tisdag 31 mars 2009

Victoriasjon, Kisumu och Kakamega Forest

Just nu befinner jag mig i Nakuru, en marklig stad jag inte kan fa nagot grepp om, belagen i mitten av landet (vi korsade ekvatorn pa vag hit). Det ar nagon timme sedan vi anlande, gatorna ar sma och overbefolkade och vi bor pa ett "hotell" med nedrivna tapeter och barn som skriker i trappuppgangen. Jag kan inte saga att mitt forsta intryck ar att denna Kenyas fjarde storsta stad ar vacker. De senaste veckorna har jag blivit alltfor bortskamd med vackra vyer pa var resa genom vastra Kenya; en del av landet som tycks fullstandigt bortglomd av turister och tur-arrangorer. Naturen ligger hogre, natterna ar kalla och for manga ar vi de forsta vita turisterna att halsa valkomna till de hoga kullarna och djupa dalarna. Man talar inte swahili, man talar nandi, eller nagon av de andra kalenjin-dialekterna. Det var har man som langst holl ut emot det brittiska kolonialvaldet, det s k "Nandi Resistance", och alla vi pratar med talar om hur viktigt och former detta nandi-folk ar i forhallande till andra Kenyanska etniska grupper. Naval. Nar vi fatt nog av Nairobi annu en gang, tog vi oss ut till Kisumu - landets tredje storsta stad och huvudstaden for den vastra regionen. Kisumu i sig har inte mycket att se, men jag noterade att temperaturen var svalare och ansikten var trevligare, och intill stadens fotter ligger den enorma, markliga Victorasjon, stort som ett hav och morkt som svenska sotvatten. Folket halsade oss valkomna utan att skrika "vitingar!", de visade oss vagen till olika platser utan att ta betalt for det (!) och de skrattade och skojade och lyfte pa hatten nar vi prutade pa frukten i gatustanden. Vi sov en natt i en vit byggnad med vacker takterass med utsikt over Victoriasjon, ett litet gasthus med en trevlig agare, och till var stora forvaning befann sig tjugo studenter fran Chalmers Univeristet i Sverige pa precis samma plats just da. Over hela takterassen hade de spridit vattenhyacinter i olika snirkliga former och kreationer, de satt och vavde och fargade och stamtalade koncentrerat. Det visade sig att de laste teknisk design och forsokte finna en praktisk losning pa problemet med att vattenhyacinter haller pa att fa hela Victoriasjon att vaxa igen, de hade kommit till Kisumu for att se vad vattenhyacinter kunde anvandas till i brukligt syfte och skulle tva dagar senare ha en utstallning for stadsbefolkningen pa den lokala marknaden. Det kandes markligt att tala svenska, och de lanade oss nagra svenska dagstidningar och vi laste om hur den vanliga glodlampan fordbjuds och om hur svenskar vill ha fornybar energi.

Nere vid Victoriasjon lag den lilla fiskebyn Dunga som vi gjorde ett kort besok till, och aven den lilla halvon Hippo Point dit vi gick och halsade pa fiskemannen. Tidigt nasta morgon, innan soluppgangen, motte vi upp tva fiskeman igen och de tog oss ut pa sjon for att se hur man fiskar och seglar har. Det var oerhort vackert och stilla, ibisar och kungsfiskare flog lagt och man drog upp fiskenat med kattfiskar och allt mojligt i varierande storlekar. Medan de rodde langre och langre ut pa den morka sjon, berattade fiskemannen om hur man foljer manens gang nar man nattetid valjer plats att fiska, hur tidvattnet fungerar och hur fisket aven har, precis som i Ostersjon, haller pa att tomma hela sjon pa matfisk. Allt ackompanjerat av en alldeles morkrod soluppgang, den mest brinnande pa lange, och nar det blivit nagorlunda ljust flockades kvinnorna nere vid sjokanten for att tvatta klader och sig sjalva, och flodhastarna stack sina enorma, frustande huvuden ovanfor ytan. Det kanns lustigt att befinna sig pa en sa valdig sjo mitt bland flodhastar och samtidigt se skyskrapor och industrier resa sig som morka torn langs horisonten. Men Victoriasjon ar ingen plats for bad eller simturer - det ar har de flesta malariamyggen i Kenya klacks, och vattnet kryllar av en speciell sorts sniglar som vid kontakt med huden kan ge sjukdomen Bilharzia. En fisketur i soluppganen gick dock fint.

Efter Kisumu tog vi oss for en dag ut till Kericho. Vi kom fram nar solen normalt star som hogst, men den milda luften och svala bergsbrisen paminde om hur hogt vi befann oss. Kericho ar teernas by, harifran skeppas te over resten av Ostafrika, och strax utanfor centrum mots man av de hoga, grona slatterna, tackta av tebladsodlingar sa langt ogat kan na. En arbetslos lokalinvanare visade oss till Tea Hotel, ett lyxhotell fran 50-talet med enorm tradgard, fylld av palmer, trad, blommor och vita bankar i de skuggiga hornen. Lite har och var satt gubbar i skjorta och laste tidningen. Bortom tradgarden reste sig tesluttningarna som en dramatisk tavla, for att sluta upp i Kigumu-floden med hoga regnskogstrad och det sades att Colobusaporna skulle finnas aven har. Vi satte oss i traden och at sma bananer och iakttog en markatt-apa som satt och at i en bananpalm lite langre bort. Nar vi gick in i hotellets restaurang for att slacka torsten med varsit glas farskpressad juice sag jag det underbara: i buffe-hallen stod ett piano, nej - en stor flygel i ljusbrunt tra. I ett horn stod den, nastan bortglomd, som om ingen snuddat vid de gulnade tangenterna de 60 ar som gatt sedan hotellets storhetstid. Jag fragade ivrigt om jag fick spela, och de gav mig nyckeln for att oppna locket. Jag hamtade en stol och satte mig till ratta. Det var flera manader sedan jag hade tillgang till nagon slags musikinstrument. Genast borjade jag spela, och de finkladda, afrikanska restaurangbesokarna som var pa konferens fick sin lunch ackompanjerad av blues, jazz och filmmusik. Under tiden satt Filip i loungen och laste.

Nar den varsta musikabstinensen var mattad gick vi in till byn och kopte lokalproducerat te, och sen vandrade vi genom Tea Hotels tradgard ner till de stora grindarna och vida teplantagerna. Vi sprang dar pa de sma stigarna mellan buskarna, endast huvud och axlar stack upp bakom bladen. Snart nadde vi ner till floden, dar de stora regnskogstraden och lianerna dolde spannande sma upptacktsstigar och stenar att hoppa pa over vattnet. Langre bort fanns ett litet vattenfall, och intill flog turkos-skimrande faglar och flackiga kor gick och betade. Eftermiddagen spenderade jag pa hotellets terass med Kuki Gallmans bok i handen, medan Filip sprang runt i tradgarden och jagade spannande faglar med sin kamera. Under natten campade vi i en tradgard till ett overgivet gasthus, mitt bland getter och hundar. Det var Kericho.

Tidigt nasta morgon anlande vi till Kakamega, en liten by bestaende av tva huvudgator och ett oandligt antal mataffarer agda av indiska oklippta man i medelaldern. Vi sokte upp det billigaste hotellet i stan, en sjabbig byggnad helt utan kvinnor med en olbar pa bottenvaningen och en grillrestaurang dar vi at 'nyama choma', grillad get. Overallt i Kenya dar nyama choma saljs hanger de ut de slaktade, fladda getterna ute vid disken for allman beskadning, nagot som forst far ens mage att knyta sig men som man snart vanjer sig vid. Har sov vi en natt, utan varken el eller vatten, men med fonster mot stan. Det enda jag noterade av Kakamega som plats var att det fanns underbar juice har, samt nagot sa ovanligt som en stadspark! Anda hade vi samma dag fatt braka om varenda bussbiljett och restaurangnota som alla varit konstigt dyra just pa grund av att vi ar vita. Tidigt nasta morgon begav vi oss till Shinyalu, och vidare till vart mal: Kakamega Forest. Kakamega Forest ar ett stort regnskogsomrade som stracker sig ut fran Ugandas ostra regnskog, med en natur som ar tat, varierande, mork och fuktig. Mossa, lianer, fikontrad och yuccapalmer, allt naturigt sammanvavt till ett nastan ogenomtrangligt nystan. I Kakamega Forest bodde vi i ett tradhus som stod pa trapalar mitt ute i ingenstans - en regnskogsglanta dar solkatterna spelade mot marken. Det kallades Forest Resthouse. Traden runtomkring bokstavligen kryllade av apor: blagra Sykes-apor, de stora svartvita Colobusaporna samt en tredje, for oss helt ny art med rod svans och ansikte som en tvattbjorn, White-cheeked monkey. Vi registrerade oss hos Kenya Wildlife Service och motte en guide vid namn Moses som i nagra timmar gav sig djupt in i regnskogen med oss. Han var i 30-arsaldern och extremt kunnig. Som ett levande uppslagsverk (likt min far...) kunde han beratta allt for oss om varenda liten vaxt, vad som gick att ata, anvandandet av medicinalvaxter och han var snabb med att peka ut apor och beratta om flockarnas uppbyggnad. Han rabblade latinska namn for varje blomma och visade oss tradbark som ska kunna anvandas i behandlingen mot prostatacancer. Skogen svarmade av fjarilar i alla mojliga storlekar och farger, och enligt Moses skulle skogen hysa over 400 olika fjarilarter. Inte var det tyst heller: det ihardiga kvittrandet av de runt 320 fagelarter som bebor skogen, av dem manga unika for skogen, fyllde luften tillsammans med sikadornas surranden.

Efter vandringen gick jag och Filip upp i tradhuset och duschade, enbart med hjalp av en plastbalja, och tvattade for hand. Sedan satt vi ute pa balkongracket flera meter ovanfor marken och tittade pa aporna som satt i skogen precis framfor oss. Vilket sceneri! Snart kunde vi inte halla oss utan sprang ut i regnskogen igen med kikare och kamera, den har gangen pa egen hand, och busade med aporna och smog i buskagen. Nar morkret foll at vi bonor och chapatis i ett litet trahus dar en tjock kvinna med pigga ogon kokade mat. Klockan fem morgonen darpa var det namligen dags igen - vi vaknade i vart myggnat hogt upp i tradhuset och tande fotogenlampan for att overhuvudtaget se nagot. Nedanfor huset vantade Moses igen i kolmorkret, och vi gav oss av pa en morgonvandring. Rakt in i den tata regnskogen, under himmel av tata tradkronor och miljontals stjarnor (man kunde till och med se sjalva Vintergatan) vandrade vi endast med en liten ficklampa och horde surranden och laten fran olika djur, annu skyddade av det tata morkret. Nagra timmar senare nadde vi till en uppforsbacke, och Moses log: "Det ar har vi borjar klattra." Jag fick obehagliga minnen fran Kilimanjaro-klattringen, men vandringen blev inte sa lang. Snart forstod jag vart vi var pa vag. Forst kom vi till en extremt fuktig och mork grotta fylld med enorma fladdermoss som flog genom haret pa mig, och precis i tid till den nyfodda soluppgangen nadde vi toppen av ett litet berg och sag nagot helt fantastiskt. Framfor oss lag den vida regnskogen sa langt vi kunde se, at ena hallet Mount Elgon, at andra hallet Uganda och at tredje hallet mytomspunna Nandi Hills. Morgonen var gryning men regnskogen fullkomligt pulserade av ljud - apor som vralade, faglar som kvittrade och allt annat som gav sig till kanna nedan det tata tacket av morkt grona tradkronor. Kakamega Forest. Extremt vackert.

Jag aterkommer med foton och fortsattningen pa resan - var vidare fard i en 60 ar gammal antik bil till byar sa sma att det inte ens finns en mataffar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar