tassade narme och narmre i den torra bushen tills vi var pa bara 7 m avstand.
Vi stod dar en stund och bara tittade, gar man narmre kan de sparkas riktigt hart, tills den borjade ga sin vag igen. Giraffen ar ett av de markligaste djuren som finns tycker jag. De har lika manga halskotor som manniskan(!). Nar vi precis skulle avsluta vandringen och lamna parken, hittade vi ett buffelkranium med enorma valvda horn pa en sten precis intill en liten flod. Filip lyfte det till huvudet och alla skrattade. En bra avslutning pa safarin.

Pa kvallen pa hostelet larde vi kanna en grupp tyskar och norrman som vi gick ut och at med guidade av lokalbor, vi at hela kycklingar med naanbrod och kryddiga sallader och motte en annan turist fran Canada som ville uppfor Kilimanjaro och vi gav tips. Tillbaka pa hostelet visade det sig att alla utom vi skulle ge sig av med flyg till Uganda nasta morgon, och de hade tre liter vin till overs som de var tvungna att dricka upp. Vi gick upp i restaurangen och satt kvar efter att de hade stangt med en liten ficklampa och pratade om kulturkrockar och resor och drack vitt vin som egentligen var alldeles for ljummet, vi var tva svenskar, tva norrman, tva tyskar och en amerikanska. Vi pratade om olika typer av rasism och jamforde mellan olika lander och olika erfarenheter vi fatt sedan vi kom till Afrika.

Dagen darpa var vi sa trotta pa Arusha, alla gapiga forsaljare och otrevliga lokalbor som hela tiden luras och pressar en pa pengar och kallar en for viting, att vi tog den grona bussen tillbaka till Nairobi och har sitter vi nu. I eftermiddga ska vi mota upp de tva biologerna fran Diani och tillsammans forsoka arrangera en safari till det valdiga Maasai Mara tillsammans med en Kenyan vid namn George vi larde kanna genom turister vi guidade pa Colobus Trust. Jag ar grovforkyld sedan Kilimanjaroturen och mina lappar ar fortfarande koldskadade, men jag har lycklig over att kunna rakna med Kenyanska shillings igen (1 Tanzaniansk shilling ar 143 svenska, krangligt!) och over att vara tillbaka i Nairobi som vi iallafall har en karta over. Vi spenderade garkvallen med att sitta pa en pub-balkong och dricka Picana (kramig Kenyansk mangojuice vi saknat) och prata med en parokt hasch-tjej som i all forvirring gav mig ett vackert halsband med en bla parla och bad mig hitta en vit smart pojkvan till henne pa min resa. Tja...

Kilimanjaro

Att aka pa safari i Tanzania eller Kenya behover inte vara dyrt och omstandigt. Flera av de vanliga dagsbussarna, s k matatus, gar rakt genom nationalparkerna och man far mojlighet att njuta av det fantastiska landskapet av orord savann utan att behova betala en dyr paketresa. Man gor det "the rough way". For att ta oss till Moshi i Tanzania var vi tvungna att ta en buss rakt genom Tsavo National Park, och trots att den dammiga vagen var guppigare an en tivoliattraktion blev det den basta bussfarden hittills. Bredvid oss pa bussen satt en tanzaniansk dam med ett sammanbitet ansiktsuttryck, hon verkade bitter och satt och mumlade "mzungu" lite da och da. Plotsligt borjade hon ropa och skratta och peka omkring sig, bussen stannade och alla ombord borjade ropa at mig och Filip och peka framat. Da upptackte vi vad det handlade om: tvars over vagen bara nagra meter framfor oss traskade en enorm vild elefant, och efter den foljde fyra stycken till. De valdiga oronen fladdrade i vinden och snabeln var som ett sokande periskop. Det var forsta gangen jag sag elefanter i det vilda! Alla i bussen skrattade och sag nojda pa oss, de vita turisterna som sjalvklart plockade upp kameran till busschaufforens ord: "take your best picture, rafiki!" Ibland maste man leva upp till turiststereotypen 'vit manniska som hanger ut ur buss med kamera'. Vi skrattade och skojade och alla pa bussen, som tidigare varit tysta, sorlade nu upphetsat prat och glada toner. Bussen fortsatte, och det drojde inte lange forran vi stannade igen, den har gangen genom att tvarnita. Precis framfor bussen syntes en liten, liten ung-leopard som skramt tog ett skutt ut i vegetationen igen. En leopard! Vi forstod knappt vad vi sett forran de andra forklarade vad den morka kattgestalten varit. Vi korde vidare, och farden blev alltmer en safari-aktur: grupper av zebror som betade, impalor precis vid vagen med sina stora horn, antiloper och annu fler elefanter som fick oss att stanna for deras tunga steg over vagen. Alltsom vi fortsatte genom parken, gick solen ner ovanfor de horisontella tradkronorna, och jag maste saga att jag verkligen alskar den afrikanska solnedgangen, det finns ingenting i dess narhet. Framfor oss lopte den rodleriga vagen anda bort till horisonten i evighet, och pa bada sidor om vagen bredde det platta landskapet med lustiga trad och lurande djur ut sig sa langt man kunde se. Var buss var det enda lilla fordon som langsamt och guppigt rorde sig genom den vida nationalparken den kvallen. Solen blev blodrod, och snart tornade Kilimanjaro upp sig i bakgrunden - djuren rorde sig i skymningen och snart kunde vi kanna en klar temperaturskillnad med morkret som foll. Det borjade dofta nyfallet regn och fuktig lera, och ratt fort blev det sakert tio grader kallare. Det var min basta bussfard hittills.

Sa till Kilimanjaro. For en vecka sedan motte vi upp ett litet gang Tanzanianer som bestod av tva guider, en kock samt fem barare som tillsammans med oss skulle ta sig uppfor Kilimanjaro genom atta timmars vandring om dagen. Jag hade mina tvivel om huruvida jag skulle orka ta mig upp till den dar glaciarkladda toppen man skadar om morgonen fran Moshis stadskarna, som snabbt tacks av moln alltsom dagen gar, men jag bet mig i kinden och lovade mig sjalv att jag skulle ge allt. Bergsbestigning ar inte precis mitt storsta intresse, men vi befann oss i narheten av "Afrikas tak" och jag har aldrig gjort nagat liknande, sa nar Filip foreslog det som en stor spannande utmaning sa jag ja. Och vi gjorde det. I sex dagar vandrade vi, med tre olika stopp pa vagen uppfor bergssluttningen: forst Mandara, sedan Horombo och sa Kibo. Vid Kibo hade vi natt 4700 m hojd, och man borjade kanna av tryckskillnaden. Vi sov daligt, jag vaknade pa natten och var yr och jag har aldrig druckit sa mycket vatten som jag gjorde de dagarna. Men landskapet var fantastiskt. Det var uppdelat i olika biotopzoner man passerade fran bergsfoten till toppen: forst odlingsmarker, dar folk bodde i bergsbyar, med perfekta odlingsforhallanden for sockerror och bananer. Sedan tat regnskog med Colobusapor, Sykes-apor och underbara vattenfall och mosskladda trolltrad. Efter regnskogen mynnade naturen i barrskog, sedan nastan svensk miljo med kloverblommor och bjorkliknande trad, och sa kom hoglandet med knappt nagan vaxtlighet alls men mycket stenar man standigt snubblade pa (glad jag hade min alskade vandringspinne!). Darefter var det sa kallad 'alpin oken'. Landskapet var som det islandska, eller som Filip kallade det: ett man-liknande lanskap, med kratrar, rod mark, stenklot och karga bergstoppar. Plattar av sno borjade dyka upp har och var och nasa och mun fors nastan stela. Det var fruktansvart vindigt och sa fort solen gick i moln blev det dubbelt sa kallt. Vi vandrade och vandrade, uppfor och uppfor och benen skakade av muskelanstrangning. Nar vi var nara Kibo, motte vi ett gang andra guider som bar ner en tysk man pa bar. Han hade inte klarat av hojden och acklimatiseringen utan fatt hjartproblem uppe pa berget. Det ar fortfarande ett faktum att runt 30 pers dor varje ar nar de forsoker bestiga Kilimanjaro. 60% av de som forsoker bestiga berget vander om innan de natt toppen, Uhuru Peak.

Nar vi natt fram till Kibo vantade den slutgiltiga utmaningen: vi vandrade sex timmar under dagen, at kvallsmat i en stuga som var minus 1 grad kall inomhus, och vid midnatt borjade vi var vandring uppfor det rejalt branta landskapet mot toppen. Det var kolmorkt, men sallan har jag sett sa mycket stjarnor. Vi var langt ovanfor molnen, och runtom oss stack andra bergstoppar upp ur molntacket och man ville bara slanga sig ut i det bomullsliknande stoffet och simma genom molnen. Jag minns att jag tankte att det sag ut som i en Disney-film. Forst nadde vi till en grotta pa 5000 m hojd, och det var dar jag borjade kanna av hojden. Jag vinglade till och spydde flera ganger, drack vatten och ater vatten och vi fortsatte vandra. Vi sag hur andra vande om, folk svimmade och andra madde sa illa att de bara inte kunde fortsatta. Nar vi nadde Gilman's Point pa 5685 m hojd, hade vi klattrat uppfor stenbumlingar langs en extrem sluttning och bade Filip och jag hade nastan helt forlorat var balans och vi hade en sprangande tryckskillnads-huvudvark. Filip hade blodsmak i munnen. Jag madde sa daligt att jag trodde jag skulle tappa forstandet. Nagra ganger flimrade det framfor ogonen, allt svartnade for mig, men jag tog djupa andetag och intalade mig att nu ska jag klara det har. Vara tva tanzanianska guider var forstaende och tog det lugnt och sa att de trodde att vi kunde klara det, och jag och Filip holl varandra i hand och bet ihop och fortsatte att klattra. Vid halv sju-tiden pa morgonen hade vi vandrat i sju timmar och var uppe pa kraterkanten, vilket gjorde att man rakt fram kunde skonja Uhuru Peak, till hoger hade man Kilimanjaros djupa, snofyllda bergskrater och till vanster en valdig glaciar med hotfulla brytningar och det stora molntacket over vilket vackra farger borjade brinna: rott, orange, lila och gult, och sa plotsligt det forsta solljuset. Jag var sa trott och utmattad och gratfardig att Ernesti, var guide, tog mig i handen med sin tumvante och vandrade med mig den sista timmen fram till toppen. Prick klockan 07:00 den 8 mars, internationella kvinnodagen, nadde jag och Filip Afrikas hogsta punkt: Uhuru Peak, pa 5895 m h0jd, och soluppgangen glittrade i bergstoppens snokristaller. Det var mer an 20 minusgrader och nar vi var framme foll jag i Filips famn och borjade grata valdsamt av utmattning. Det var sa oerhort vackert daruppe over molnen, jag kan bara likna det vid en soluppgang man ser fran ett flygplansfonster, men sett ur det fria och inte fran en tjock glasruta. Luften var tunn och syrefattig och man andades tre ganger tyngre an vanligt. Jag hade bla-lila koldskador pa kinderna och vara lappar var spruckna och vita av kolden. Nar vi nastan insett vad vi lyckats med, var det dags att paborja nedatvandringen. Den tog en och en halv dag och man gled forsta biten nedfor berget med sin vandringspinne. Det var lost grus och det var som att aka skidor fast med skor och utan sno. Vi stannade i Horombo Huts over natten och spelade kort med nagra av vara barare, vi forsokte lara dem svenska kortspel och det var kul att se hur svart det var och hur de fick samarbeta. Vara knappa swahilikunskaper hjalpte anda till att forklara valorer och siffror lite grann. Den sista biten nedfor berget gick genom regnskogen igen, och vi fick ett helt otroligt ogonblick: guiden Josef gjorde tecken at oss att komma bort till honom, och det visade sig att ute i den tjocka vaxtligheten hade de svartvita Colobusaporna, som jag och Filip jobbar med i Kenya, kommit ner till marken for att ata. De satt bara fem meter fran oss och tittade forskande pa oss mde sina morka ogon. Det var en hel flock, runt 10 individer och de flesta runt 80 cm hoga. De langhariga, vita svansarna dansade mellan loven och nar jag forsokte narma mig och brot en kvist pa marken stelnade de alla till och stirrade pa mig utan att ens blinka. Jag tog upp kameran och lyckades fa nagra bilder pa deras lustiga ansikten. Vi stod dar nagra sekunder och bara tittade pa varandra, och det finns fa saker som ar sa starka som att sta oga mot oga med en vild apa i Afrikas regnskog och bara kommunicera tyst.

Innan vi natt bergsfoten igen hade Josef och Ernesti lart oss en sang pa swahili som de sjunger i omradet kring Kilimanjaro, i stil med "Kilimanjaro, Kilimanjaro, Kilimanjaro.. nimerefu sana.. na Mawenzi na Mawenzi na Mawenzi.. nimerefu sana.." och handlar om hur hoga och vackra de Tanzanianska bergstopparna ar och om hur ett ormliknande monster lurar kring bergsfoten och glufsar i sig oskyldiga bergsbestigare. Efter att ha lart dem svenska sanger tillbaka, var vi antligen nere vid Marangu Gate igen dar expeditionen haft sin utgangspunkt, vi motte upp med Aron som arrangerat turen och fick registrera oss vid Kilimanjarostugans reception samt mottaga vara vackra certifikat som intygar att vi natt Afrikas hogsta punkt pa nastan 6000 m hojd. Vi var trotta efter all somnbrist, och nu sitter jag har i Moshi igen pa vart vandrarhem och har haft min forsta normala natts somn pa en vecka. Mina fotter ar fortfarande inte helt okej och traningsverken ar olidlig, lapparna fortfarande koldskadade, men jag overlevde och jag och Filip har nu firat 1,5 ar tillsammans! Lovar att aterkomma med egna illustrerande foton sa fort jag finner mojlighet att lagga upp bilder.

In i Tanzania...

Oj sa tiden har gatt i detta torra men fargglada horn av varlden. Det har hunnit bli mars och mitt huvud ar fullt av historier fran de senaste veckorna som jag vill mala upp! B la har var assistant manager, Gwili, slutat pga en ny anstallning i Chyulu Hills dar han kommer att arbeta lejon och hyenor, och ett helt nytt par har anslutit till organisationen: Tom och Rona fran Israel, fotograf och veterinar. De kom egentligen pa besok som turister en dag, men vi hade sa trevligt att de bjod in oss pa middag i sin lagenhet en bit bort, och det hela slutade med att de bestamde sig for att flytta in hos oss i volontarhuset. Sa nu ar de en del av teamet. De ar helt underbara manniskor med humor som far magen att vika sig dubbel av skratt, och det har blivit manga filmkvallar, utekvallar med ol vid havslinjen, kortspels-turneringar och en morgon overraskade de oss med pannkakor och choklad till frukost. Det forsta de egentligen gjorde nar de flyttade in, var att Tom sag sig omkring och sa: "alltsa, lamporna har, lysroren.. det ar inget mysigt ljus. Det gor mig ledsen. Deprimerad." Tio minuter senare hade han kutat runt hela huset och bytt ut alla lampor mot varmare, rodare glodlampor samt tant stearinljus pa borden och satte pa hog jazzmusik for att fullanda stamningen. De alskar jazz. Kryptisk jazz i disharmonier.

Jag och Filip pa stranden i Diani

Vara lediga dagar i veckan ar lordagarna, men det har varit sa mycket turister att guida och ap-ungar att mata de senaste lordagarna att vi knappt haft en ledig stund. Darfor fick vi en hel helg ledig som kompensation av Macharia, var General Manager, och jag och Filip packade vaskorna och reste fem timmar norrut till en liten strand-by vid namn Watamu som ar kant som Kenyas basta snorkelplats. Magnus och Alejandra, de tva biologerna, foljde med. Genom gemensamma kontakter lyckades vi bo i en jattestor villa med veranda och dubbelsangar och en stor egen tradgard for en struntsumma, och dagarna var de skonaste: vi gick ner till en av de tre stranderna och snorklade i nagra timmar, gick pa reggaeklubb, jag larde kanna en kille vid namn Tumaini som var artist och ville att jag skulle sjunga pa hans nasta skiva. Det var komiskt, i slutandan satt jag med telefonnummer till skivbolagsagaren av Kings Records i Diani, dit jag aven kan ga om jag vill lana instrument att spela pa nar saknaden efter pianot och gitarren dar hemma blir for stor. Finfint!

Alejandra och jag tar ett morgondopp
och pratar livsdrommar i Watamu

Mycket annat har hant. Organisationen har aven gastats av 46 svenska universitetsstudenter fran SLU som jag och Filip fick ansvaret for i tva dagar. Vi guidade och berattade och visade och svarade pa fragor. Kandes lustigt att kunna tala svenska med andra svenskar efter sa mycket engelska och swahili!

Vi fortsatter pa var agenda. For 2 dagar sedan tog vi vart pick och pack och lamnade organisationen for 6 veckors runtresande innan de sista manaderna arbete borjar igen. Vi reste fran Diani i Kenya genom Mombasa, Voi, Taveta och tog oss slutligen over gransen och in i Tanzania. I detta ogonblick befinner jag mig i den tanzanianska bergsstaden Moshi. Vi har mott upp med en guide jag letade reda pa och ska imorgon paborja var vandring uppfor Afrikas hogsta berg - ja - vi ska forsoka bestiga Kilimanjaro! Det ar lite nervost och det pirrar i lilltan men.. det ar val sa det ska vara. Moshi ar vackert och luften ar sval ("bara" 30 grader, men 10 grader svalare an i Diani), och i bakgrunden reser sig det morka Kilimanjaro som en valdig mantel over staden och forsvinner upp bland de maktiga molnen. Jag star vid foten av denne jatte, med en liten ryggsack, kangor, en vandringsstav och ett halvt kilo notter och choklad for att fylla energiforradet och kanner mig liten som en myra.