Ebony and Ivory...

Nu ar jag arg. Riktigt forbannad.

Det ar latt att romantisera livet vi lever har nere i Kenya, med den underbara solen, djuren och naturen, men sjalva bilden av vistelsen har ar langt mycket mer komplex an sa. For det forsta hade jag en riktigt lustig upp-
levelse for nagon vecka sedan. Det ar namligen sa att vi har tagit hand om tva bebis-markattor har den senaste tiden, bada hittades overgivna av sin moder ute i naturen och var i behov av tillsyn och mat. Men alltsom dagarna har gatt av valling-matande och gullande, har oron vuxit sig stark: vad ska vi gora av aporna sedan? Vart ska vi skicka dem? Vilken institution kan ta hand om dem nar vi inte kan ha dem langre, nar de vaxer sig halvmeter langa och far tre centimeter langa horntander som de inte ar sena med att anvanda? Forra veckan borjade vi soka efter Monkey Rehabilitation Centers, men de enda som kunde tanka sig adoptera aporna var en brittisk familj som bor lite langre nerat stranden har i Diani Beach. Nar vi besokte dem for att overlamna ap-ungarna och ge familjen instruktioner, fick jag en orovackande insyn i hur det vita toppskiktet av det kenyanska samhallet lever. Overallt langsmed stranderna har i landet ligger enorma, slottsliknande lyxvillor med (bokstavligt talat) tinnar och torn, privata inhagnade tradgardar med pooler, solstolar och flera bilar. De flesta av villorna ags av rika italienare, som har flyttat hit och oppnat upp sina lyxpalats tvarsover gatan fran den vanliga, riktiga varlden: byar av lerhyddor utan el, smabarn som leker med tomma plastflaskor och gamla tandlosa farbroder som vallar getter over de upptrampade stigarna. Bara kontrasten gor mig illamaende. Den brittiska familjen som har overtagit ansvaret for ap-ungarna ar ett typexempel, ett skrackexempel, pa en sadan foreteelse: de bor i ett slott med buskage av blommor, overallt gar fattiga kenyanska tradgardsmastare och stadare runt och passar upp pa dem, medan de bara sitter pa sin veranda och dricker coca-cola, roker cigaretter och surfar pa internet med sina laptops. Och inte ar de nojda heller, sa fort de oppnar munnen klagar pa hur daligt allting fungerar har nere eller pa hur varmt det ar. Nar vi anlande till deras villa vid lunchtid en tisdag, hade den 25-ariga sonen som fortfarande bor hemma precis vaknat. Vi halsade pa varandra, och nar jag fragade om hans sysselsattning fick jag foljande svar: ”tja.. jag bor har.. funderar pa att oppna en beach-bar nere pa stranden.. men jag vet inte, det star ganska stilla.” Och sa ursaktade han sig, han skulle ta sin stora bil och kora till narmsta kiosk 50 meter bort for att kopa cigaretter. Mamman bad honom passa pa att handla lite mat ocksa, men det orkade han inte. Jag fragar mig standigt: vad gor de har manniskorna egentligen? De bara ar, tar det lugnt och njuter av livet for att det ar sa billigt for dem i Afrika. Medan vi forskte forklara for mamman i familjen hur de bast skulle gora for att ta hand om ap-ungarna, borjade hon plotsligt skrika och gapa. Ena ap-ungen hade atit upp frukten hon lamnat framme, samt kissat pa fin-soffan och nu flytt ut i tradgarden, dar den absolut inte fick vara. Jag forsokte saga att det ar fullt naturligt for en apa att gora sa och att man inte kan skalla pa den for det, utan att det ar hennes eget ansvar att inte lamna frukt framme, inte satta apan i fin-soffan osv. Da blev hon sur och sa: jaha, men katter gor ju inte sa. Katter? Katter ar husdjur, apor ar vilda djungeldjur!

Overallt ser man dessa vita, rika manniskor som kopt sig mark for att sla upp slottsbyggnader att bo i, och det kanns sa konstigt, for integrationen har ar verkligen noll. A andra sidan – och nu ska ni fa hora den nakna sanningen – sa finns det en ENORMT utbredd rasism har i Kenya. Rasism mot vita. Trots att de rika vita familjerna har har det sa otroligt bra, sa ar det fruktansvart. Overallt sarbehandlas vi pga var hudfarg. Om man ska ga de 20 metrarna ner till havet fran huset, attackeras man flera sa kallade ”strandpojkar” som kommer och tigger pengar av en for att man ar vit. Det ar inte de att de ber om pengar direkt, utan de borjar med att prata artigt med en, att fraga hej, vad heter du, varifran kommer du, hur lange har du varit har... och man ma tro att de verkar trevliga, men i slutandan fragar de bara om man har nagra shillings de kan fa, sa de kan fa mat for dagen. Man ses som en vandrande planbok, vart man an kommer. Nar jag forklarar att jag ar har och arbetar gratis som volontar, nej inte ens det – BETALAR for att fa jobba som volontar, sa spelar det ingen roll, de vill fortfarande ha pengar, man ar fortfarande vit for dem och de ar sakra pa att man ljuger. Nar man gar genom stan viskar folk nedlatande mellan sig ”...mzungu...mzungu..” vilket i princip betyder viting, som neger fast tvartom, och nar man aker stadsbuss sa tar de dubbelt pris for vita manniskor. Det handa bl a annat idag, och jag blev arg och sa att kenyanerna bredvid mig pa bussen ju bara betalat halften. Vad tror ni hande? De stannade hela bussen och vagrade kora vidare om jag inte betalade dubbelt, och jag var langt hemifran och hade inget val mer an att se dem argt i ogonen och betala for mig. ”Mzungu!” viskade folk. De tar ocksa annorlunda betalt pa restauranger dar de har menyer med priser svart pa vitt – jag kan inte minnas en enda gang sedan vi kom till Kenya att notan har stamt efter att vi har atit nagonstans. Det har inte handlat om nagra kronor fel, nej, det handlar om flera hundra shillings de raknat ”fel” pa. En fattig student-volontar har inte rad med det. Nar man kommenterar det, har de inget att saga, bara tittar besviket pa en och andrar notan, om man har tur. Rasismen ar utbredd och elak. Det gors ingen skillnad mellan vita turister och vita som bor har, eller mellan engelsman, fransman, svenskar eller amerikaner – ar man VIT sa blir man negativt sarbehandlad, om man sa har fotts har och bott har 30 ar eller nyss anlant och bor pa 5-stjarnigt resort-hotell. I affarer, pa restauranger, i bussar, overallt. Och det kanns inte superbra att behova betala mer an alla andra, nar man samtidigt blir bestulen pa saker for att tjuvar klattrar over grindar och tar sig in i ens tradgard. Ibland kanns det motstravigt att jobba gratis for att gynna utvecklingen i ett land som Kenya, nar allt man far tillbaka fran lokalbefolkningen ar hat och forolampningar. Inte EN enda person har sedan vi kommit hit forsokt lara kanna oss eller velat umgas med oss bara for nojes skull, ibland har vi trott det, men det har bara slutat i att de har tiggt pengar. Nar man sager nej, sager de nagat elakt pa swahili och sedan gar de. Slut pa den trevliga fasaden.

Sa det ar inte paradiset pa jorden, detta safarins land. Men det ar verkligen larorikt att bo har, jag borjar forsta hur det svarta folket i vastvarlden maste ha kant under alla dessa arhundraden av fortryck. Det ar sa oerthort frustrerande att bli sarbehandlad, allt pga att huden ar nagra nyanser annorlunda an deras. Lar man sig att stanga oronen for forolampningar och forsoker minnas varfor det finns ett sadant hat mot vita, blir allting lattare. Man far inte lata sig dras ner, inte lata sig bli ledsen. Man maste minnas att man ar har av en god anledning, och att man faktiskt befinner sig mitt i en fantastisk natur, att zebror och lejon vantar precis runt hornet, att det finns farska mangos att plocka i traden och att havet ligger nara, med den blodroda afrikanska solen som vandrar over himlavalvet. Jag jobbar med apor, inte manniskor, och apor ser ingen skillnad i hudfarg, de tittar pa mig med sina forskande ogon innan de tar ett skutt och forsvinner upp i tradkronorna igen, langt bort och ut i det fria.