fredag 20 mars 2009

Savannens aventyr

Utdrag ur min dagbok fran de senaste dagarna:

"For forsta gangen har jag natt till vastra Kenya. Vi larde kanna en man vid namn George, en tjock, serios man med barsk rost och hett temperament, som for en liten summa lovade att med sin van ta oss till Maasai Mara - den stora, vida savannen efter Great Rift Valley, kand for sitt rika djurliv och sin tunna luft. Nu nar jag ar har kanns allting sa overkligt. Vi har slagit lager i en liten maasai-by i utkanten av den stora nationalparken, dar vi sover om natterna i ett blatt litet talt vi kopte i Mombasa for ett tag sedan. Inpa smatimmarna ar det svart att fa en blund, vi vaknar av hyenornas ylanden och markliga rasslanden i buskagen utanfor. Vid en liten, glodande eldstad sitter en rodkladd maasai beredd med spjut i handen, vaken hela natten for att vakta oss fran lejon som betrader omradet efter solnedgangen. Han kan ingen engelska, vi lar oss nya ord pa swahili varje gang han oppnar munnen. Det ar langt ifran tyst, och himlen ar otroligt stjarnklar."
Forsta dagen vaknade vi redan vid sex-tiden. Solen holl precis pa att ga upp, och de horisontella akacia-tradkronorna skar vassa silhuetter i det morkroda ljuset som gradvis spred sig over horisonten. En ung man med radjursogon och vanligt leende vid namn Joshua lagade frukost: kenyanskt te, chapatis och grot. Darefter antrade vi parkomradet i den lilla vanen med oppet tak. Det varma ljuset fran den nyfodda solen reflekterades genast i det markliga monstret pa ett tiotal zebrors manklar som stod och betade i gryningen. Lite langre bort skuttade gazeller och antiloper for att varma upp infor dagen, och gamarna flog lagt med sina vida vingspann mellan de fa traden. Snart kunde vi kanna en marklig stank frata i nasborrarna, George mumlade lite upprort framme vid ratten och vi svangde in bakom nagra buskar. Dar, framfor oss, lag en stor, omkullvalt elefant med benen stelt utstrackta at sidan och snabeln lost ringlande en bit langre bort. Den var dod, och den vidriga lukten av rutten elefant var nastan outhardlig. Hela parkens gamar och marabou-storkar med sina langa, vita ben tycktes ha samlats runt detta kadaver, men de fick inte tillgang till sitt byte an - nagan annan av hogre rang hade foretrade i savannens hierarki. Framfor oss lag en enorm lejoninna och festade brutalt pa snabeln hon hansynslost slitit av och lagt beslag pa. Den valdiga, ljusbeige kroppen och det annu storre huvudet tycktes nastan tecknat mot det daggiga savanngraset, och vi stannade fascinerat bara nagra meter fran henne. Vi var som hypnotiserade. Elefanten saknade betar, de hade blivit borthuggna av manniskor och elefantens ansikte var ett stort, blodigt oppet sar. Efter en liten stund klarade vi varken av synen eller stanken mer utan fortsatte var safari.

Lite langre bort, mitt i solen, lag lejonhannen - stor och majestatisk med sin gyllenbruna man. De svarta och vita linjerna som malade ansiktets konturer var nastan alltfor perfekta, nar vi kom narmre lyfte han huvudet, oppnade munnen och stirrade rakt pa oss. Hade jag hoppat ur en meter narmre honom hade han slitit mig i stycken pa sekunder. I bakgrunden syntes silhuetterna av en stor hjord elefanter betande pa dalsluttningen, och inte alltfor langt fran dem en lika stor hjord giraffer. Giraffer ar sa otroligt markliga djur. Vi akte dit. Girafferna vankade av och an med sina langa halsar, man kunde se skillnaden mellan de olika familjemedlemmarna, och sist av alla vankade en liten, spinkig giraff. Nagot var fel. Stegen var ojamna, dess ogon var halvslutna och den tycktes lida. Da upptackte vi spjutet som satt faststucket i nacken, det pekade rakt upp i en svala morgonluften, ingen tvekan att det var ett maasaispjut. Gripna over synen av den lidande giraffen visste vi fortfarande inte att vi senare samma eftermiddag skulle finna den dod, omgiven av hela sin sorjande familj, och inte heller visste vi att vi tidigt nasta morgon skulle finna en vit benhog pa samma plats, intill en grupp lejon frossande i de livlosa kottstycken som fanns kvar.

Vissa delar av parken ar som rena paradiset: torr, hemlighetsfull savann mellan graskladda sluttningar, ringlande sma floder dar antiloper och gazeller dricker vatten i morgonljuset, stora krontranor som flyger i luften och smafaglar i skimrande blatt, turkost, lila och neongront som blanker mellan loven i de tata buskagen. Giraffernas halsar reser sig i kontrast mot solen och sma odlor ringlar langs vagarna. Nar jag en morgon sag nagot ljusgult, morkflackigt spatsera genom det hoga torra graset slog mitt hjarta en extra volt och jag ropade at George att stanna och pekade ivrigt mot marken. Djuret, som markt att jag markt, sjonk ner i graset och endast tva toppiga, svarta oron som paminde om ett lodjurs stack avslojande upp i luften. "Var?!" fragade alla i mun pa varandra. Jag nastan hoppade upp och ner, "dar, dar!" Sa reste sig djuret och den vackra kroppen, lite storre an en katt, smet slinkt genom graset, over vagen framfor oss och ut i graset pa andra sidan dar den forsvann. En serval cat. Lite mindre an och slaende lik en liten leopard ar de valdligt vackra och mycket ovanliga att se. Jag log och var enormt tillfredsstalld nar George beromde mina "unga ogon" som upptackt djuret. De andra instamde tacksamt. Efter den handelsen var jag standigt pa helspann efter plotsligt uppdykande vackra monster och farger i den torra naturen.

Den tredje dagen var jag ivrigare an nagonsin nar vi gav oss av efter frukosten i gryningen, jag och Filip berattade for George att det vi allra helst hade se var en gepard. Det hade varit en drom. Vi var mycket val medvetna om att geparder ar bland det ovanligaste djuret att se, varlden snabbaste djur som jag tecknat av sa manga ganger i mina ritblock dar hemma, men det vackraste kattdjuret som finns. George mumlade lite i framsatet. For tva dagar sedan var det nagon som hade sett en gepard i parkens vastra del. Jag och Filip log lite mot varandra och fragade George om vi inte snalla kunde leta efter geparder idag. Magnus och Alejandra, de tva biologerna vi akte tillsammans med, visade sig vara extremt insatta fagelskadare och var inte sena med att hoja kikaren och stanna var tjugonde meter for en ny liten sparv eller biatare vi andra knappt kunde urskilja i tradkronorna. De fick lagga band pa sig den har formiddagen som vi tillagnade vastra delen av parken for att leta efter geparder. Efter nagon timmes resa langre ut i lanskapet borjade mijon se annorlunda ut, graset var snustorrt och traden fa, knappt nagon buske fanns inom synhall och varje liten uppstickande termithog ute pa falten fick mig pa helspann, mina ogon forskande efter eventuellt lurpassnade djur. "This is cheetah area" sa George plotsligt och vi svangde in i ett par svaga hjulspar mitt i graset. Vi skadade noggrannt ut over landskapet allihop, tystnad radde och aldrig hade vi alla varit sa pa helspann tidigare. Plotsligt ropade George till. "Lions! Simba!". Vi gjorde en liten svang in mot ett trad i vilkets skugga en grupp stora lejon lag och vilade, forst sag vi bara de tva honorna, sedan reste den valdiga hannen sitt huvud och till slut kunde vi se de sma, sma tassarna av tva lejonungar som lag pa rygg och sprattlade i luften. De var sa otroligt sota och sag ut precis som i Lejonkungen. Vi stod dar en liten stund, jag studerade lejonet som studerade mig tillbaka, jag befann mig oga mot oga med en valdig lejonhanne pa bara tva meters avstand. Snart knackade jag lite latt i bilens metall och bad George att kora vidare, vi letade trots allt fortfarande efter en gepard. Mina ogon smalnade och jag skadade ut langs horisonten och tankte dromskt pa alla de leoparder och geparder som med all sakerhet befann sig nagonstans dar langt ute, jag undrade var de gomde sig och hur nara vi kanske ovetande om det kunde vara. Plotsligt borjade George ropa igen, den har gangen med plotsliga rattrorelser sa att hela vanen krangde och vi fyra resenarer inuti ramlade hit och dit och in i varandra. "Cheetah! Cheetah!" ropade han och korde vilt rakt osterut. Jag ryckte till och tittade omkring mig ut over faltet men upptackte ingenting. "Var var!" ropade jag frustrerat. Filip hojde kikaren och gav ifran sig nagra imponerade utrop, vi fortsatte framat och sa stannade George tvart och pekade rakt framat. Da sag jag den. Dar, bara fem meter framfor oss, krop en enorm gepard genom det torra snaret, kroppen ljusgul prydd med svarta flackar, den hojde huvudet och de karaktaristiska svarta linjerna fran ogonen ner till kaken syntes klara i solljuset. Den stannade. Bara tva meter fran mig satte den sig ner med frambenen resta och nastan poserade medvetet mot den vackra bakgrunden. Jag var alldeles hapen. Sahar nara var jag en gepard. De flesta far inte chansen att se en gepard under sin livstid, ens om de forsoker i manga ar. Vi stod dar i nagra minuter och den tittade mig rakt i ogonen. Geparden verkade ostord av var narvaro. Den slickade sin tass, blickade ut over falten, reste sig och vandrade smidigt tvars over vagen rakt framfor oss, med skuldrorna som rorde sig upp och ner genom ryggpalsen som tva mjuka kugghjul. Pa andra sidan vagen stannade den igen, sag pa oss en sista gang och forsvann sedan ner i ett dike vid nagra buskar. Precis innan den forsvann la den sig i jagarposition och krop langsamt ivag, den hade upptackt ett byte bara en bit langre fram. Det var vart forsta mote med en gepard. Da visste vi inte att vi senare samma dag skulle stota pa annu en gepard som lag och vilade i skuggan av den enda busken pa flera mil, och att den skulle titta tillbaka pa oss lika forskande som den forsta. Tva geparder. Tva! Jag var totalt fascinerad.
Sa flot dagarna i parken pa, vi sparade de mest annorlunda djur och mina ogon anpassades till giraffens oregelbundna flackar och zebrornas symmetriska rander, sista dagen nadde vi anda till floden och fick se tva stora flodhastar strida mot varanda med de mest brutala frustande laten jag hort pa lange. Elefanterna fanns overallt, en liten elefantunge jagade var bil over savannen och de sma lejonungarna var alltid ute pa upptacksfarder i gryningen, det blev en vana att vara pa nagra fa meters avstand fran de ljusbeige kattdjuren med valdiga kakar och tassar. Det var aven intressant att folja maasaiernas liv inne i byn, de gick ner till floden och tvattade i det lergrumliga vattnet som de aven drack av, de vallade kor och getter med sina roda kladskynken och vaktade eldstaden utanfor vara talt om natterna. En dag samlades de alla i sina vackraste traditionella klader och dansade for oss, en dans som aldrig verkade ta slut. De stod i ring och gjorde frustande, dova ljud och andningar i olika rytmer och stammor medan en maasai tog ledningen och sjong om hur de dodade lejonen och hur starka och modiga de var. De visade flera ceremoniella danser, dansen for giftemal och dansen for nar man blir en "moran", dvs fyller 18 och sags vara mogen nog att doda ett lejon. De bojde pa knana, hoppade rytmiskt och skot fram underkaken med mjuka huvudrorelser och det sag sa frammande ut, de var nastan omanskliga. Den svarta huden mot det klarroda, oronen langa med utdragna hal (for de forstfodda) och benen smala av bara hud och muskler. Vi bjods in att delta i dansen och vips hade nagon klatt mig i ett rott skynkte knutet over ena axeln och forsett mig med en traklubba, de andra slot en ring kring mig och i mitten stod jag och en maasai, vi borjade hoppa upp och ner som for att utmana varandra och alla hejade pa med lustiga grymtanden och flasanden. Nar dansen var slut appladerade vi alla, och de visade oss hur de gor upp eld med mjukt tra och hart tra och en bunt torrt gras, snart steg roken och de blaste forsiktigt med rundformade lappar pa gloden. Efter detta tog en maasaiman oss pa en liten vandring i omradet och svarade pa alla fragor vi hade om vilka vaxter de at, jag undrade hur de gor med malaria och sjalvklart hade de en medicinvaxt for det, maasaier gar inte till sjukhus utan de diagnostiserar och kurerar allt sjalva utifran det naturapotek de har omkring sig i form av trad och plantor. Filip undrade varifran de fick den roda fargen deras skynken hade, och maasaien plockade upp nagra blad fran en vaxt. Han tog varsamt min hand och oppnade min handflata mot vilken han tryckte bladen tills de krossades och min handflata fargades brunrod av ett lustigt fargamne.

Jag och Filip gick promenader i de vackra solnedgangarna, satt pa termithogarna och blickade mot de hoga bergstopparna och de morknyanserade sluttningarna i Maasai Mara-parken. Tidigt nasta morgon, nar vi skulle avsluta vart safariaventyr, hade maasaierna samlats vid bilen och vi tog alla i hand och tog avsked pa maasaiernas eget sprak. Nu ar vi manga timmar darifran, tillbaka i Nairobi igen, dar tempot ar modernt och byggnaderna hoga - tillbaka till civilisationen. Igar var kvallen vi unnade oss en romantisk middag pa den femstjarniga, mysiga, italienska restaurangen Trattoria till ljuden av Nairobis fredags-harjade centrum och solen gick ned over Afrikas framsta metropol.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar