Det hemska Arusha och en het safari

I skrivande stund har jag atervant till Kenya fran Tanzania i en stor, gron, buss som korde over en get pa sin alldeles for snabba fard genom ett surrealistiskt okenlandskap med rodkladda masajer och akaciatrad. Ovantat aventyr. Jag alskar att aka i det har landet - taxi, buss eller vadsom - var man an aker sitter man som ett liltet barn med nasan tryckt mot rutan och tittar ut pa alla nya saker att upptacka och studera. En gasell som hoppar mellan traden, en liten tanig pojke iford nerdammat tygstycke som vallar kor eller runda kvinnor som tycks komma fran ingenstans och ha vandrat i all evighet med sin plasttunna pa huvudet for att hamta vatten vid horisonten. Folk lever verkligen i hyddor. En annan sak jag iakttagit har i ostafrika, ar att alla manniskor fortfarande troget tillhor olika stammar. De olika folkstammarna skiljer sig at pa kulturella och sprakliga punkter. Swahili ar det gemensamma spraket, och det ar bara i de storre byarna man kan nagra ord pa engelska. Familjer stammar emellan talar sina egna sprak. Varje Kenyan eller Tanzanian vi jobbat med har vi fragat om vilken stam de tillhor, och de har stolt berattat att de tillhor den eller den stammen och att det ordet heter si eller sa och att det och det ar deras tradition. Det ar verkligen olika. Maasaierna kanns som den storst utbredda stammen, men man blir latt lurad, i stora stader som t ex Mombasa ar det manga som klar ut sig till Maasaier som turistattraktion for att lata folk fotografera dem och sedan ta betalt. For att veta om det ar en riktig Maasai kan man titta dels pa deras skor: de flesta Maasaier har tagit bortslangda bildack och skurit ut sandaler ur gummit och bundit ett snore over sa att de far skosulor de gar i. De har ocksa stora arr under ogonen som de branner nar de ar barn, enligt viss for att fa bort flugor kring ogonen, enligt vissa for att bara vidare traditionen att visa att man ar Maasai. De har stora, uttanjda hal i orsnibbarna och bar spjut eller trapinnar. Andra stammar talar andra sprak och de flesta stammar har svart att forsta varandra om de inte talar Swahili. Nar vi jobbade i Kenya sist, berattade de kenyanska anstallda att det aven finns vissa egenskaper som sags utmarka olika stammar. En viss stam sags vara tjuvaktiga, en annan att vara goda krigare och en tredje att ha de vackraste kvinnorna. Det ar ocksa konflikter dessa stammar emellan som ar den vanligaste orsaken till inbordes konflikter landet runt.

Tanzania da. Detta mangons land med kust mot Indiska Oceanen. Min forsta reaktion nar vi antrade gransen och tog oss till Moshi och uppfor Kilimanjaro, var att det har folket var langt mycket lugnare och mer avslappnade an Kenyaner. Luften var svalare och lattare i bergsomradet, manniskor satt mest och tittade overallt och lat brisen blasa genom deras stora fargglada tygklader. Jag funderar ofta over vad alla manniskor egentligen tanker dar de sitter i skuggan under traden langsmed den snustorra vagen, som far eller hundar som soker skugga och skydd for solens stingande hetta. Vissa ligger ner och sover, utslangda och totalt matta av lunchtimmens zenitsol. Overallt loper skaror i marken efter forna vattendrag som nu torkat och lamnats gapande tomma. I vastvarlden ser man sallan manniskor bara sitta inunder ett buskage och stirra stint, de ar alltid pa vag naganstans, har nagot att utreda, nagat de maste gora. Det ar sa annorlunda. Det far mig att fundera over alla de manniskor i den har delen av varlden som lever utanfor kapitalsystemet, de som bor ute i savannbyarna som vallar sina egna getter och odlar sina sockerbetor eller bananer och endast overlever genom byteshandel och en gemensam vattenbrunn dar folk flockas dagarna i anda. Vad som skulle handa om man med en stor jarnhand lyfte upp dem och slappte ner dem mitt i New York City. De hade tappat befattningen. Och hur uppfattar man varde i mynt och pengar, valutor, om man aldrig har haft en inkomst eller lon? Hur tanker man nar man kommer in till stan och ser en skylt: "Ris med kyckling 11 kr"? Hur ser man pa siffror? Manga av vara barare uppfor Kilimanjaro tycktes vara analfabeter. Det kanns ocksa konstigt att vandra nedfor gatorna i Nairobi och veta att var fjarde person man moter bar pa HIV.Vi blev goda vanner med var assistant guide pa Kilimanjaro, en skon 26-aring vid namn Joseph, och var sista dag i Moshi lat vi honom ta oss pa runtvandring. Joseph ar av stammen Chagga och var uppvuxen i byn Marangu vid foten av Kilimanjaro, en hektisk liten by en timme utanfor stan med ljusgrona bananplantager, kaffeodlingar och sockerrorsfalt. Joseph var var biljett in bakom kulisserna. Vi tog en dalla-dalla, motsvarande matatu, i en timme, och nar vi hoppade av var det rakt ut i ett folkhav pa en extremt overfull marknad av skor, tomater, mangos, bananer i bokstavligen talat stora lass och teer. Vi kopte sma pasar av starka kryddor som stack i nasan - ingefara, chili, kanel, te och curry i sin renaste form. Overallt finns det motsvarigheter till apotek, sma bord dar de dukat upp hundratals glasburkar med olika pulver som ar nermalda vaxter de anvander som medicin. Fragar man vad det ar for nagat, sager de bara: "mot malaria", "for huvudet" eller "mot magbesvar". Jag undrar om de fungerar battre eller samre an medicinerna pa Apoteket Hjorten hemma i Lund. Vi at mango och nyama choma, grillat kott med stekta trabananer, och fick prova sa kallad "pombe", den okanda bananolen alla kanner till fran Tanzania. Det var ett rum av cement i vilket massor av kvinnor och man satt ihoptryckta mot vaggarna med varsin liten plasthink i handen fylld av stark alkohol gjord pa jasta bananer, detta var "pombe" och jag och Filip tankte att vi bara maste smaka. Det var den ackligaste, klumpiga, heterogena bananblandningen jag nagansin provat och eftersmaken satt kletigt fast mellan gommen och tungan i timmar efterat. Vi lamnade pombe-serveringen och vandrade upp till en annan del av byn dar vi fick se hur de olika stammarnas omraden markeras av speciella buskage, och nar man gar fran ett omrade till ett annat bryter man av ett blad fran en viss buske, knyter en rosett av bladet och ber om forlatelse och fortsatter. Vi vandrade mellan de hoga bananpalmerna som reste sig hoga framfor oss sa langt vi kunde se, och kom till sma hyddor dar en van till Joseph motte upp oss och berattade historier om hur Maasaierna och Chaggafolket bott i grottor under marken under inbordeskriget for manga ar sedan. Han tande ett ljus och sa fick vi krypa ner i ett smalt, smalt hal i marken av tillplattad rod lera (mina klader blev alldeles rodbrun-smutsiga) och vi paborjade en runtkrypning under marken pa kanske 20 meter in till olika halrum och grottgangar, i vilka stamfolken hade gomt sig forr. Luften var fuktig och luktade blot lera och jordkallare, det var morkt och ruggit och skenet fran det lilla ljuset flammade fran och till. Skuggorna kladde lervaggarna och vi krop vidare pa alla fyra. Langst in i tunneln kom vi till ett halrum dar vi kunde sitta upp, vi hade natt allra langst in i tunneln och Josephs van placerade ljuset i mitten av grottan och berattade historier om krigen. Jag fick en lustig kansla av att sitta i morker framfor en liten eld och beratta historier som folk gjort sedan tidernas ursprung.

Efter detta var vi sugna pa att fa prova den industriproducerade versionen av bananol, den som butiker och restauranger aljer pa flaska, sa vi stannade vid en liten hydda byggd av palmblad och trapalar med en skylt som sa "local bar" och kopte en flaska banan-ol vid namn Kibu. Den var 10% stark och sa acklig att jag bara klarade av en enda klunk. Jag gav flaskan till Joseph som drack hela och var pa ovanligt glatt humor resten av dagen. Vi tog en buss tillbaka till stan dar vi kopte Tanzaniansk musik som jag letat efter sa lange, och packade for att bege oss till nasta stad: Arusha. Jag tyckte inte om Arusha. Arusha ar som den dar staden i Tanzania som egentligen borde varit landets huvudstad: stort, stirrigt, turistigt och fyllt med souvenirshopper och order "mzungu" (viting) hanger standigt runt knutarna. Hit kommer de rika vita turisterna som bor pa 5-stjarnigt hotell med inkluderad fotmassage om morgnarna, harifran utgar de dyraste safariresorna pa hela den afrikanska kontinenten till Serengeti National Park, Ngorongoro-kratern och Lake Manyara, resor som i andra stader saljs for en tredjedel av priset. Vi flydde fran massorna och tog in pa Backpackers hotel, ett hotell med mysig tak-lounge med utsikt over Mount Meru och hela stan. I receptionen fick vi veta att vi rakat anlanda en torsdag, veckodagen med stadens live-musik-kvall pa ett stalle en halvtimmes promenad bort vid namn Via Via. Jag blev uppspelt och glad och drog sjalvklart med mig Filip till detta stearlinljusfyllda reggaestalle. Vi tog varsin Kilimanjaro-ol och lyssnade forst till en DJ med mixad reggaemusik och sedan till livebandet som monterade upp trummor och mikrofoner och drog gitarrsladdar for att spela swahilisjungen varmeklingande afrikansk musik. Innan vi gick hem for natten sokte vi upp DJn och kopte en av hans mixade skivor for en billig peng.

Vi hade nagra dagar i Arusha men inte mycket pengar, sa vi borjade med att mest vandra runt i staden och besoka Natural History Museum of Tanzania med sin utstallning om manniskans historia, val illustrerad av riktiga forntida fynd som kranier, vapen och fossiler fran homo erectus o dyl. En annan stor byggnad som motte vara ogon nar var buss forst korde in i Arusha var det hoga konferenkomplexet Arusha International Conference Centre dar Rwanda Genocide Tribunals halls - utredningen av folkmordet i Rwanda 1994. Vi narmade oss den stora, skimrande anlaggningen med fanor och torn och skulpturer med inristade citat av Bill Clinton, platsen var inhagnad och valbevakad av vakter och polis och for att antra stallet var man tvungen att ga genom en tull. Vi gick in och skojade och skrattade med vakterna och till slut blinkade de med ena ogat och sa att vi nog kunde fa lov att slinka igenom for att ta oss en liten titt. Sa efter att vara vaskor blivit noggrannt genomrontgade, kom vi in pa omradet och vandrade runt lite och kande brisen av viktighet och internationell mark omge oss.

Efter denna dagsutflykt ville vi aven se lite av Tanzanias natur och insag att en dags 'walking safari' i Arusha National Park var inom var budget. Vi bestamde med taxichaufforer, prutade och prutade och prutade och gick upp vid sextiden nasta dag for att na parken lagom i soluppgangen. Vi var sjukt trotta den dagen for vi hade delat sovsal med nagra sydkoreaner som var pa en 2 ar lang jorden-runt-resa, och de hade varit uppe och packat hela natten och fort ovasen pa koreanska. Lustiga typer - en annan turist pa hotellet hade konfronterat dem med att ha satt sig mitt i det gemensamma badrummet och haft frisorstund och rakat av varandra haret och det lag svarta sydkoreanska hartussar vart man an gick. Inte sa trevligt. Men i allafall - vi begav oss till parken i en bil kord av en taxichauffor som egentligen var utbildad civilingenjor i jakt pa annat jobb, och paborjade var walking safari genom det torra savannlandskapet med en kvinnlig ranger, militarkladd med stort gevar, vid nio-tiden pa morgonen. Vi foljde sparen av en stor elefant, stannade upp och lyssnade och kvinnan viskade att vi nog var nagonting pa sparen, dar sprang en bush back-antilop over stigen bara nagra meter framfor oss och bakom de stora fjarilarna i blatt, gront och gult klattrade Sykes-apot i traden. Stora grupper av sakert 30 babianer korsade hotfullt var vag och vi vandrade uppfor Mount Meru for att komma in i bergsregnskogen. Har sag vi massor av faglar, bland annat den rodbrostade Paradise Flycatcher med lang vacker stjart och Bulbul-faglar. De stora fikontraden vaxte stora, uraldriga och lustiga ihop med varandra i konstiga monster och vi gick under ett enorm fikontrad dar passagen for gudarening oppnade sig enligt Maasai-tradition. Nar vi vandrat till ca 2000 m hojd borjade vi vandra nedfor igen och ut i bushen och snart torr savann. Vi snodde runt en tat buske och plotsligt stod vi oga mot oga med ett enormt vartsvin, en "Pumba", pa bara nagra meters avstand. De stora betarna spirade vassa upp i skyn och vi stog frysta nagra sekunder innan den skramt gav vika och skuttade tillbaka in buskaget. Var kvinnliga ranger skrattade lite tyst och berattade att vartsvinen infor natten graver hal i marken och sedan kryper ner med rumpan fore och later det enorma trynet och huvudet sticka upp ovanfor marken, som en sovsack, for att andas och halla vakt under stjarnhimlen. Sjukt kul. Sedan vandrade vi lite langre och kom till ett oppet falt med zebror, antiloper, vartsvin (de springer med svansen spikrakt upp i luften som antenner), enorma bufflar och flera giraffer. Rangern berattade att buffeln ett av djuren som arligen dodar flest manniskor i afrika, att man ska slanga sig liggande mot marken om de attackerar och att de nar de blir gamla soker upp en odslig plats dar de betar tills de dor for att do i ensamhet. Giraffen stirrade likgiltigt pa oss med sina konstiga ogon fran sin hoga hals, och vi tassade narme och narmre i den torra bushen tills vi var pa bara 7 m avstand.
Vi stod dar en stund och bara tittade, gar man narmre kan de sparkas riktigt hart, tills den borjade ga sin vag igen. Giraffen ar ett av de markligaste djuren som finns tycker jag. De har lika manga halskotor som manniskan(!). Nar vi precis skulle avsluta vandringen och lamna parken, hittade vi ett buffelkranium med enorma valvda horn pa en sten precis intill en liten flod. Filip lyfte det till huvudet och alla skrattade. En bra avslutning pa safarin.

Pa kvallen pa hostelet larde vi kanna en grupp tyskar och norrman som vi gick ut och at med guidade av lokalbor, vi at hela kycklingar med naanbrod och kryddiga sallader och motte en annan turist fran Canada som ville uppfor Kilimanjaro och vi gav tips. Tillbaka pa hostelet visade det sig att alla utom vi skulle ge sig av med flyg till Uganda nasta morgon, och de hade tre liter vin till overs som de var tvungna att dricka upp. Vi gick upp i restaurangen och satt kvar efter att de hade stangt med en liten ficklampa och pratade om kulturkrockar och resor och drack vitt vin som egentligen var alldeles for ljummet, vi var tva svenskar, tva norrman, tva tyskar och en amerikanska. Vi pratade om olika typer av rasism och jamforde mellan olika lander och olika erfarenheter vi fatt sedan vi kom till Afrika.

Dagen darpa var vi sa trotta pa Arusha, alla gapiga forsaljare och otrevliga lokalbor som hela tiden luras och pressar en pa pengar och kallar en for viting, att vi tog den grona bussen tillbaka till Nairobi och har sitter vi nu. I eftermiddga ska vi mota upp de tva biologerna fran Diani och tillsammans forsoka arrangera en safari till det valdiga Maasai Mara tillsammans med en Kenyan vid namn George vi larde kanna genom turister vi guidade pa Colobus Trust. Jag ar grovforkyld sedan Kilimanjaroturen och mina lappar ar fortfarande koldskadade, men jag har lycklig over att kunna rakna med Kenyanska shillings igen (1 Tanzaniansk shilling ar 143 svenska, krangligt!) och over att vara tillbaka i Nairobi som vi iallafall har en karta over. Vi spenderade garkvallen med att sitta pa en pub-balkong och dricka Picana (kramig Kenyansk mangojuice vi saknat) och prata med en parokt hasch-tjej som i all forvirring gav mig ett vackert halsband med en bla parla och bad mig hitta en vit smart pojkvan till henne pa min resa. Tja...