Jag tar mig en forsiktig titt pa en Colobus-apa som fallit dod till markenJag sitter pa verandan och dricker kaffe. Det ar fortfarande lunchdags. Trots att elen har gatt, taket lacker fran monsunregnen och babianerna smiter runt huset, ar det en ganska handelserik dag. Imorse akte vi ut till Kilakitu for att forsoka fa ner en skadad men vacker colobus-apa ur ett baobab-trad for att ta honom till veterinarkliniken hos Rona, men han var for hogt upp, sakert 20 m. Baobab-traden ar enorma! Husagaren kom ut i kikoy-skynke och visade oss runt. Tillbaka pa organisationen intervjuade jag Tom & Rona till en artikel for det lokala nyhetsbladet, Coast Residents' Association, om deras motiv till att resa till afrika, deras lejonprojekt i Maasai Mara, problem med Kenya Wildlife Service och otaliga kulturkrockar. Darefter packade jag, Filip och Rona filmkameran och stativet och begav oss till den brittiska familjen som adopterat de tre ap-ungarna vi tog hand om for fyra manader sedan, och bor bara nagra minuters promenad nerat stranden. Vi haller pa att gora en dokumentarfilm om problemen och hemligheterna bakom kulisserna pa en conservation trust. Vi filmar lokalbor, anstallda, djur och natur och jag intervjuar enligt manus. Sen var det lunch har. Jared hade gjort veckans godaste lunch: rostade rotfrukter med rosmarin och ris. Vi har i princip atit helt vegetariskt har sedan i januari och vi har helt vant oss av kott. Rona sager att vi haller pa att bli vegetarianer. Intressant. Det finns liksom inget sug efter kott langre. Kan ju ocksa bero pa att kottet har mestadels ar daligt get-kott...
Helgen var valdigt handelserik. Vi hade forst en utekvall med ungdomar fran hela varlden som av nagon anledning hamnat har i Diani (forr eller senare stoter man pa varandra), vilket var trevligt. Nagot som inte var lika trevligt var att vi fick tva stycken animal welfare calls, vilket innebar att nagon ringer pa organisationens hotline om ett skadat djur i omradet och vi aker ut med var jeep och utrustning. Forst handlade det om en colobus-apa (swahili "mbega" som svingat sig i en el-ledning och brants till dods. Den lag dar i sin langa, vackra pals med slutna ogon och manskliga ansikte, de fem fingrarna och tarna alldeles benhart spanda och munnen halvt oppen. Det andra samtalet handlade om en Sykes-apa (swahili "kima") som var egen manager fatt syn pa vid sidan om vagen. Folk kor som galningar har, det finns inga trafikregler overhuvudtaget och trafikpoliserna ar lika korrupta som ryska maffian ar maffig. De kor ihjal apor lika stora som manniskor som slungas av vagen, utan att stanna eller ens bry sig. Vi korde dit och hittade apan, det var en ung hona som blivit hart pakord. Hon hade lyckats klattra upp i ett trad men sedan ramlat ned och slagit i huvudet, och lag nu avdomnad i graset innanfor ett staket vid sidan av vagen. Rona och Filip gjorde bedomningen att det handlade om minuter, och gick mot grinden (det var ju privat mark) och borjade ropa och hojta efter agaren. Nar ingen kom, tog de pa sig sina handskar och klattrade over. Det sista Rona sa nar hon landade pa andra sidan grinden var: "jag hoppas for allt i varlden att de inte har en vakthund." Vilket alla privata agor i Kenya sjalvklart har. De lyckades fa tag i apan, men just nar Rona lyfte huvudet for att be oss hjalpa henne med den stirrade hon rakt in i ogonen pa en blodtorstig rottweiler. Den var los. Genast borjade den skalla och gjorde tecken att attackera, och Rona och Filip fros till is och stod blickstilla. "DIPESH!!!" ropade Rona med bracklig rost (Dipesh ar var manager som vantade i jeepen utanfor). "There is a rottweiler! Do something, he's attacking us!") Medan jag och Dipesh sprang langs staketet och visslade och distraherade rottweilern, forsokte Rona och Filip att ga mot grinden och utgangen igen. Da kom agaren ut. En vit, medelalders man som stirrade pa oss. "Vad gor ni har?" fragade han. Vi forklarade att vi raddade en skadad apa som tagit sig innanfor hans staket. "Och vad ar det for apa?" "Kima", svarade vi. "Jaha, och?" sa han. Vi vadjade till honom att snalla kalla tillbaka hunden, men han vagrade. Vi hade gjort intrang pa hans mark utan tillstand och det var bara ratt att vi blev straffade som de inkraktare vi var. Hur som helst, efter mycket visslingar, rop och skrik lyckades Rona och Filip ta sig till grinden och kunde klattra over och ut. Nar vi kom tillbaka till organisationen gav vi all forsta hjalp vi kunde i veterinarkliniken. Apan var i chock, dessutom verkade hon blind och ena handen ville inte rora sig som den skulle. Det har nu gatt fyra dagar sedan dess och apan mar mycket battre. Imorgon flyttar vi henne till var karantan, och forhoppningsvis kommer hon snart att vara frisk och redo att slappas ut i det vilda igen.
Filip, jag och Rona hjalper en Kima i veterinarkliniken
Idag lamnade vara tva israeler Tom och Rona oss for att aka tillbaka till Nairobi och slutfora sitt lejonprojekt i samarbete med Nairobi National Museum. Istallet har tva nya personer kommit, Aria fran Israel (som verkligen sett HELA varlden) och Andrew som ar buddhist och lyssnar pa afrikansk hiphop och ar var nye assistant manager. Men vi kommer att mota upp Tom, Rona och fore detta volontaren Rachael om tva dagar, da vi lamnar organisationen for att ta nattag fran Mombasa till Nairobi. Vart arbete i Kenya ar slut och vi har borjat packa vara backpackervaskor, som kanns som gamla goda vanner. Det ar sa mycket souvenirer att jag inte vet vad jag ska gora av dem. Anda ar det jag funderar mest over hur det kommer vara att komma tillbaka till Sverige igen. Jag har helt och hallet vant mig vid livet har, klimatet, maten, ljuset, spraket, musiken, tempot... att ha tjugo meter ner till den turkosglittrande Indiska Oceanen och kristallvit sand med hoga kokospalmer som stracker sig upp mot en molnfri himmel. Det kommer att kannas konstigt att slippa titta under sangen varje kvall efter skorpioner och megaspindlar, att inte ata det mesta med handerna, att inte vakna av ibisarnas tjut eller aporna som springer pa taket.. Ikvall markte jag att jag fros, och satte pa mig langarmat och drog en filt omkring mig. Filip hade precis kollat temperaturen och det var 28 grader ute. Vi har verkligen acklimatiserat oss.
Det har varit en helt underbar resa har i Afrika, trots rasismen mot vita och trots monsunregnen mot slutet sa har jag lart mig sa fruktansvart mycket, klyschigt varre. Man lar sig mycket av att bo i kollektiv och varje morgon trangas i koket med skottar, kanadensare, israeler, venezolaner och britter for att laga frukost. Alla ar i olika aldrar och jag vet inte hur manga kvallar jag har suttit och lyssnat fascinerat med ett glas juice i handen pa 50-ariga Alicias alla reseberattelser fran hela varlden. Jag har dansat pa de lokala diskoteken med folk jag inte ens kan kommunicera med och jag har blivit attackerad av meter-hoga babianer som bokstavligt talat gatt igenom fickorna pa byxorna jag haft pa mig i jakt pa nagot att sno. Nar jag varit sjuk och haft feber har husets katt Nala, som klattrar pa vaggar och ater Gecko-odlor, gjort mig troget sallskap och gosat ner sig vid min sida. Samtidigt kanner jag faktiskt att vi verkligen gjort avtryck har. Nar man vandrar runt organisationen stoter man gang pa gang pa sma saker som jag och Filip konstruerat, malat eller skrivit.
Jag kan avsluta det hela med en trevlig nyhet: Ostafrikas storsta resemagasin TWENDE har gjort en artikel-bestallning av mig, vilket ar superkul! Artikeln handlar om primate-friendly tourism, ar pa fyra sidor och kommer att publiceras i juli-numret i sommar. Filip har hjalpt till med fruktansvart bra foton pa djurlivet haromkring. Det kommer att bli toppen!
Sa aker ni till Kenya om an for en kort tid - missa inte kusten.
Det finns farska kokosnotter har.
Helgen var valdigt handelserik. Vi hade forst en utekvall med ungdomar fran hela varlden som av nagon anledning hamnat har i Diani (forr eller senare stoter man pa varandra), vilket var trevligt. Nagot som inte var lika trevligt var att vi fick tva stycken animal welfare calls, vilket innebar att nagon ringer pa organisationens hotline om ett skadat djur i omradet och vi aker ut med var jeep och utrustning. Forst handlade det om en colobus-apa (swahili "mbega" som svingat sig i en el-ledning och brants till dods. Den lag dar i sin langa, vackra pals med slutna ogon och manskliga ansikte, de fem fingrarna och tarna alldeles benhart spanda och munnen halvt oppen. Det andra samtalet handlade om en Sykes-apa (swahili "kima") som var egen manager fatt syn pa vid sidan om vagen. Folk kor som galningar har, det finns inga trafikregler overhuvudtaget och trafikpoliserna ar lika korrupta som ryska maffian ar maffig. De kor ihjal apor lika stora som manniskor som slungas av vagen, utan att stanna eller ens bry sig. Vi korde dit och hittade apan, det var en ung hona som blivit hart pakord. Hon hade lyckats klattra upp i ett trad men sedan ramlat ned och slagit i huvudet, och lag nu avdomnad i graset innanfor ett staket vid sidan av vagen. Rona och Filip gjorde bedomningen att det handlade om minuter, och gick mot grinden (det var ju privat mark) och borjade ropa och hojta efter agaren. Nar ingen kom, tog de pa sig sina handskar och klattrade over. Det sista Rona sa nar hon landade pa andra sidan grinden var: "jag hoppas for allt i varlden att de inte har en vakthund." Vilket alla privata agor i Kenya sjalvklart har. De lyckades fa tag i apan, men just nar Rona lyfte huvudet for att be oss hjalpa henne med den stirrade hon rakt in i ogonen pa en blodtorstig rottweiler. Den var los. Genast borjade den skalla och gjorde tecken att attackera, och Rona och Filip fros till is och stod blickstilla. "DIPESH!!!" ropade Rona med bracklig rost (Dipesh ar var manager som vantade i jeepen utanfor). "There is a rottweiler! Do something, he's attacking us!") Medan jag och Dipesh sprang langs staketet och visslade och distraherade rottweilern, forsokte Rona och Filip att ga mot grinden och utgangen igen. Da kom agaren ut. En vit, medelalders man som stirrade pa oss. "Vad gor ni har?" fragade han. Vi forklarade att vi raddade en skadad apa som tagit sig innanfor hans staket. "Och vad ar det for apa?" "Kima", svarade vi. "Jaha, och?" sa han. Vi vadjade till honom att snalla kalla tillbaka hunden, men han vagrade. Vi hade gjort intrang pa hans mark utan tillstand och det var bara ratt att vi blev straffade som de inkraktare vi var. Hur som helst, efter mycket visslingar, rop och skrik lyckades Rona och Filip ta sig till grinden och kunde klattra over och ut. Nar vi kom tillbaka till organisationen gav vi all forsta hjalp vi kunde i veterinarkliniken. Apan var i chock, dessutom verkade hon blind och ena handen ville inte rora sig som den skulle. Det har nu gatt fyra dagar sedan dess och apan mar mycket battre. Imorgon flyttar vi henne till var karantan, och forhoppningsvis kommer hon snart att vara frisk och redo att slappas ut i det vilda igen.
Filip, jag och Rona hjalper en Kima i veterinarklinikenIdag lamnade vara tva israeler Tom och Rona oss for att aka tillbaka till Nairobi och slutfora sitt lejonprojekt i samarbete med Nairobi National Museum. Istallet har tva nya personer kommit, Aria fran Israel (som verkligen sett HELA varlden) och Andrew som ar buddhist och lyssnar pa afrikansk hiphop och ar var nye assistant manager. Men vi kommer att mota upp Tom, Rona och fore detta volontaren Rachael om tva dagar, da vi lamnar organisationen for att ta nattag fran Mombasa till Nairobi. Vart arbete i Kenya ar slut och vi har borjat packa vara backpackervaskor, som kanns som gamla goda vanner. Det ar sa mycket souvenirer att jag inte vet vad jag ska gora av dem. Anda ar det jag funderar mest over hur det kommer vara att komma tillbaka till Sverige igen. Jag har helt och hallet vant mig vid livet har, klimatet, maten, ljuset, spraket, musiken, tempot... att ha tjugo meter ner till den turkosglittrande Indiska Oceanen och kristallvit sand med hoga kokospalmer som stracker sig upp mot en molnfri himmel. Det kommer att kannas konstigt att slippa titta under sangen varje kvall efter skorpioner och megaspindlar, att inte ata det mesta med handerna, att inte vakna av ibisarnas tjut eller aporna som springer pa taket.. Ikvall markte jag att jag fros, och satte pa mig langarmat och drog en filt omkring mig. Filip hade precis kollat temperaturen och det var 28 grader ute. Vi har verkligen acklimatiserat oss.
Det har varit en helt underbar resa har i Afrika, trots rasismen mot vita och trots monsunregnen mot slutet sa har jag lart mig sa fruktansvart mycket, klyschigt varre. Man lar sig mycket av att bo i kollektiv och varje morgon trangas i koket med skottar, kanadensare, israeler, venezolaner och britter for att laga frukost. Alla ar i olika aldrar och jag vet inte hur manga kvallar jag har suttit och lyssnat fascinerat med ett glas juice i handen pa 50-ariga Alicias alla reseberattelser fran hela varlden. Jag har dansat pa de lokala diskoteken med folk jag inte ens kan kommunicera med och jag har blivit attackerad av meter-hoga babianer som bokstavligt talat gatt igenom fickorna pa byxorna jag haft pa mig i jakt pa nagot att sno. Nar jag varit sjuk och haft feber har husets katt Nala, som klattrar pa vaggar och ater Gecko-odlor, gjort mig troget sallskap och gosat ner sig vid min sida. Samtidigt kanner jag faktiskt att vi verkligen gjort avtryck har. Nar man vandrar runt organisationen stoter man gang pa gang pa sma saker som jag och Filip konstruerat, malat eller skrivit.
Jag kan avsluta det hela med en trevlig nyhet: Ostafrikas storsta resemagasin TWENDE har gjort en artikel-bestallning av mig, vilket ar superkul! Artikeln handlar om primate-friendly tourism, ar pa fyra sidor och kommer att publiceras i juli-numret i sommar. Filip har hjalpt till med fruktansvart bra foton pa djurlivet haromkring. Det kommer att bli toppen!
Sa aker ni till Kenya om an for en kort tid - missa inte kusten.
Det finns farska kokosnotter har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar